Efteråt
Är du ledsen för allt du inte hann säga? frågade en vän som hörde av sig. Men nej, det är jag inte. När min lillebror ringde på morgonen och berättade att min pappa hade dött på natten åkte vi dit för att se honom en sista gång. Vi ringde hem barnen från sina skolor, hyrde en bil och körde genom snön till huset vid havet.
Han låg i sin säng och vi gick in till honom. Det var så fint att se honom där, så fridfull, precis som om han sov. Fast kall. Döden är helt självförklarande när man kommer nära. Så fort man lagt handen mot den kalla huden måste man börja förstå och acceptera att det är slut.
Efter ett tag gick de andra ut en efter en och jag satt kvar ensam. Då sa jag allt jag ville säga: att jag inte är arg för någonting längre, inte bitter eller besviken. Att jag uppskattar vad han har gjort de sista åren. Jag sa att jag är glad för att han har funnits och för att han är mina dagars upphov. Och det kändes så tydligt att orden nådde fram, på ett eller annat sätt. Sen kunde jag säga hejdå och gå tillbaka till de andra.
När vi åkte hem igen var jag lättad och tacksam för att vi fått säga adjö på ett så fridfullt sätt. Nu kommer jag alltid att ha bilden av min döda pappa med mig. Den är viktig och har sin plats tillsammans med bilderna av hur han såg ut när han var levande, ung och vacker. Som jag minns honom från när jag var liten, och som han ville bli ihågkommen.
.
~ min pappa ~
