Föreläsningen på Tollare för journalistik på nätet-kursen gick bra, fast det började med en trasslande projektor, som det så ofta gör. Deltagarna fick sätta sig i en trång och mysig halvcirkel framför min datorskärm - det går det med!

Här är en bild av gruppen - jag tog den för att visa hur enkelt det är att skicka bilder från mobilen till bloggen.

Tollare - uppladdad av anna_t

De utlovade adresserna ska finnas på ert intranät, men för säkerhets skull kommer de här nedanför också: (more…)

Rolit - idag är Stockholmsbloggen utvikt i DN På Stan, som en del i deras serie “Stockholmsmysterier”. Med bild och allt!

Andra bloggar om: Stockholmsbloggen, DN På Stan

“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.” Så sammanfattar en tonåring boken Självhjälp för tonåringar av Dave Pelzer, recenserad på min boksida.

Utbildningsradion söker föräldrar med tonårsbarn till reportageserie - glädjande att fler och fler program och media börjar rikta sig till tonårsföräldrar! Vill du vara med i programmet? Läs mer här.

Dagens Nyheter har haft en affischmaskin där man kunde göra valaffischer.

Här är min dotters bidrag, ganska tänkvärt tycker jag.

Andra bloggar om: valet 2006, kd, komma ut

Författarförmedlingen förmedlar författare, det kanske inte var så svårt att gissa. Om man vill ha ett besök av en författare till sin arbetsplats, till en kurs eller liknande så kan man leta efter lämpliga författare i deras databas. Nu kan man även hitta mig där. Var snäll och fnys inte åt min presentation, det är svårt att sälja in sig själv utan att låta klämkäck!

Men jag tycker det är jätteroligt att berätta om skrivande, och publiken brukar bli nöjd, så tveka inte om du vill beställa mig.

Nu på torsdag ska jag hålla föredrag på Tollare Folkhögskola, fast inte som författare utan som inspiratör. Deltagarna på kursen Journalistik på nätet ska få inspiration till att använda internet för att hitta läsare. Vilka verktyg kan man använda, vilka fällor ska man se upp för, var finns publiken? Vad är en blogg och hur kan man använda den? Finns det en framtid för skrivande på nätet?

Karins pappa undrar vilken sorts trappgrind han ska köpa. Jag skyndar mig genast att skriva: Ingen trappgrind alls! Lär Karin att gå baklänges i nerförslut istället - det går fort och gör hennes liv så oerhört mycket tryggare och säkrare.

(Om du nu vill hoppa över mina argument mot barnsäkerhetsprylar och komma direkt på Gå baklänges-kursen: hoppa här!)

Vi har en stark tradition av barnsäkerhet i Sverige, och det finns tusen olika produkter som vi kan köpa: trappgrindar, spisskydd, lekhjälmar, selar och så vidare. Tanken är förstås god, men utgår från två idéer som är helt felaktiga:

1) Att bebisar inte har några egna instinkter

2) Att föräldrar inte kan lära sina barn hur de ska göra.

Om man vill ge sina barn tillit till sina egna instinkter och lära dem att använda sin hjärna så ska man inte använda säkerhetsprodukter annat än i yttersta nödfall (det finns såna, jag återkommer till det).

Det ÄR farligt att gå i trappor, använda knivar eller skruvmejslar, tända tändstickor och att använda spisen - om man inte vet hur man ska göra.

Därför är det tusen gånger säkrare att lära barnen hur man ska göra, istället för att förlita sig på produkter.
Dels för att produkterna kan gå sönder, vara felinstallerade eller inte vara på plats just när de behövs, men framförallt för att barnet förstår att det måste använda hjärnan, att det till stor del är han eller hon själv som ansvarar för sin säkerhet.

Det här tar förstås tid. Man måste visa bebisen, inte hundra utan tusen gånger, hur man går baklänges ner från sängen eller nerför trappan.
Man måste visa tusen gånger att plattan är varm genom att hålla den lilla handen ovanför (med sin egen hand under barnets så att man känner själv om det är för varmt) och säga: Ajaj, varmt!
Man måste visa tusen gånger hur man tänder en tändsticka, håller en kniv, ser sig för innan man går över gatan. Det tar lång tid och en hel del tålamod!

Men sen har barnet fattat poängen. Hon behöver inte smita in i garderoben för att tända de där spännande tändstickorna, för det är inte förbjudet. Han kommer inte att ramla och bryta nacken i trappan för att storebror glömde stänga trappgrinden. Hon springer inte över gatan bara för att det blir grön gubbe, utan att se bilen som just kommer att köra mot rött.

