Organisationen IFOAM höll världens första konferens om ekologisk djurhållning i förra veckan.

Där kom det bland annat fram ett exempel på att ekologisk produktion faktiskt har betydelse för både djurs och människors hälsa. En studie visar att en viss typ av bakterier som är vanliga i fågeluppfödning har utvecklat resistens mot den antibiotika, av typ fluorokinoloner, som tillsätts i fåglarnas foder för att bekämpa salmonella.

“I studien hade 46 % av campylobacterna hos konventionell kyckling och 67 % hos kalkon resistens mot den här typen av antibiotika. I den ekologiska uppfödningen var det endast 2 % av campylobacterna som visade denna antibiotikaresistens. De ekologiska uppfödningssystemen bidrar alltså till mindre hälsorisker både i human- och djurhälsa”, skriver Ekolantbrukarna i sitt nyhetsbrev.

Andra bloggar om: ekologi, djurhållning, hälsa, antibiotika, campylobacter

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? - då är mitt svar mer njaa …

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus -

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt - det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela - iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?

På Barnsidans blogg skriver Mia Althoff idag en text med rubriken Vem prioriterar inte sina barn?!

Jag gillar Mia men gick igång på alla cylindrar när jag kommit en bit in i texten:

Många idag vuxna minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det.

Mias egentliga poäng är att det har blivit en slags tävling i vem som har sina barn kortast på dagis, oavsett vad man gör av den övriga tiden, och att de som hämtar tidigast automatiskt syns som de bästa föräldrarna.

Jag kan bara konstatera att man får inte ha sitt barn på dagis för lite heller, då blir man klassad som konstig, ond eller egoistisk.

Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju.

skriver Mia också, men så enkelt är det ju inte alls! Det borde vara så, men hur många föräldrar säger upp sig från jobbet när barnomsorgen inte funkar? Snarare byter man väl dagis?

Jaja. Diskussionens vågor går höga (vänliga, men höga) inne på b-bloggen. Kom gärna med!

Andra bloggar om: barn, föräldrar, föräldraskap,dagis, förskola, hemmaföräldrar, Barnsidan

(uppdaterad)
Läser i Aftonbladet om en kvinna som sägs vara Englands mest hatade mamma. (Inte av sina barn, alltså, utan av andra engelska människor.)

Hon heter Helen Kirwin-Taylor och har skrivit en krönika om hur trött hon blir av sina barn.
“De tråkar ihjäl mig”, skriver hon. “Jag blev arbetsnarkoman när mina två söner var små för att slippa vara tillsammans med dem.”

Argumentet verkar vara att vi hänger upp tillvaron kring våra barn alldeles för mycket idag.
“Till för tio år sedan tillbringade inte föräldrar varje vaken stund med sina barn”, skriver Kirwin-Taylor enligt Aftonbladet.

Men det stämmer inte. På många håll i världen tillbringar barn idag den större delen av dygnet tillsammans med sin familj. Och för bara fyra, fem generationer sen var det likadant här. Däremot är det nog ganska få engelska, amerikanska eller svenska föräldrar som idag tillbringar varje vaken stund med sina barn. Det rör sig snarare om ungefär en fjärdedel av den vakna tiden - resten är man på väg till, på eller på väg hem från jobbet.

Kanske blir tillvaron tillsammans med barnen mer barninriktad, mer barnintensiv, när man är tillsammans så lite? Både för att man själv känner ett behov av att ta tillvara på tiden och för att barnen ställer större krav på föräldrarna de stunder de är tillgängliga.

Faktum är ju att vi är gjorda för att vara tillsammans. Det ska inte vara besvärligt eller påfrestande hela tiden. Om det blir så jobbigt och krävande är det förmodligen något annat än barnen som skaver i ens liv.

Jag tror egentligen inte att Helen Kirwin-Taylor är så seriös. Hon verkar mest vara en figur som vill ha maximal uppmärksamhet. (Hennes föräldrar kanske aldrig hade tid med henne?)

Hon fortsätter med att anmärka på hur inskränkta föräldrar är:
“Mammorna i min skola är så trista. De pratar om barnens lunch när vi borde prata om krigen i världen”, klagar hon.

