När jag ändå är inne på ångest och döden så tänker jag på en dödsannons jag såg häromdagen. Den var skriven av huvudpersonen själv. Vilket fantastiskt kontrollbehov! Det skulle jag också vilja göra. Framförallt skulle jag vilja skriva min egen dödsruna. Inte av fåfänga utan bara för att jag är så himla orolig att jag ska ha dött i förtid och så står det att jag varit en sån ENGAGERAD person. Alltid när jag läser dödsrunor över kvinnor som dött meddelålders eller unga, och så framgår det att de har haft så fantastiskt många bollar i luften och engagerat sig i så många olika saker och alla är så tacksamma, då blir jag alldeles betänksam och bekymrad. Det är väl inget man vill skylta med, att man varit en sån idiot som har tagit slut på sig för att man ville göra alldeles för mycket?

Härmed kommer två utkast till dödsrunor. (Tyvärr ser min familj förklenande på allt mitt svammel om hur jag vill ha min begravning etcetera. De har deklarerat att de tänker göra allt som de själva vill och att jag kan ju försöka protestera då.)

Den ena är till ifall jag dör ung och utbränd. Då ska det stå så här:

Denna korkade människa kunde aldrig säga nej till nånting som verkade roligt eller intressant. Hon var hopplöst dålig på att sätta gränser och tog på sig alldeles för mycket, till råga på eländet mot bättre vetande. Sen ojade hon sig, men inte blev nånting bättre för det. Tag detta till varnagel och håll inte på så mycket!!!

Om jag istället blir väldigt gammal vill jag inte ha någon dödsruna alls, bara en stor och rolig fest, jag menar begravning, och så ska det stå på gravstenen:

VAD VAR DET JAG SA.

På tisdag åker jag till Thailand med jobbet. Vi är tre som åker (de andra har redan varit nere eller åker senare) och meningen är att vi ska se katastrofområdet med egna ögon, besöka site 1 och site 2, prata med anhöriga, volontärer, polisen, konsulatet och alla andra.

Vi åker hem natten till söndag igen så det är ingen lång resa, men jag har redan haft hemlängtan i flera veckor. Jag gillar verkligen inte att resa utan familjen. Mesigt, jag vet, men så är det. Flyget är inte det värsta (tio sekunders panik vid start och landning men däremellan lugn och fin), inte heller värmen fast det är runt 40 grader och 70 % luftfuktighet i Phuket just nu. Det är verkligen bara att min subliminala avståndssignal blir 900 mil starkare, och den lugnar sig inte förrän jag är hemma igen.

Vad gör man inte för att få gå på premiären av Stjärnornas krig, del 3? Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak. Har man fixa idéer så har man. I mitt fall är de dessutom ärftliga, så även i år turas jag och barnen om att köa, när vi inte håller varandra sällskap förstås.

Mitt erbjudande från förra året står dessutom kvar: Kom och köa med mig om du är en förälder!

Om du är så skarpsynt som du ser ut så har du redan fattat varför sidan ser lite annorlunda ut från och med idag: Jag försöker lära mig att använda ett riktigt bloggverktyg, istället för att sitta och mickla i frontpage som jag har gjort i några år nu.

Själva grundbloggen är gjord med Wordpress och finns på annas.blogsome.com och så har jag liksom försökt trycka in den i contigo-ramarna. Det går så där halvbra, eller va? Det är inte alls så lätt att få allting att se ut som jag vill. Vissa delar fortsätter envist att vara rosa fast jag kodar dem blå, om och om igen. Och alla käcka internetjournalister som påstår att “minsta barnunge kan blogga” har antingen aldrig träffat ett barn eller så glömde de att tillägga “om de bara lär sig css, xhtml och rss först”.

Men jag lär mig förhoppningsvis med tiden. Hoppas att du har tålamod!

Heltidsjobbet har kastat omkull min tillvaro helt, som vanligt. Hur hinner ni med allting, ni som alltid jobbar heltid? När läser ni veckobreven från barnens klassföreståndare, och när betalar ni in pengarna till klassresan? När köper ni nya gympaskor åt barnen och när ställer ni ner pjäxorna i källaren? När hinner ni sitta i telefonkön till vårdcentralen eller Telias kundtjänst? Eller blir ni aldrig sjuka? Går era telefoner aldrig sönder?

Jag fattar inte när folk hinner klippa sig, gå på föräldramöten, fylla i blanketter, boka tandläkartid eller städa garderoben. Använder de flesta sina kvällar och helger till att fixa räkningar, sortera tvätt, hitta borttappade böcker, laga trasiga jeans och sortera alla miljoner papper? När ska man då hinna ringa kompisar, träffa föräldrar, få frisk luft och prata med sina barn? För att inte tala om städningen?

