Menar vi samma sak när vi säger att vi har en låt på hjärnan? I mitt fall har låten klamrat sig fast, tuggat sig in en bit och byggt ett litet bo där den sitter och spelar sig själv på ständig repeat. Jag kan vakna mitt i natten och höra den ibland. Dessutom hakar den på receptorbanorna till hjärnans beroendecentrum så att jag får abstinens om jag inte får spela låten var femtonde minut. (more…)

Insändare i en lokaltidning i Värnamo, skickad av vännen V:

(klicka på bilden för att se den större i ett eget fönster)

Visst, jag kommer att ge efter. Jag älskar julen egentligen. Men det är ändå beundransvärt modigt att starta en motståndsrörelse.

“You know holiday shopping is offensive and wasteful. You know Christmas “wish lists” and “gift exchanges” degrade the concept of giving. You know Christmas marketing is a scam, benefiting manufacturers, stores, and huge corporations, while driving individuals into debt. You know this annual consumer frenzy wreaks havoc on the environment, filling landfills with useless packaging and discarded gifts.
Yet, every year, you cave in and go shopping.”

Fast som min kloka yngsta dotter påpekar: Man kan ju faktiskt fira jul utan att köpa saker. Huvudsaken är att man har en trevlig dag tillsammans.

Julskivor hör till dagarna före jul tycker jag - när man städar, slår in paket, klär granen och det är dan före dan före d-dagen, då passar det att ha julsångerna på högsta volym. Börjar man spela dem redan nu hinner man ju tröttna! (more…)

Gick in på posten häromdagen, med två avier som jag haft i väskan ett par veckor men inte haft tid att lösa ut. Den ena var till min man, jag hade lovat att ta ut den åt honom. Klockan var kvart i sex, det var kö, jag var trött och hungrig och ville hem. Tanten i kassan vände och vred på avierna: (more…)

Dagens Nyheter har just nu en serie om tid, eller snarare bristen på tid. Hur tiden i en småbarnsfamilj sällan räcker till.

Den första artikeln handlar om en dag i en ganska vanlig familj: mamma, pappa, en sjuåring och en treåring. Jag tittar på bilden, följer med i det eviga ekorrhjulet och funderar på hur det var när vi hade två barn.

I nästa artikel läser jag om en annan familj. Barnen är lite yngre. Den här mamman och pappan har råd att köpa hjälp med till exempel hämtning på dagis vissa dagar, plus att de har städhjälp genom jobbet. Ändå verkar de också bekymrade över att tiden inte räcker till. “Klockan sju sitter hela familjen runt bordet i det påkostade köket med perspektivfönster ut mot skogen” läser jag, och får intrycket av att den där halvtimmen, frukoststunden, är den enda tiden på dagen som familjen kan vara säker på att få tillsammans. Sedan kastar sig alla iväg åt olika håll.

Jag tittar på dn:s grafik igen och tänker att jag känner igen det, men inte riktigt. I en gammal pärm hittar jag ett av många skrynkliga scheman som jag jämt ritade när barnen var små. Det är ett av de senaste, från när den yngsta var ungefär ett år och hennes syskon var fyra, sex och nio.

Det är ett typiskt schema för den tiden, för mig och det liv vi levde; varje halvtimme från sex på morgonen till elva på kvällen är inrutad, måndag till söndag. Här är det bad, här välling, läggdags, bakning, tvätt, promenader, saga. Det fungerade bra för oss - jag var en ung och slarvig tjej när jag fick mitt första barn och märkte snabbt att rutiner var enda sättet för mig om inte fullt kaos skulle råda. Självklart levde vi inte alltid efter mina scheman men de var bra att ha och satt i ryggmärgen, ungefär som vilka jobbrutiner som helst.

Nu tittar jag på dn-familjerna igen och ser vad det är som skiljer deras tid från min. Det är stressen.

Jag var lika trött som alla andra småbarnsföräldrar, som Mia, Cecilia, R, Mifflan och alla andra mammor och pappor med småknoddar. När vi läste saga vid femtiden somnade jag ibland mitt i en mening, våra nätter var röriga som alla andras och så vidare.
Men vi var inte stressade. Vi hade ett eget tempo, och det är jag så himla glad för idag.

Det berodde förstås på att jag var hemma med barnen och inte kände någon press att göra något annat. Det var jobb nog. Vi anpassade oss till den usla ekonomi som det innebar och mitt fokus var helt på vardagen med mina (och ofta andras) barn. Våra dagar flöt fram som en flod med krökar här och där, lugnt och stilla. När jag någon gång gjorde utflykter på en eller ett par dagar till den andra världen, den utan barn, märktes det direkt. Tempot bröts, vi kom i otakt och det tog ett par dagar innan vi hittade rytmen igen.