Men det ena utesluter väl knappast det andra. Man kan vara engagerad både i barnens lunch och i världspolitiken. Man måste bara orka ha tillräckligt många hjärnceller igång samtidigt.

Uppdatering 1: Nu har jag läst artikeln i Daily Mail*, och den hade lite fler vinklar än vad som kom fram i Aftonbladet. Men jag tror fortfarande att hon försöker göra sig dummare än vad hon är. Uttråkade hemmafruar-bloggen håller med mig.

Andra bloggar om: barn, föräldrar, attention addicts

* Uppdatering 2: Adressen verkar krascha när jag länkar in den, så här kommer den i byggsats istället:
http://www.dailymail.co.uk/pages/live/femail/
article.html?in_article_id=397672&in_page_id=1879&ico=
Homepage&icl=TabModule&icc=FEMAIL&ct=5.html

Här är Jonas/Blind Höna som visar på KistaChic-bloggen som ett exempel på en rolig, snygg och innehållsrik lokalblogg, under vår gemensamma föreläsning “Det digitala grannskapet” på Riksbyggens årliga konferens i fredags.

Vi lovade att lägga upp användbara länkar och tips till våra åhörare på konferensen - här kan ni ladda ner det dokumentet. Och hör gärna av er om ni har fler frågor!

Andra bloggar om: föreläsning, Riksbyggen, bostadsrättsföreningar, digitalt grannskap

Tonårsföräldrar får anledning att lyssna på P1 i höst: programmet Föräldrarna startar en serie vid namn Tonårsrummet, där sex tonåringar har spelat in en ljuddagbok.

Ur pressmaterialet:

En gång i månaden, med start måndag 4 september, får vi ta del av berättelser om hur det är att vara tonåring. Daniela, Veronica, Paul, Sebastian, Elias och Maxine öppnar sina ljuddagböcker i Tonårsrummet i P1. En person - en berättelse. Ur hjärtat om vardagens små irritationsmoment och livets stora frågor. Om att inte kunna sova på nätterna. Om att inte vilja lämna sitt rum. Om musiken som räddare. Om att älska någon så att det gör ont. Alla sex går medieprogrammet på Tumba gymnasium, och har spelat in materialet själva.

Föräldrarna konstaterar att man inte har mycket att hämta i media som tonårsförälder. Det mesta kretsar kring småbarn.

Hur gör man när tonåringen vägrar gå till skolan? Eller åker upp och ner i humöret som i en berg- och dalbana? Eller är kär i någon som du inte tycker om?
Hur mycket bestämmer föräldrarna och hur mycket bestämmer tonåringen? Kan man tvinga någon att gå till skolan trots att de inte vill - och hur gör man när skolan inte behöver lämna någon information till föräldrarna? Lyssna på tonårsrummet i P1 - där får du några svar!

Tonårsrummet startar i P1 (92.4MHz) på måndag 4 september kl 11.03 och kl 23.07 samt 10/9 kl 18.30.

Läs mer om ungdomarna i Tonårsrummet på Föräldrarnas hemsida.

Tonårsrummet - ny serie i Sveriges Radios P1 avslöjar allt du vill veta om tonåringar. Foto: Micke Grönberg/SR

Andra bloggar om: tonåringar, föräldraskap, barn, radio, p1, tonårsrummet, tonårsföräldrar

Somliga sjunger sitt spam.

Andra kan sitta och meditera i timmar över alla sina vackra namn.

(klicka för hela listan med fina konstiga namn)

Andra bloggar om: spam, koncentrationssvårigheter

På fredag (25 augusti) ska jag och Jonas Söderström hålla ett föredrag för Riksbyggen om bloggar, mailinglistor och annan kul teknik, under rubriken “Det digitala grannskapet”.

Jag sitter i skrivande stund och letar exempel på föreningsbloggar, lokalbloggar och andra bloggar som kan göra br-föreningar sugna på att ha en egen blogg. Det finns några bra exempel och rara ärter därute, som den här Sherlock Holmes-föreningsbloggen (den är mest rar, men ändå!).

Har du tips på föreningar, lokalpatrioter eller bostadsrättsföreningar som bloggar så hör gärna av dig, här eller i ett mail.

Tack för alla kommentarer på mitt inlägg i bloggkaravanen, om att barnen är den viktigaste frågan i årets val (i alla val, faktiskt). Jag svarar lite här och där!

