Lite föräldralös
Vi är pusselbitar, och våra närmaste bitar är våra föräldrar. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi har levt tillsammans med dem eller inte. Och när en föräldrabit rivs bort från pusslet gör det ont.
Min pappa dog häromnatten. Hans död var inte helt oväntad - han var över 80 och hade en svår sjukdom. Ändå blev jag helt omtumlad och förvirrad av dödsbudet, det kom som en chock. Jag har alltid varit helt övertygad om att han skulle leva minst tio år till, som sin egen pappa.
Sen dess har jag gått omkring som i ett moln. Lite ofokuserad och fumlig. Det är inte en stor sorg, fast jag har gråtit mycket. Men när någon är över 80 år gammal och krasslig, då är det inte världens undergång. Han somnade bara, utan plågor och ångest, och då är det inte så tungt, då är man lättad och nästan glad, för en bättre död kan man ju knappast önska sig: att få somna bredvid den man älskar efter en trevlig dag och ett långt och ganska trevligt liv.
Det är inte heller en plötslig förlust, för vi har aldrig bott tillsammans och på ett sätt har jag alltid levt med förlusten, med saknaden av en pappa.
Men de sista åren var det mycket som förändrades. Vi kom mycket närmare varandra och barnen hade egna relationer med sin morfar. Jag vande mig nog vid att ha en pappa, helt enkelt, på samma sätt som många andra i min ålder har det: inte så ofta, men med värme och vänskap.
Och nu är jag utan pappa. Lite föräldralös. Han fattas mig.
Det är synd om dig nu. Ha det bra.
Comment by Johnny — 11 February 2006 @ 20:07
Sorgligt hursom. Ta hand om dig.
Comment by coolamorsan — 12 February 2006 @ 03:29
Tack, det värmer.
Comment by Anna — 12 February 2006 @ 12:01
Vilken tur att du hann bli med pappa i alla fall, innan han försvann. Men så fattas han. Det är kärlekens baksida.
Comment by Villervalla — 12 February 2006 @ 18:40
Kram på re´!
Comment by SANDRA — 12 February 2006 @ 19:03
Sorgen har många ansikten, ta hand om dig!Kram Lena
Comment by Lena — 13 February 2006 @ 10:55
Tack alla snälla. Det betyder jättemycket att ni hör av er.
Comment by Anna — 13 February 2006 @ 12:02
Beklagar sorgen. Döden påverkar så starkt. Jag känner igen mig i det du skriver om att gå runt i ett måln. Jag har kännt lika dant.
Sköt om dig!
Comment by Anna — 27 February 2006 @ 10:04
Din tur snart
Nr min far fyllde 47 hade han exakt 250 dagar kvar att leva. Eller mjligen 251; farmor och kyrkbckerna…
Trackback by Blind Hna — 21 March 2006 @ 02:54