Med hjärtat i handen
Det var en sommarkväll för många år sedan. Vi satt på verandan och pratade om hur det är att ha barn, jag var tjugo år och gravid för första gången.
En av min mammas vänner, pappa till fem vuxna barn, suckade och sa vänligt till mig:
- Ja, vet du Anna, att ha barn, det är som att stå i ett hörn med sitt hjärta i handen. Man kan inte göra mycket när ens barn har det svårt, bara stå och se på och hoppas att det ska gå bra …
Hur många gånger har jag inte tänkt på det sen dess?
Nu är mina barn stora, den äldste redan vuxen. Jag kan glädjas tillsammans med dem när de är lyckliga eller nöjda med livet, när de träffar någon underbar och när de lyckas med vad de föresatt sig. När de finner livet gott blir jag varm och glad.
Men när de blir svikna, illa behandlade, när deras liv är i uppror och de vandrar i mörker, då står jag där med mitt hjärta i handen och kan inget annat.
vad fint sagt. Det är precis så det är. Man står där och lider och vet inte hur man ska kunna hjälpa dem, och ibland är det de själva som behandlar det där hjärtat lite ovarsamt.
Comment by aha — 19 October 2005 @ 14:21
Just så är det.
På pricken.
Och som en liten, liten sorg när dom har vuxit upp och lämnat redet.
Comment by Mormor/mamma Elisabet — 20 October 2005 @ 08:34
Ja det var verkligen ett talande uttryck. Precis sådär känns det idag. Jag måste kopiera det där uttrycket…
Comment by Alter ego — 20 October 2005 @ 12:47
Ja fy fan!
Comment by SANDRA — 21 October 2005 @ 14:46
Hu…både vackert och lite läskigt på en gång…
Comment by Mifflan — 23 October 2005 @ 23:06
Jaa, så rätt och precis - vilken smärta och vilken glädje man upplever som förälder!
Comment by Markisen — 1 November 2005 @ 14:06
Tack Markisen - och vilka fina bilder du tar!
Comment by Anna — 1 November 2005 @ 14:20