Antingen är jag världens sämsta på att planera. Eller så vill jag göra alldeles för många roliga saker. Eller så gör alla andra sina ärenden på arbetstid, vilket skulle förklara allt.

:::Nytt från världen::: Benedictus XVI, även kallad Joseph Ratzinger, är 78 år gammal, kommer från Bayern och anses tillhöra den konservativa falangen inom katolska kyrkan. I sitt tal kallade sig den nye påven för en “enkel och blygsam arbetare i Herrens vingård”. (SR Ekot)

Att jobba för de goda killarna är rätt och bra. Men ibland tycker jag att det är lite läskigt också. Man får ha noga koll på var man sätter fötterna när man balanserar på randen mellan att hjälpa och att stjälpa.
Vi som jobbar på Rådet ska ju helst hjälpa. Och om man tänker efter så ingår det ju då att vi får folk att känna sig starka, att de kan klara sig och komma framåt. Bli lite mindre beroende av oss.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg. För det är ganska skönt att vara behövd. Man blir glad om man känner att man har lyckats hjälpa någon. Och då är det ganska lätt hänt att man dukar fram mer och mer hjälp: Titta, det här kan du också få av mig, och det här … Kolla vad mycket olika hjälpsaker vi har.

Faktum är att ju mer vi lyckas förkorta tiden av elände för de drabbade, desto mer gör vi oss själva onödiga. (Detsamma gäller nog alla sorters hjälpare - terapeuter, föräldrar, läkare och andra beskyddare.) Tänker man inte på det så noga så kanske man lever sig in i hjälterollen lite för bra. Det är ju så gott att hjälpa någon som det är synd om. Och man vill ju inte bli av med jobbet precis.

På mitt jobb diskuterar vi (förstås) dagligen om vilka som är anhöriga och drabbade, och om hur vi kan hjälpa dem. Vi försöker underlätta deras liv i en vardag som ofta är ett helvete på jorden. Vi vet att det kommer att kännas bättre med tiden, men det är långt dit för många och under tiden gör vi det lilla vi kan.

Då och då får vi frågan: Varför hjälper ni bara tsunami-drabbade? Och vi svarar: Vi hoppas att det vi gör ska hjäpa fler, på sikt.
Men i början kändes det ofta dumt. I tsunamivågens eftersvall av chock och smärta ville alla hjälpa till, vara hjältar. Särskilt de som blev anklagade för att ha reagerat för långsamt. Det blev en del överkompenserande; löften, uppvisningar, extraordinära kramar och besök. Tsunamins offer erbjöds gratis hjälp och stöd, långt utanför ramarna för det vanliga. Och det var ju bra! Så ska det vara!

Men det ska vara så för ALLA. Antingen ska statsministern åka till ALLA barns begravningar, eller till inga alls. Antingen ska alla som fått sin familj utplånad få gratis advokathjälp, eller så ska ingen få det. Kraven på att deklarationen ska vara inne i tid ska undanta alla som är förlamade av sorg efter ett dödsfall.
Annars blir det fel för alla. De tsunamidrabbade har inte bett om specialbehandling. De vill bara bli humant behandlade. Det är inte deras fel om någon annan blir förbisedd.

Om jag fick bestämma skulle min arbetsplats heta “Rådet för stöd till olycksdrabbade”, punkt. Och vi skulle ha ett uttalat mål att göra vårt land till en mindre jävlig plats att leva på när allting rasar samman.

Hur ser du på döden? Som en oundviklig och viktig del av livet, eller som ett ont som ska bekämpas till varje pris? Vad du svarar kan ha med din religion att göra. Många muslimer och buddhister har en annorlunda syn på döden och på naturkatastrofer än de flesta svensk-lagom-kristna. Självklart blir de också förtvivlade när någon älskad person dör. Men de har inte samma behov av att sörja så djupt och länge och de känner inte samma bitterhet mot ödet. Det känns obegripligt, men åtråvärt. Själv är jag inte det minsta rädd för att dö själv men blir helt slagen av fasa varje gång jag tänker på att någon av mina närmaste kan dö. (Dumt nog tänker jag på det varje dag. Finns det vitaminer mot sånt?)

Jag har varit på jobbet, nästan oavbrutet sen den 29 december. Då blev jag inkastad som webredaktör på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen (ja, det tar en stund att presentera sig när man jobbar där) och är numera alltså en riktig byråkrat.
Det är inte ett roligt jobb, förstås, men förhoppningsvis gör vi lite skillnad till det bättre genom vårt arbete. Och jag har lärt känna många bra människor.
Däremot har jag inte haft en sekund över till något annat. Men nu är det faktiskt vår, jag cyklar till jobbet och hinner tänka en och annan tanke som har med resten av livet att göra. Så nu hörs vi snart igen.