På riktigt, alldeles nyss på ettan. MUU-SA:s president?

Mitt senaste fotoexperiment blev en smula egendomligt, kanske, men ganska färgglatt.

still life with robo-croc, flowers, pocky, cherries and tomato can

Se det som ett bildspel här!

Kan någon förklara för mig varför man inte fixar så att värdetransporterna är skyddade på samma sätt som bankomater, så att sedlarna färgas knallröda om man spränger förpackningen i luften?
Man kunde tillochmed utrusta väktarna med utlösare så att sedlarna förstördes redan vid ett vapenhot.

Eller har jag missat någon viktig teknisk detalj?

… om ni vill se ett inslag om att föda hemma där jag och barnmorskan Helena Lindgren är med.
TV 4, Nyhetsmorgon, kvart över nio ungefär.

Varje natt ligger jag och vrider mig som en varmkorv på ett spett, min hud fräser mot de svala delarna av lakanen, hjärnan sjuder, de knappt drömda drömmarna ångar. Det är för varmt att sova med stängt fönster men jag delar säng och sovrum med en som vaknar av minsta måspip, för att inte tala om fyllkajorna eller de dånande mullerknuttarna. Så är det att leva tillsammans, man får svettas för sin kärlek ibland.

Lakanet får bara täcka de mest utsatta delarna, täcke är inte att tänka på. När en kudde blir för varm blandar jag kuddhögen som en kortlek - tur att jag har fyra kuddar, den understa är alltid sval. Funderar på att dra en slang från kylskåpet till under kudden, som Herkules Jonsson gjorde 1969 (kall luft är tyngre än varm!) men betvivlar att det egentligen funkar, betvivlar att jag egentligen tänker, vänder mig igen för att hitta en del av sängen som jag inte värmt upp till glöd.

Tänker på is, på fjällbäckar och glaciärer. Har förmodligen varit en isbjörn eller pingvin i ett tidigare liv, fast en missanpassad eftersom jag inte gillar snö heller. En säl kanske? Suck. Somnar.

Nu har jag bestämt mig för att beskriva vissa av mina drömmar här. Så kortfattat och målande som möjligt, eftersom det egentligen är rena sömnpillret att lyssna på andras drömmar. (Tänk den dag i framtiden då man kan spela upp drömmen som ett hologram för familj och vänner! Som gamla tiders super8-visningar fast lite flummigare.) Först tänkte jag starta en kollektiv drömblogg, som Stockholmsbloggen fast för drömmar, men det får blir ett framtida projekt om ingen annan gör det först.

Nåväl, detta utspelade sig i min överhettade hjärna i natt:

Vi stod och tittade på trafiken på Roslagsgatan - två män blev förbannade på en slarvig bilförare och lyfte upp hela bilen och la den på sidan. Jag tyckte först att det såg lustigt ut men upptäckte sen att det fanns en bebis i en bilstol den omkullvälta bilen. Jag gick fram till de två männen, grep en av dem i kragen och skällde ut honom efter noter.

Mannen, som var Tomas von Brömssen, hörde stillatigande på min ilskna uppläxning, men hans ögon svartnade. När jag släppte taget om hans jacka gick han in på Systembolaget, och till min fasa såg jag att han tog en stor flaska vodka från en hylla, slog sönder den och stack ett litet barn med. Sedan slog han ner flaskor från alla hyllor och rånade butiken.

Jag sprang in i butiken men var tvungen att hålla mig gömd för att bärsärk-Brömssen inte skulle få syn på mig. Just när väggen jag gömde mig bakom blev genomskinlig vaknade jag.

Andra bloggar om: drömmar, beskäftighet, raseri, tomas von brömssen

Äldste sonen fyllde år igår och var hembjuden på middag tillsammans med det äldre gänget (mormor och farmor och sånt). Två av tonåringarna berättade att de nyligen gått ur kyrkan och det blev en intressant diskussion om vad kyrkan, både i andlig och fysisk bemärkelse, betyder för olika personer.

Tonåringarna hade nog föreställt sig att församlingspersonalen skulle vara mer ovillig att släppa taget - antingen bevekande (ni får ett gratisår på köpet om ni stannar!) eller hotfull (stick och brinn då, förtappade hedningar), men det var idel soliga leenden på pastorsexpeditionen, och efter några dagar kom det hem varsitt tjusigt diplom som de har satt upp i sina rum.

Det viktiga är ju såklart inte om man är medlem eller inte - man får visserligen inte konfirmera sig, gifta sig eller döpa sina barn i kyrkan men man kan ju vara troende ändå, och gå i kyrkan om man vill. Men frågan är hur kyrkan ser på inträdet i himlen för icke-medlemmar? Och om man nu inte får komma in i himlen, kan man ändå riskera att hamna i helvetet? Finns överhuvudtaget helvetet, om inte himlen finns?

Äldste sonen var inte orolig för sina yngre syskon: “Det kan inte vara så att det bara finns två platser att välja på. Titta bara på de fallna änglarna, Dante som irrade omkring på alla möjliga ställen eller Sankte Per - han har ju en helt egen tjänst. Om jag hamnade hos honom skulle jag höra vad det fanns mer för avdelningar att välja på.”

