Vilka är egentligen monstren i filmen The Village? I torsdags lät jag mig släpas med för att se Shyamalans senaste film, trots mitt motstånd mot skräckfilmer. Men jag blev glatt överraskad. “The Village” är inte en “hoppa-fram-och-skräms”-film utan snarare en smart och klurig film som använder monster som en del av kulisserna till själva mysteriet. Det skulle vara lika relevant (eller snarare lika missvisande) att kalla den en romantisk komedi. Jag hade inte sett någon (more…)

Det finns fyra förhållningssätt till sexualmoral, skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi på DN Debatt idag.
Den traditionalistiska (bara sex mellan man och kvinna är ok), den hedonistiska (allt som inte skadar någon inblandad är ok), den totalt tillåtande (allt är ok, punkt slut) och slutligen en slags kompromiss mellan den första och den andra. Denna kompromiss innebär bland annat att sex mellan homosexuella vuxna är ok om båda är med på noterna.

Torbjörn Tännsjö skriver att de som hävdar denna ståndpunkt har ett styvt jobb med att förklara sig och överbevisa traditionalisterna. Förutom att kunna försvara sin övertygelse måste dess representanter i Sverige (bland annat biskop Caroline Krook) även redogöra för sin syn på nekrofili, tidelag, incest och pedofili.

Det finns dock en femte ståndpunkt, som liknar den fjärde (”kompromissen”) men som inte skiljer mellan “bättre och sämre former av sexualitet” utan i stället drar en klar och tydlig gräns vid ordet JA. Om båda parterna verkligen vill och säger JA så är det ok.

Det låter enkelt men är såklart inte alltid det. JA-et ska inte bara komma från läpparna utan hela vägen från hjärtat. Ett JA betyder: Jag vill göra det nu, här, med dig och jag skulle göra det även om jag hade en trygg och enkel chans att slippa. I det ideala fallet betyder det tillochmed: Jag har gjort det förut, nu vill jag göra det igen.

Det är svårt att föreställa sig en situation där ett barn säger ett sådant JA till en vuxen. Ett djur kan inte säga det till en människa och en person som är död kan inte säga det alls. Däremot kan två jämbördiga personer av samma eller motsatt kön säga det till varandra.

Visserligen kan det säkert förekomma JA-n som känns moraliskt tveksamma eller som verkar vara framtvingat under någon form av psykologisk utpressning. Men jag tror ändå att både filosoferna, lagstiftarna, kyrkans folk och sexutövarna själva - varenda en av oss alltså! - skulle få mycket mindre problem med ångest, våldtäkter och illagörande sex om vi alltid kände efter först: Känns det JA eller bara nja eller tillochmed helst inte?

Den femte ståndpunkten är faktiskt också hedonistisk, eftersom den säger att samlagets egenvärde är lust och lycka samt frånvaro av olust och lidande. Den “rena” hedonism som Tännsjö skriver att han sympatiserar med tillåter sodomi, pedofili och nekrofili. Men eftersom man med utgångspunkt i definitionen av JA-hedonism inte kan vara säker på att den andra parten i något av dessa fall verkligen är helt trygg och bejakande i sin medverkan kan dessa varianter inte vara godkända för en JA-hedonist.

Vad säger du, Torbjörn? Föredrar du din hedonism ren eller med ett rungande JA?

16-åringen kom hem med en elevkalender som han fått av sin lärare. Den är tjock och blank och består mest av reklam för godis, smink, abortpiller, sidan
efterfesten.com, hamburgare och annat viktigt.

Jag blev nyfiken på varför skolan delar ut kalendern åt företaget som gör den och fick svaret av rektorn: “För att den är gratis.” Han medgav visserligen att det kunde vara värt att ta en diskussion i kollegiet om vilket ansvar lärarna har när det gäller att dela ut reklam till eleverna. “Men den är ju som sagt gratis”, tillade rektorn.

Plötsligt bara vimlar det av nya månar i teleskopen. Saturnus visade sig ha två nya och då ville inte Neptunus vara sämre utan drog i med fem stycken (fast några av dem är antagligen gjorda av rymdskräp, så kallade fuskmånar).

Aaw, hell no!
Som actionfilm betraktat var I, Robot till full belåtenhet. Synd bara att producenterna inte kunde låta bli att låna strålglans av Isaac Asimov och hans novellsamling, för de klarade sannerligen inte att ro honom i land.

Filmens robotar är irrationella och mordiska på ett sätt som bör få Asimov att hötta med näven i sin himmel. Susan Calvin är ung och känslosam i stället för att vara den bistra, superpragmatiska tant hon är i böckerna - men som sagt, tar man bort Mannen från filmen så är den en riktigt hyfsad ensam-hjälte-spöar-onda-robotar-rulle.