Hakke skrev så här:

Politik handlar naturligtvis bland annat (och kanske främst) om att bygga ett samhälle som är bra även för de svaga grupperna. (…) Och viktigast av dessa svaga grupper är förstås barnen.
Men om man nu håller med, tycker att barnen är den viktigaste politiska frågan, vem röstar man på då? Om man inte vill att det ska drösa in enorma mängder reklam i brevlådan som för att visa att barnens enda uppgift är konsumtion? Om man inte vill hamna i en dagistombola där nitlotten är det ställe som förvarar barnen till lägst kostnad, och därmed får flest dagisplatser? Om man inte vill att alla barn av rättviseskäl ska behandlas exakt likadant, trots att både barn och deras föräldrar kan ha väldigt olika behov?

Jag kommer alltså att rösta på Miljöpartiet, som jag skrev här. Inte för att jag har hört att de talar mer om barnen än något annat parti, utan för att de tycks mig som det mest humanistiska partiet, som värnar mest om mänsklig gemenskap, om våra grundläggande behov av samarbete och om en hållbar fortlevnad för människan. Ändå är Miljöpartiet inte i grunden så olika de andra partierna som jag skulle önska.

För när jag skriver att barnen är den viktigaste frågan, då menar jag inte bara dagis och skola. Jag menar inte bara föräldraförsäkring och ungdomsmottagningar. När jag skriver barn och föräldrar menar jag alla människor. Jag tror att vi måste tänka mycket mer långsiktigt på vad människor egentligen behöver för att fungera tillsammans.

Nina Björk skrev en helt lysande kolumn i söndagens DN, som tyvärr inte ligger online, där hon skrev kristallklart och begåvat om det jag försöker mumla fram här. Hon skrev bland annat:

I dag har vi i Sverige åtminstone fem riksdagspartier som i grunden är eniga om vilken väg vi bör vandra i framtiden: den ekonomiska liberalismens väg med hög tillväxt som mål och med inslag av nationell ekonomisk fördelning som medel. Den som vill någonting annat, någonting radikalt annorlunda, bemöts inte med argument utan med etiketter. Etiketterna kan variera - orealistisk, tillväxtfientlig, religiös, icke regeringsduglig, konservativ, kommunistisk, bakåtsträvare, utopisk, flummig - men de är alla ett resultat av hegemonins privilegium. De är alla ett bevis för att någon inte längre behöver argumentera för sin sak.

På ett sätt kan vi förstå läget. Om ett gäng människor har bestämt sig för att bila mellan Malmö och Östersund, men någon av dem plötsligt får för sig att det är smartare att köra till Göteborg krävs det bättre argument från hennes sida än från den som kör dit det var bestämt från början. Men min fråga är: när bestämde vi egentligen att Östersund var målet? Och när bestämde vi att den som inte vill dit inte heller bör tas på allvar? När blev vi så rörande överens? För alla som värnar om ett flerpartisystem borde det ju vara helt avgörande att det verkligen finns flera olika partier i systemet.

Jag skulle lägga min röst - helhjärtat! - på ett parti som vågade påstå att:

• jordens resurser och utrymme fortfarande räcker till för alla gott och väl, om vi bara delar upp dem rättvist
• vi måste börja fundera på fungerande sätt att leva i så stora grupper, och vakta på vad som händer när det blir väldigt lätt att vara anonym och slippa ta ansvar för varandra
• vi klarar att ta ansvar för våra egna liv, att vi vet vad som är rätt och fel
• vi kan avgöra i ganska stor utsträckning vad vi mår bra av och behöver
• tv är ett opium för folket
• religionen är anabola steroider i samband med alkohol för folket
• fyra timmars arbetsdag är mer än nog
• vi behöver fler parker med guldfiskdammar och danspaviljonger och kulörta lyktor

… fast nu slarvade jag lite på slutet, men jag tror iochförsig att vi faktiskt behöver fler kulörta lyktor.

Mer tid, mer fantasi, mer respekt. Mer cyklar, segways och mopeder, fler zeppelinare och rymdskepp.

Mer tystnad. Mer kind mot kind, mer hålla handen.
Mindre stress. Mer fruktsallad.