Om man är nära sina barn och visar dem hur man tar ansvar för sig själv, ger man dem en olycksfallsförsäkring som varar livet ut. Inte en garanti mot olyckor, men en trygghet i sig själva och ett sätt att bedöma risker som utgår från deras verkliga förmåga.

Allt detta sagt, så finns det ändå en del säkerhetsprylar som är bra att ha. När våra fyra barn var små hade vi säkerhetsproppar i alla elluttag, säkerhetskedjor på fönstren som satt högt över marken och säkerhetsbälte i bilen. Vi bedömde att varken vi eller våra barn kunde ta ansvar för den typen av olyckor.

Lär din bebis att gå baklänges

Varje gång din bebis är på väg mot ett nerförslut: ner från sängen, från soffan, nerför trapporna och så vidare - vänd på bebisen och säg “Baklänges”!

Gör det inte för tidigt. Vänta tills barnet är så nära kanten att det blir riskabelt om han/hon fortsätter att gå framlänges. (Det behöver inte vara riskabelt i verkligheten, men låtsas att alla höjdskillnader är jättestora.)

Vänd bebisen vänligt men bestämt, mitt i krypet, så att fötterna kommer närmast kanten, och säg “Baklänges”!

Fortsätt att hålla i bebisen (om det inte bara är några centimeter ner) och hjälp henne/honom att ta sig ner, baklänges.

Efter ett tag kommer du att märka hur bara ordet “Baklänges!” får bebisen att vända sig om som en liten bandtraktor. Likaså vänder sig barnet självmant när det känner en lutning i underlaget.

Efter (mer eller mindre) tusen vändningar kommer barnet alltid att vända sig om i de situationer som krävs, och hasa baklänges nerför trappor, soffor och sängar. Det går dessutom oftast fortare än att gå framlänges.

Tills en dag! Då han/hon kommer att vilja gå framlänges, som alla andra. Men då är hon/han så stor och klok att det inte är någon fara längre.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, säkerhet, barnsäkerhet, trappgrindar, inlärning, instinkter, överlevnadsinstinkt, baklänges.

Plötsligt händer det. Jag står och plockar in disken och känner hur strupen vidgas. Jag kan inte behärska mig, det måste ut:

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång
ja att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång

Barnen håller för öronen, suckar eller försöker tysta mig med välriktade disktrasor.

Men inget hjälper. Har man blivit dragen sen barnvagnsben i FNL-demonstrationer så har man. Är man uppväxt med Befria Södern, Hör upp allt folk och Jösses flickor så är man. Sångerna är outplånligt inbrända i vänstra tinningloben eller vad det heter.

Än så länge har jag aldrig fått något anfall på en publik plats, men den dagen kommer säkert. När jag står i en tunnelbanevagn i rusningstrafik till exempel, eller i kön på Konsum. Det kommer att börja som ett litet gnol som bara växer och som plötsligt brister fram:

Hans far sköts ner av fransmän, sen våldtog de hans mor
Hans syster tog en yankee som mördade hans bror
Han hade flera systrar i byn han kommer från
Men de har rekvirerats till horhus i Saigon
Mmmmm mmmm mmmm
Mmmmm mmmm mmmm

Andra bloggar om: sånger, FNL, vietnam, grupp8, barndomstrauma

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

• någon har förlorat sitt tålamod:
  väldigt arg kund ryter åt telefonförsäljare
• någon vill ha tillbaka sitt perspektiv:
  jorden är mindre än man tror
• några är tappade bakom en vagn:
  pensionärer mot invandring (iallafall om den är olaglig)
• någon har sumpat alla sina skruvar:
  kompositör vill återuppbygga arisk by i djungeln
• någon har fått en ny mamma:
  liten flodhäst lär sig prata sköldpadda

Andra bloggar om: länktips

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

Björn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.

Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.

Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.

Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt - särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.

Andra bloggar om: dagis, förskola, daghem, barn, föräldraskap, föräldrar

Nu är jag 44 - det känns som en harmonisk och bra siffra, ett uppfriskande lyft från veliga 43 som varken var snyggt, jämnt eller svaret på livet, universum och allting. Fyrtiofyra är ett lyckligt nummer!
Dessutom låter det bra. 44 år. Det låter som om man vet vad man håller på med.

Jag blev firad på morgonen med tårta, sång och presenter i går. I kväll ska vi äta födelsedagsmiddag och till efterrätt blir det Gino!

Gino för 8 personer

200-300 g vit choklad
2 paket frysta jordgubbar (eller färska förstås om man kan trolla fram några fina)
3 kiwisar
2 bananer
10 mandarinklyftor

Skala kiwisarna och bananerna. Skiva frukt & jordgubbar och varva dem i en ugnsfast form. Riv eller hyvla chokladen över. Gratinera i ugn på 275 grader några minuter, tills chokladen smält och fått lite färg. (Ett tips är att försöka bre ut frukten ganska plant, annars bränner man lätt topparna innan resten av chokladen är smält.)