Inte för att det inte var jobbigt många gånger, jag var yr av trötthet ibland och fattade inte hur jag skulle orka. Och självklart kunde stressen slå till i vissa stunder, att handla med fyra trötta barn till exempel är ingen övning i zenmeditation (fast det borde kanske vara det). Men det var inte fråga om det här ont i magen varje dag, tiden räcker inte till, vi får aldrig bara slappna av och vara tillsammans, hur länge sen var det vi pratade som jag kan känna nu när jag jobbar utanför hemmet.

Jag tittar på artikeln om den rika stressade familjen igen och tänker på hur det skulle ha stått om oss. Vi hade inget påkostat kök, men det känns som vi hade ett bra perspektiv ändå.

En dator som verkar ha arbetsnamnet “hundradollarsdatorn” ska delas ut till barn i utvecklingsländer. Den är handjagad och behöver ingen ström: veva i en minut så fungerar den i 40 minuter. Datorn är framtagen av forskare på MIT och enligt DN är den “visserligen enkel och robust, men ändå utrustad med ny och innovativ teknik“.

Det låter jättebra. Nu önskar jag bara att någon ska uppfinna en trampdator till alla svenska barn, en dator som man helt enkelt måste cykla för att hålla igång. Föralldel kan nog även en del mammor och pappor behöva en också.

(more…)

För drygt ett år sedan testade jag en fiffig uppfinning och skrev om den att den borde bli årets julklapp. Nu är jag ingen trendguru vid vars läppar alla hänger men jag gör ändå ett nytt försök.

Årets julklapp är en Bodyclock. Det är en väckarklocka och den fungerar som en klockradio, men det är inte en radio som går igång på morgonen utan solen som går upp. (more…)

Och ändå händer det. Barn och unga människor kan dö, så hårt är det.

Sebastian var bara tolv år när han fick cancer, bara 15 när han dog. Två frilansjournalister lärde känna hans familj när han var sjuk och fick vara nära Sebbe, hans syskon, mamma och pappa den sista tiden. Fem månader senare publicerade de ett reportage i Göteborgsposten som berörde läsarna starkt - många var tvungna att lägga det ifrån sig och läsa det i omgångar.

Ikväll fick de båda frilansarna Marie Branner och Anna von Brömssen Stora Journalistpriset som Årets berättare. Motiveringen lyder:

“För ett unikt reportage där läsaren får följa något så smärtsamt som ett barns dödskamp, skildrad med värdighet och värme.”

Här kan du läsa reportaget om Sebbe.

I kväll är det bloggöl på Tranan, står det på Bloggforums hemsida. Jag vet inte om jag törs gå dit, jag känner ingen och har av någon anledning fått för mig att Tranan är ett sånt där ställe där man måste se cool ut (fast då skulle kanske inte bloggölen vara där?).

Men jag vill hemskt gärna gå, inte minst för att få göra lite reklam för Stockholmsbloggen. Haha, nu blev det visst reklam här också. Det är bra, gå dit och bli medlem! Jag vill inte varumärkessnylta men det är redan flera bloggare som du gillar som skriver där!

Julafton 1968. Jag sitter under ett bord. Duken hänger nästan ner till golvet, lampornas sken ger ett halvdunkel där inne. Min kusin sitter brevid mig. Vuxna röster grälar utanför. (more…)

Carl Z är död - det hände för en vecka sedan men jag visste inget förrän ikväll när min vän och fd kollega Anna T2 skickade ett sms. (more…)

Nu finns det bilder och en rapport från fredagens minnesceremoni i Phuket, samt texten till den specialskrivna sången “Vaggvisa för en orolig själ” (musik: Bo Nilsson, text: Gudrun Ekstrand).

(more…)

Idag klockan 11 svensk tid är det dags för den första officiella svenska minnesceremonin för de anhöriga till tsunamins offer. Själva ceremonin hålls på Pearl Village Hotel, nära Phuket. (more…)

När jag cyklade hem häromdagen såg jag att näsan inte låg kvar och guppade, ja inte fingret heller för den delen. “Måste skriva om detta när jag kommer hem” tänkte jag. Men i Götgatsbacken mellan Slas och Lush fick jag istället en idé: Varför inte starta en gemensam Stockholmsblogg? (more…)

Missa inte “Under stjärnorna” på SVT 22:00 ikväll!

Lilla Ego skriver om ring-och-vinn-programmen och beskriver dem väldigt träffande.

Ett tag för några år sedan ringde min yngsta mig var fjärde kvart och skrek i luren MAMMA DU MÅSTE RINGA OCH SÄGA KÖTTBULLAR! (more…)

För några år sen var det (tydligen) tabu att säga att barn kunde vara jobbiga. I alla fall hörde man det påståendet stup i kvarten: “Åhh vad skönt att höra att du också tycker att det är jobbigt att vara småbarnsförälder, det får man ju egentligen inte säga.”

Jag har aldrig fattat det där. I min värld är det typ tvärtom. Man kanske fick jubla ohämmat över föräldrarollen på 50-talet men idag är det bara pk om man samtidigt tillägger att det är lite jobbigt OCKSÅ, och att man faktiskt vill vara ensam ibland. (more…)