Jag säger bara: Nu är de här.
Sanna mina ord.
Glöm inte vem som sa det först.

Andra bloggar om: utomjordingar

Alla som missade bloggpicknicken igår - kom nästa gång! Det var himla trevligt och vi blev inte alls blöta (utom Lotten som fick champagne i trosorna).

(klicka för större bild!)

bloggservetten, scannad by Lotten

Med på picknicken var Bästisgrannen, Lotten, Christer, Otroligt rimligt, Julia, Anna, Sally Klee och Kista Chic, plus några andra trevliga typer.

Fler fina bilder finns bland annat här.

På vägen hem från bloggutflykten hamnade vi mitt i ett pro-israeliskt torgmöte, arrangerat av Zionistiska Federationen. Det var bara några hundra demonstranter och ett 20-tal motdemonstranter, men det blev lite kravaller ändå.

Mötesparollen var “Ja till fred, nej till terror”. Vi väntade och väntade men fick inte höra många ord om fred från talarna - inte ett enda om vad Israel skulle göra för att uppnå fred faktiskt, men ganska många ord om hur goda Israel är och hur onda Syrien, Iran och Hizbollah är. Förhoppningsfullt upplägg för fred?

(fler bilder här)

PS Den där Slas-skylten som jag pratade om på picknicken, den kan man läsa mera om, och beskåda, här!

Andra bloggar om: bloggpicknick, bloggträff, rosendal, demonstration

Detta är en kamel i Kulturbloggens bloggkaravan.
Ämnet är: Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast i valet och varför?

Det här är den viktigaste frågan i valet: Barnen. Inte tillväxten. Inte jobben. Inte lönsamheten, eller någonting alls som kan räknas i pengar.

Det viktiga är barnen och deras föräldrar. Det vill säga alla människor. Men inte i deras roller som arbetsmyror, som kanonmat eller konsumenter. Utan som kännande, tänkande varelser med behov av ömhet, respekt, samarbete och utmaningar.

Varje gång en bebis föds är det faktiskt ett mirakel. Från det ögonblicket, genom barnets dagar, genom lärotiden som får barnet att växa och ta in världen, genom tonårstiden som drar all kunskap till sin spets, i alla dessa ögonblick borde vi komma ihåg vilket mirakel det är att ett barn föds och kan växa upp till en bra människa.

För barnet kan lika gärna bli en tickande bomb, med en kniv eller ett järnrör innanför jackan.
Barnet kan lika gärna bli en hemlös, eller ett vårdpaket.
Den nya mirakelbebisen kan lika gärna bli en bitter gammal skit som bara tänker på sig själv.

Vi kanske inte måste ha så jävla bråttom att förvandla den här ganska oerhört otroliga planeten till en fabrik, en krigszon eller ett köpcenter.

Vi kanske borde se till att ha tid att ta hand om varenda bebis, varenda knatte, varenda tonåring och varenda förälder, ung eller gammal, först.

Det låter självklart och enkelt - men det är det ju inte, eller hur?

Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, bloggkaravan, val 2006, val, bloggkaravanen

När jag satte på tevattnet i morse slog det mig som en klotblixt:

En sommar när jag var sju år hade vi gäster på landet. De sov i ett rum bredvid vardagsrummet, med ett draperi emellan. En morgon när jag just hade vaknat och gått ut i köket bad min mamma att jag skulle väcka mannen i gästfamiljen, som fortfarande låg och sov, eftersom frukosten var klar. Jag tassade iväg genom vardagsrummet, drog undan draperiet och gick fram till sängen, där mannen låg med ansiktet ner i kudden.

- Krickard, viskade jag (han hette inte så men ett ännu konstigare namn som jag av hänsyn inte vill avslöja här).

Ingen reaktion.

- Krickard, sa jag högre, frukosten är klar!

Ingen reaktion alls. Jag puffade honom försiktigt på axeln.

I samma sekund flög han upp med ett rytande som ett ilsket lejon. Jag skrek i högan sky och rusade iväg, och han efter i pyjamas och med håret på ända, vilt vrålande! Jag försökte springa och gömma mig under matbordet i vardagsrummet, men han jagade mig runt bordet, flera varv. Hela tiden skrek jag på min mamma som kom springande och fick stopp på det hela - jag minns faktiskt inte hur, bara att jag var vettskrämd.