Servera eventuellt med vaniljglass.

Det är faktiskt världens godaste efterrätt. Tydligen är den uppfunnen på en svensk krog, fast den har ett italienskt namn och smakar som en sommarkväll i paradiset.

Prova den gärna hemma, vänner och läsare, och glöm aldrig bort:

Livet är osäkert. Ät efterrätten först.

Går det att få städningen att fungera effektivit och smidigt i en barnfamilj? Nej, troligen inte. Ett av våra barn påstår att det beror på något han kallar Lagen om entropi (fast jag misstänker att han bara är ointresserad av att städa) - hur som helst är det ett problem vi har testat många olika lösningar på under årens lopp.

Sen några år kör vi med städning en gång i veckan och olika, fasta, städstationer. Det fungerar bra, men man måste byta stationer ibland, annars tröttnar man eller glömmer bort hur man sopar. Just nu ser arbetsuppgifterna för veckans städdag (oftast fredag eller lördag) ut så här: (more…)

Dottern kommer hem från skolan och är arg så det slår gnistor. “Vi måste tycka att demokrati är det bästa styrelsesättet - annars får vi inte godkänt på kursen! Hur demokratiskt är det på en skala?”

Det kan man ju fråga sig, men det är inget nytt. Jag vet inte hur länge det har stått i läroplanen, men det är ju inte länge sen en skola på fullt allvar ville underkänna elever som hade fel politisk åsikt, oavsett deras resultat.

Tanken är till synes god. Man kan förstå den som på ett personligt plan vill visa sin avsky för något: en brevbärare som vägrar dela ut främlingsfientlig propaganda, en busschaufför som inte vill köra pälshandlare och så vidare.

Men bara för att det är begripligt är det inte rätt! Utfrysning och ihjältigning har aldrig fungerat som metoder för att få ett lyckat, fredligt samhälle där alla drar åt samma håll. De som behandlas som motbjudande sluter sig ännu tätare samman och lovar att hämnas, visa vad de går för, ge igen. Om man trycker ner sina fiender i underjorden och lägger locket på gräver de tunnlar och dyker upp någon annanstans, i en skola kanske. Eller på ett flygplan.

Diskussion, möten och debatt är det enda sättet! Lyssna på deras argument, bemöt dem med bättre, klokare tankar. Undersök vad som ligger bakom, föreslå bättre lösningar.

För som dottern så riktigt påpekade: Om demokrati är så överlägset så måste väl alla vilja bli demokrater?

Andra bloggar om: marginalisering, demokrati, läroplanen

Jag tror verkligen på lappar. Sen de här små textremsorna placerades ut på den vikta tvätten i badrummet ligger inte kläderna huller om buller längre.

klicka på bilden för att se lappen

Här är en annan överraskande badrumsskylt.

- Det är så folk vill ha det, förklarar dottern för mig när jag suckar över de utstuderade elakheterna i Idol.

Men jag undrar jag.

Jag tror att folk gillar Idol för alla de ivriga, hungriga, modiga, galna, pinsamma, roliga människor som vågar ställa sig på den lilla runda mattan och visa upp sina innersta drömmar.

För att de sjunger så otroligt dåligt så att man inte tror sina öron, eller så bra så att man sitter och håller tummarna. För att de är så konstiga eller pinsamma så att man måste resa på sig och gå ett varv runt soffan och hålla för öronen. För att de är så söta, eller blyga och nervösa så de skakar.

INTE, faktiskt, för att juryn är så överdrivet tuff. Inte för att de sågar någon som just har blottat sig själv totalt. För att de ibland säger så elaka saker så att man tänker: Tänk om han tar livet av sig efter det här. (Det kan faktiskt hända. Tänk om det händer?)
Det skulle räcka så bra med att de sa: Nej tack, tyvärr, du platsade inte. Hejdå.

Fan också! Vilka är de där folk, som vill att de ska vara elaka och säga taskiga saker? Känner man nån som vill det? Varför GÖR ingen nånting? Ska det vara såhär?

Andra bloggar om: Idol

Uppdaterat: nu ligger föda hemma-artikeln ute på Aftonbladet. Den blev ganska bra tycker jag!

