En femtonåring får väl inte dö i cancer
Och ändå händer det. Barn och unga människor kan dö, så hårt är det.
Sebastian var bara tolv år när han fick cancer, bara 15 när han dog. Två frilansjournalister lärde känna hans familj när han var sjuk och fick vara nära Sebbe, hans syskon, mamma och pappa den sista tiden. Fem månader senare publicerade de ett reportage i Göteborgsposten som berörde läsarna starkt - många var tvungna att lägga det ifrån sig och läsa det i omgångar.
Ikväll fick de båda frilansarna Marie Branner och Anna von Brömssen Stora Journalistpriset som Årets berättare. Motiveringen lyder:
“För ett unikt reportage där läsaren får följa något så smärtsamt som ett barns dödskamp, skildrad med värdighet och värme.”
Åh, jag läste reportaget! Man kan inte undvika att beröras av det. Har man sen en 15-åring själv…
Comment by aha — 15 November 2005 @ 23:44
Verkligen. I bästa fall påminns man om hur värdefull tiden är som man har tillsammans, det är ju annars ganska lätt att glömma i stress och rusningstid.
Comment by Anna — 16 November 2005 @ 09:07
Jag klarade inte av att läsa allt. Tårarna strömmar. Fylls av förundran och tacksamhet över det liv jag har.
Comment by Mifflan — 17 November 2005 @ 00:16
Texten för sig själv är oerhört stark och gripande. I kombination med Anna von Brömssens bilder nästan outhärdlig. Det finns en bild på Sebbes lillasyster på begravningen som får mig att gråta bara jag tänker på den.
Jag sparade tidningen reportaget var med i. Jag tycker det är ett fantastiskt reportage. Förmodligen något av det mest gripande jag har läst på mycket, mycket länge.
Comment by kaxi01 — 17 November 2005 @ 08:52
Inte likt mig att sitta och böla på jobbet en fredageftermiddag.
Comment by Fredrik — 18 November 2005 @ 17:51
Du (eller rättare sagt artikelförfattana) fick du mig att sitta och storböla på jobbet. Min rumskamrat läste små bitar i taget och slapp att sitta där med maskaran nere på kinderna och rödgråtna ögon innan fikat. Hu vilken gripande text. Förstår att de fått pris för den.
Comment by Béatrice Karjalainen — 20 November 2005 @ 01:10
Tack Anna för din text,länk.Den berörde i djupet av mitt hjärta.
Det är alltid så smärtsamt att möta barn som dör. Det är smärtsamt att möta föräldrar och syskon till barnet, anhöriga och deras sorg. Det sätter spår och man frågar sig ständigt varför…Fint att dessa två töser fick möjlighet att lyfta ett perspektiv som vi så lätt blundar för. Det här är någonting vi än mer skulle samtala kring, det finns många individer där ute som bär på en empiri kring det här och som skulle ha mycket att berätta. Ofta blundas det för områden som prematura födslar, barn och dö. Det är inte riktigt rumsrent för man är så rädd i “vissa” kretsar att det ska skrämmas och få förödande konsekvenser…
Comment by Lena — 20 November 2005 @ 20:44
Jag var och såg utställningen igår, och den är värd all kredits, föräldrar, sebastian, fotograf, journalist….
Jag grät under hela utställningen….
De kommer att alltid finnas i mitt hjärta….
Comment by Ann-sofie — 30 November 2006 @ 11:40