Inte undra på att jag hatar att väcka folk som sover! Visserligen har jag tänkt på den där händelsen några gånger sen dess, men jag har aldrig satt den i samband med min mesighet när det gäller att få upp folk på morgonen.

Och inte förrän nu har jag tänkt att det kanske var ett idiotiskt skämt. Det finns ju såna vuxna, som absolut inte har någon koll på hur barn fungerar.

Hursomhelst var det en aha-upplevelse! Från och med nu ska jag ruska mina sömniga tonåringar av hjärtans lust!

Andra bloggar om: aha-upplevelser, minnen, väckning

Jag tycker Sune ser snäll ut. Lugn och trygg.

Andra bloggar om: arla, mjölkpaket, män, kor

Plötsligt när vi satt och spelade Alfapet i skenet av några stearinljus gav båda döttrarna upp ett illtjut. Jag tittade upp och såg att båda stirrade på en punkt bakom mig.

- En yxmördare, tänkte jag - inte, eftersom jag känner mina små sockerhumlor.

Istället vände jag mig stillsamt om och fick se en ovanligt stor spindel försöka tassa diskret förbi dörröppningen.

- Iiiiihhhh, lät flickorna fortfarande.

- Frukta icke! utropade jag, sopborsten är nära!

Nå, varför utropade jag det? För att spindeltricket alltid fungerar. Men det kräver en sopborste och en spindel - om man bara har en sopborste fungerar det inte, inte heller med bara en spindel.

Och nu behöver inte du heller skrika som en illbatting nästa gång du ser en monsterspindel klampa förbi! Spindeltricket fungerar varje gång, oavsett spindelns storlek!
Man tar en förbipasserande spindel.
Sedan greppar man en sopborste.

Sopborsten förs sedan över spindeln. Den ska sänkas ned långsamt och försiktigt - det är inte meningen att spindeln ska ta skada, chockas eller dö! Vi praktiserar ahimsa! Istället ska sopborstens borst omsluta den nu vettskrämda spindeln, som då tycker sig ha hittat ett helt underbart gömställe. En liten skog har dykt upp från ingenstans, som spindeldeus ex machina. Där kan ingen se mig, tänker spindeln och kurar ihop sig bland de vänliga och täckande borsten.

Nu fattar man ett bestämt tag om sopborsten och bär ut den. Genom fönstret, dörren eller balkongdörren. När borsten väl är i det fria skakar man den kraftigt eller bankar den mot nånting, så att spindeln fattar vinken och pilar iväg. Man kan hiva iväg borsten med ett tjut också, om det känns bra.

Sen är spindeln borta! Spindeln är glad, du är glad, alla är glada!

PS Det här fungerar även om spindeln sitter i ett hörn, på väggen eller i taket. Världens bästa trick, jag sa ju det.

Nej, det här ska inte handla om Israel och Libanon och vad som händer när Gud vaknar och upptäcker vad som görs i hans namn.

Det var jag som vaknade. Kvart över sex i morse, av teknomusik på högsta volym. Någon hade bilstereon på på allra värsta kräm på gatan nedanför oss.
Försökte somna om men musiken bara fortsatte, nu ännu högre - det lät som om stereon var inne i mitt sovrum.
Jag vacklade ut i köket för att stänga fönstret och hann precis se den unga ägaren till bilen, klädd i byggarshorts och hjälm, stänga bildörrarna och gå in i ett hus.

- Åhh, jag önskar att det fanns pottor igen, tänkte jag, som på den gamla goda medeltiden när man kunde hälla ut dem genom fönstret på folk som är för självupptagna för att tänka på sovande barn och folk som jobbar skift. Eller man kanske kunde ha en vattenslang kopplad till kökskranen och blöta ner ljudmarodörerna?

Just när jag tänkte det kom ett ägg susande genom luften och kraschade mot bilen. Vindrutan och kylaren blev helt nedsmetade. Haha! Det var någon längre bort i huset som var mer företagsam än jag. Ägg! Det hade jag inte tänkt på!

Så här blir det alltid när vi spelar Alfapet i vår familj, för vi är så rysligt duktiga.

(I våra drömmar.)

Nä men på riktigt då. Vad skulle ni göra av det här?