Jag tror egentligen vare sig på himmelriket eller helvetet i biblisk mening, men det är ändå ganska kul att föreställa sig hur Sankte Per skulle reagera om han öppnade porten och man inte genast steg in. Med tanke på den nya, individualistiska generationen kanske det blir vanligare att man vill ha mer info innan man tackar ja till de evigt gröna ängderna.
- Hur dags serveras frukosten?
- Är kuddarna mjuka?
- Jag är pollenallergiker, har ni sanerade rum?


Andra bloggar om: svenska kyrkan, himlen, helvetet, sankte per


Mina barn är hemma i sommar - vi är hemma allihop och de är så stora så de kan roa sig på egen hand. Det betyder ganska ofta att de sover länge på mornarna, sitter framför datorn och pratar i telefon. Men ibland kommer de iväg på bad, utflykter, övernattningar och andra roligheter.

Häromdagen ville en av dem ha med mig på en långpromenad på Gärdet. Det var en fin promenad, lång och solig. Jag gick och funderade på en sak när vi gick längs Djurgårdskanalen, och det var alla somriga saker jag var med om som liten, som mina barn kanske aldrig kommer att få uppleva.

Min mamma var ensam med mig och jobbade hela somrarna, så jag var utackorderad till snälla människor på olika ställen.

- På Gunnarstorp i Småland kunde man hoppa ner från ett höloft i en höstack, vilket jag och de lokala kidsen gjorde med stor energi. På samma ställe åkte vi höskrinda, uppflugna i höet.

- På Iniö i Åbolands skärgård rensade jag betor, skeppade får till en ö för sommarbete och tvättade trasmattor i havet. På lördagarna fick jag följa med på logdans (fast jag egentligen var för liten) och hjälpa till att hälla potatismjöl på logens golv så att det skulle bli halt och bra att dansa på. Sen fick jag hålla Stina-Maj i handen på vägen hem så att inte karlarna försökte dra ner henne i gräset, och hjälpa henne att vakta sin yngre bror så att han inte skulle slåss med de andra unga männen som också hade brännvin och kniv.

- På Käringön satt jag med de andra ungarna och lyssnade på fiskargubbarnas historier, och lärde mig att dyka i salt, kristallklart vatten där man kunde se sjöstjärnorna på tre meters djup när solen lyste.

Det låter som om det här var för hundra år sen, men det var på 70-talet. Finns det fortfarande logdanser, klart vatten och höstackar att hoppa i?

Andra bloggar om: barn, sommar, höstackar, trasmattor, förritiden

PS När jag letade efter en höstacksbild hittade jag bara plastrullar. Till slut hittade jag bilden ovan på Flickr, där jag fick lov av Dr Fujitronic att låna den.

Andra bloggar om: blomblad, blodbad, lexikon, Lexin, dystopiskt

I samma brevlådeskörd som meddelandet om de nedlagda förundersökningarna låg ett brev från försvarsminister Leni Björklund. Hon ville tacka personligen för mina (och de andras på Rådet) insatser i arbetet för de tsunamidrabbade.
Haha - jag funderar på att rama in båda breven och sätta upp dem brevid varandra.

Någon dag när jag har tid och lite skrivro ska jag försöka samla ihop tankarna om Rådet och vad jag gjorde där - och vad jag inte fick göra.

Hur gick det med mitt brev till den polis som fick ett utbrott, skrämde slag på min dotter och halvt drog min arm ur led när jag bad att få ta med mina söner hem från Reclaim-demonstrationen?

Jag ville ju inte polisanmäla honom utan att först ha fått någon form av kontakt och kommunikation, så jag skickade ett brev med e-post där jag gav honom mina synpunkter och bad om hans. Det var den 9 juni, och jag har inte fått något svar. Jag vet att han har fått det och blivit ombedd av en medarbetare att besvara det, men inget har hänt.

Däremot kom det ett brev från åklagaren i Stockholm idag: kammaråklagare XX har beslutat att lägga ner TVÅ förundersökningar om mig - en om ohörsamhet mot ordningsmakten och en om våldsamt motstånd.
Jag hade inte en susning om att jag överhuvudtaget var polisanmäld, men så kan det tydligen gå till.

Båda sönerna fick för ett par veckor sedan besked att de var frikända och att det inte fanns någon bevisning mot dem (inte så konstigt eftersom de inte hade gjort någonting fel eller olagligt), så nu är vi alla officiellt oskyldiga. Det är ju skönt.

Samtidigt känns det som om polisman “9999″ verkligen har problem med att kommunicera. Istället för att svara på mitt brev (och kanske riskera att tänka efter?) anmäler han mig - för två brott som han vet att jag inte begått.

Dels är det ett slöseri med skattemedel, tid och resurser (när det är en polis som gör en polisanmälan får inte polisens utredare lämna det därhän, då måste de skicka det till åklagaren) som man verkligen önskar kunde ha använts bättre.

Dels känns det som otroligt stelbent byråkrati, av det slaget som skapar negativa känslor (och lågt förtroende) för rättsväsendet.

Jag vill ha en dialog med polisman 9999. Jag vill veta att han klarar att reflektera över sina handlingar, att han har en tanke med sitt arbetssätt. Jag vill höra om han tror sig vara felfri, eller om han kan begå misstag ibland. Och om han isåfall vill försöka att göra rätt nästa gång.

Det ska man kunna veta om polisen.

Adrenalin, del 1
Adrenalin, del 2
Adrenalin, del 3

Andra bloggar om: polisen, polismakten, polisanmälningar, civilpoliser, polisresurser, skattemedel, byråkrati, adrenalin, rädsla, aggression, kommunikation