I Aftonbladet Föräldrar - om att föda barn hemma (finns inte online ännu)

I P1 Nyhetsmorgon - om tonåringar och föräldraskap

Andra bloggar om: föda hemma, hemförlossning, föräldraskap, tonåringar

Ibland måste man fnissa lite (snällt, inte cyniskt) åt såna som menar väl, iallafall när de framstår som så ovanligt blåklockeblåögda som Eric Ljunggren, nyhetschef på Metro Stockholm.

klicka så får du se hela bilden större

Den här utrivna sidan från måndagens Metro sitter uppe på vårt kylskåp och är lika rolig varje gång vi tittar på den. Inte minst för att man kan fantisera om våldtäktsmannen som sitter på tunnelbanan och högtidligt lovar sig själv att sluta våldta folk när han läser Metro. Eller om nyhetschefen som blir mer och mer besviken för varje dag den här veckan och slutligen på fredag utropar: Nej, nu har dom mördat nån igen. Det är ju ingen som bryr sig om vad jag säger!

Andra bloggar om: metro

Ebbas nya skiva släpps idag: Ebba Forsberg.
Vackrare, sannare och mer Ebba än någonsin. Love Olzon har producerat.

Gå till Ebbas MySpace-sida och lyssna på Vera, Deep Denial, Words eller min favorit Boy You Owe Me. Men framförallt, köp den, genast!

DN tyckte också om den, och har även lagt ut Hey.

Andra bloggar om: ebba forsberg

Det kom ett mail från “Nordea” nyss som jag tror att ni också vill läsa. De är för roliga, de där e-post-skurkarna!

God dag, bäste kund!
För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

(more…)

Jag har äntligen gjort det - suttit halva natten och scannat in bilder från kartongen märkt “Släkten”, och sen en till halv natt till att lägga upp dem i ett flickr-album och skriva lite släkthistoria. Är det ett ålderstecken? Eller bara vanligt slöseri med skönhetssömn?

Här är de iallafall: snälla morfar, kantorn från Gotland, teatersläkten, vackra okända farmor och den otåliga. Samt en massa andra. Och det kommer fler - jag har bara skummat det översta skiktet av kartongen. Det blir nog väldigt lite sömn framöver.

Andra bloggar om: släkten, släktforskning, fotoalbum, genpool

Det här familje-memet från Lotten har tagit mig evigheter att göra klart - det var så himla svårt! Eller snarare - jag trodde att det skulle vara så himla svårt, så jag har skjutit upp det hela tiden. Nu visade det sig att det gick till slut, men det hade varit betydligt enklare om man hade fått skriva en hel roman om varje person samt göra scenanvisningar och hålla upp skyltar. Nåväl! Här är den ohyggligt korta versionen.

1. Min mamma … var överlycklig när jag föddes, trots att hon fick ta hand om mig helt ensam. Hon påstår alltid att förlossningen var en enda lång orgasm, att amningen var rena himmelriket och att ingenting kändes besvärligt. Jag har alltid känt mig otroligt älskad av henne. Hon var chefredaktör på Kamratposten i typ trettio år men kunde knappt skruva i en glödlampa. Vårt förhållande är typiskt för en enda-dotter till en ensam mamma - komplicerat.

2. Min mormor … var otroligt ambitiös men hade inget tålamod med barn. Som ganska ung kvinna blev hon gift in i en småstads-societet, styvmor till tre pojkar och mamma till ytterligare tre barn. Hon var lottachef och ordförande i olika föreningar och skrev hyllmetrar med vaxduksböcker fulla med vackert dekorerade beskrivningar av sina bjudningar. Hon blev lätt irriterad och klagade på mig att jag inte var lika snäll och tyst som mina kusiner - kusinerna fick i sin tur höra att de inte var lika påhittiga och skojiga som jag.

3. Min morfar … kom från Stockholm men blev stadsläkare i småstaden och öppnade ett BB där. Han praktiserade som läkare tills han var över 90, och kände varenda själ i staden utan och innan. Han var världens snällaste, iallafall mot mig, och lärde mig att vispa äggtoddy. Jag tror att min mamma, hans enda dotter, var hans favoritbarn.

4. Min pappa … dog i våras, 83 år gammal och efterlämnade ett antal kvinnor och barn. När jag var arton gav jag honom en väldigt hemgjord present - en liten installation där man kunde se en liten fjäril sitta ensam i mörkret, bakom tidningsrubriker och löpsedlar. Han påstod att den fångade hans liv på pricken. Men jag vet inte.

5. Min farmor … var vacker och lär ha varit snäll. Jag träffade henne aldrig och vet inte ens om hon visste att jag fanns. Båda hennes föräldrar var skådespelare, båda hennes syskon regissörer.

6. Min farfar … är också en främling. Jag tänker på honom som en slags pusselbit: någon som tar vid där hans egen pappa slutade och som förväntade sig av sin son att haka på där han tog slut, ett eko av alla sina förfäder, någon som gör de rätta rörelserna för att inte pjäsen ska stanna upp.

7. Jag … lär mig otroligt långsamt att bli en vettig människa. Det är jävligt svårt!