Eller det här?

Eller den här förtjusande kombinationen?

(Jag la faktiskt horeri och fick 16 poäng. Vi tillät även orden tygfot och snäppet.)

Andra bloggar om: alfapet

När min yngsta dotter är ute och cyklar på sin enhjuling får hon ofta glada tillrop. Hon är ingen fullfjädrat akrobat, måste fortfarande stanna till vid stolpar här och där, vinglar till ibland och måste ta stöd för att komma upp på sadeln. Men det gör ju inget. De flesta skulle inte ens ta sig en meter på bara ett hjul - för ett par veckor sen hojade dottern hela vägen hem till Söder från Hötorget!

Små barn, vuxna och gamla, nästan alla ler, tittar och kommenterar beundrande. Ganska ofta får hon höra mer eller mindre roliga skämt också: Hörru, du har visst tappat ett hjul! och Har du glömt styret hemma? är de vanligaste. Hon tar det för vad det är - positiv uppmärksamhet.

Fast det finns tydligen en del idioter också. Häromdagen när vi var ute och cyklade tillsammans (jag på min tvåhjuling, och en bit efter henne just då) rullade hon förbi en grupp människor utanför en hårfrisering. Två kvinnor i min ålder och två lite äldre män. De tittade intresserat och sa någonting till varandra. Men just när hon åkt förbi dem ropade en av kvinnorna högt och skarpt BÖH! - och sen skrattade de allihop.

Dottern vinglade till men ramlade inte. Min första impuls var att hoppa av cykeln och bonka till kärringen som böhade, men eftersom jag vet att dottern hatar uppträden lät jag bli - dessutom var vi redan framme vid vårt hus och dottern stod utanför vår port och väntade på mig.

- Vilken jäkla typ! sa jag till dottern när vi gick in.
- Det där har hänt mig flera gånger förut, svarade hon, vissa verkar tycka att det är jätteroligt att skrämmas. De hoppas väl att man ska ramla av, så att de får skratta ännu mer.

Tja. Vad ska man säga. Det finns verkligen alla sorters människor på den här planeten.

Andra bloggar om: enhjuling, idioter.

Någon på sf.se har inte så bra fantasi.

Fast det kan väl vara ursäktat, i värmen.

När jag var liten fick jag lära mig att inte fråga vilket parti någon ska rösta på. Jag fattar fortfarande inte varför det ska vara så hemligt. Om någon frågar mig blir jag tyst och tveksam, men inte för att jag vill vara hemlighetsfull, utan för att mitt parti inte existerar ännu: Gröna anarko-human-etisk-liberala partiet (mutualisterna).

Men röstar gör jag ändå, i väntan på GAHEL(m)-partiet. I år kommer jag att rösta på Miljöpartiet, för att de förtjänar min röst mest av alla partier.
De fick min röst i de två förra valen också. Innan dess röstade jag blankt (första gången, som 19-åring), inte alls två gånger (eftersom jag i hjärtat tror på utomparlamentarismen) och en gång av strategiska skäl på sossarna för att inte moderaterna skulle vinna. (Det ångrar jag nu.)

Jag är uppväxt med vänsterideal men upptäckte som nybliven förälder att vänstern inte tolererar föräldrar som prioriterar sina barn. Hejdå vänstern. I det läget var jag på vippen att rösta på kd, men besinnade mig i tid.

Ibland känns det ganska ensamt att inte ha ett parti man gillar till hundra procent, eller ens till åttifem. Jag brukar (precis som Stationsvakt) testa mig på alla möjliga politiska onlinetester, i förhoppningen om att någon dag hamna där alla andra är. Det senaste testet, hos Blogge, var mer nedslående än någonsin:

Dina val innebär att du avviker med 89.29% från den svenska politikens mittfält. Du står därmed mycket långt från den politiska folkhemsidyll som representeras av flertalet partier och av de båda huvudkonstellationerna. Du har förmodligen en mycket god utbildningsnivå, kommer från en större ort och har vistats en längre tid utomlands. Du trivs inte alls i Sverige, och känner dig politiskt isolerad. Dina politiska åsikter representeras inte alls av någotdera blocken, och du kan lika gärna låta bli att rösta.

