Famous last words
När jag ändå är inne på ångest och döden så tänker jag på en dödsannons jag såg häromdagen. Den var skriven av huvudpersonen själv. Vilket fantastiskt kontrollbehov! Det skulle jag också vilja göra. Framförallt skulle jag vilja skriva min egen dödsruna. Inte av fåfänga utan bara för att jag är så himla orolig att jag ska ha dött i förtid och så står det att jag varit en sån ENGAGERAD person. Alltid när jag läser dödsrunor över kvinnor som dött meddelålders eller unga, och så framgår det att de har haft så fantastiskt många bollar i luften och engagerat sig i så många olika saker och alla är så tacksamma, då blir jag alldeles betänksam och bekymrad. Det är väl inget man vill skylta med, att man varit en sån idiot som har tagit slut på sig för att man ville göra alldeles för mycket?
Härmed kommer två utkast till dödsrunor. (Tyvärr ser min familj förklenande på allt mitt svammel om hur jag vill ha min begravning etcetera. De har deklarerat att de tänker göra allt som de själva vill och att jag kan ju försöka protestera då.)
Den ena är till ifall jag dör ung och utbränd. Då ska det stå så här:
Denna korkade människa kunde aldrig säga nej till nånting som verkade roligt eller intressant. Hon var hopplöst dålig på att sätta gränser och tog på sig alldeles för mycket, till råga på eländet mot bättre vetande. Sen ojade hon sig, men inte blev nånting bättre för det. Tag detta till varnagel och håll inte på så mycket!!!
Om jag istället blir väldigt gammal vill jag inte ha någon dödsruna alls, bara en stor och rolig fest, jag menar begravning, och så ska det stå på gravstenen:
Eftersom jag just skrivit om dagens begravning av 95-årig f.d. pigg och levnadsglad tant på min blogg, klickade jag på din rad om Döden.
Jag har rätt mycket kontrollbehov - fast jag håller inte med den egoist som vill vara brud på varje bröllop och lik på varje begravning… Efter den förra begravningen jag var på - en panikartad och oväntad och hemsk sådan - har jag sagt till min familj hur jag vill ha det om jag inte hinner regissera själv.
Familjen tycker inte om att jag pratar om det, men min kompis som nyss dog hann inte säga nåt, och så blev det en hafsig och därmed jättesvår begravning utan kalas efter.
Comment by Bloggblad — 30 June 2005 @ 19:13