Men jag vill ju rösta. På ett parti som långsamt men säkert gör vårt lilla land, och i nästa steg världen, till en plats där det är sakfrågorna, inte pengarna och positionerna, som är det viktiga. Där det inte finns några partier, bara individer och deras gemensamma vilja att lösa problem!

Förresten finns det en hel uppsjö med partier som iallafall inte jag kände till tidigare. På Wikipedia kan man tillexempel läsa om partiet Enhet, som låter skönt flummigt i min stil men som nog behöver växa till sig lite, om Ingentingpartiet och en hel bunt till jag aldrig hade hört talas om:

- Demokratiska partiet de nya svenskarna D.P.N.S
- Den kokta grodans-Parti
- Dust-Online
- EU-motståndarna
- Guds Rikes UFO-parti
- Gud-Troll-Häxor-Väsen och Kosmiska Krafters-Parti
- Hej Du Partiet
- Hundpartiet-Hunden, människans bästa vän
- Jongleringspartiet
- Kärlekens och sanningens parti
- Kärlekspartiet The party of Love
- Klassiskt Liberala Partiet
- Kvinnokraft
- Landet vi ärvde-Partiet
- Partiet för kontinuerlig direktdemokrati
- Partiet.se
- Populistpartiet (Sverige)
- Rikshushållarna
- Shamanens-Urbefolkningens-Parti
- Singelpartiet-Ursäkta, men vi finns också
- Sjukvårdspartiet
- SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti
- Sverige ut ur EU (UT) / Frihetliga Rättvisepartiet (FRP)
- Sveriges GrannskapsParti - Svenska Folkets Vilja
- Unga Spårvagnsentusiasters Intresseparti
- Unika Partiet

och några till.

Andra bloggar om: valet 2006, Miljöpartiet, utomparlamentarism, mutualism, rösta, partier

Usch vad mycket det är man måste bestämma sig för hela tiden. Välja mellan olika alternativ. Vara klok. Förstå hur ens val ska påverka framtiden.

Ibland känner man sig bra liten och yr.

Varför kan man inte bara ringa 90 511 till Fröken Beslut och få veta vad man ska göra? Samt när, med vem och framförallt hur?

Dotterns James Bond-blogg har vaknat till liv efter sin dvala i sommarhettan. Läs det senaste om JB!

PS Dottern har varit gillat 007-agenterna ända sen hon fick se sin första Bondfilm vid den späda åldern av sju år (det blir lätt så när man har storasyskon). Hon väntar fortfarande på svar från MGM.

PPS En av anledningarna till att JB-bloggen varit tyst på sistone är att dottern gått på sommarkurs i teknik igen. Jag kan verkligen varmt rekommendera den här kursen. Tipsa era döttrar eller deras skolor.

Andra bloggar om: James Bond, 007, MGM, teknik

Nu är det dags! Det blir en solig och skön picknick, med filtar och termosar och hela kittet, för alla bloggare i Stockholm med omnejd (Skåne, Norrland och Göteborg räknas som omnejd) som vill träffas och fika.

Tidpunkt: Söndagen den 20 augusti, klockan 14.

Plats: Rosendals trädgård på Djurgården är på förslag. Mer information, kartor & sånt kommer att finnas på Stockholmsbloggen.

Väldigt välkommen! Sprid ordet!

Andra bloggar om: bloggträff, bloggpicknick, picknick, stockholm

För två veckor sen var jag med i TV4:s morgonsoffa.
Och i torsdags satt plötsligt min polisbekant där. Han skulle förklara polisens strategi mot Hells Angels.

Var det en slump?

Var det karma? (Och isåfall hurdå, om jag får fråga?)

Eller är Sverige bara så litet att det bara finns ett par bryska poliser och några diskuterande mammor att välja på?

Jag blev iallafall förbryllad.

Tingsrätten har dömt en ettåring till att bo varannat dygn hos sin mamma och varannat hos sin pappa.

Det kan ju hända att föräldrarna löser det här på ett klokt sätt av sig själva.

Kanske låter det värre än det är - de kanske bor vägg i vägg.

Men något saknas i alla händelser i tingsrätten. Känslor? Vanligt förnuft? Visdom?

Salomo, du borde varit där!

Andra bloggar om: vårdnadstvister, tingsrätten, barnets bästa, galenskap, Salomo