Det är redan fredag - den här veckan har gått som ett skållat troll. Efter föreläsningshelgen var jag så överfull med intryck att jag knappt kunde berätta för folk hur det hade gått, jag visste knappt var jag skulle börja. Först nu börjar jag sortera ut det viktigaste, men det dröjer nog ett tag till innan jag kan samla ihop mig och skriva om det. Vardagslivet stannar ju inte upp för att jag behöver tänka, precis! (En kort beskrivning har jag lyckats få till här, så länge.)

Den här bilden illustrerar ganska på pricken hur jag har känt mig i sju dagar, men det är faktiskt inte jag på bilden utan min dotters tekopp. Så här ser det ofta ut när hon häller upp te, sen mjölk och sen mer tevatten eftersom det blev för mycket mjölk. Jag gjorde precis likadant när jag var liten, vilket får mig att undra om man kan ärva ovanor?

För att ytterligare spä ut på intrycksöverbelastningen gick vi på konsert och hörde Mozarts Requiem och musik av Ture Rangström, alltihop så vackert och himlastormande och omtumlande så att vi inte visste om det var regn eller tårar vi blev genomblöta av på hemvägen.

Konserten hette Mozart först som sist och sänds i P2 på söndag klockan 22 och jag besvär er att lyssna på den om ni är vakna då.

Det är oklart om bilden är suddig för att musiken fick luften att vibrera eller för att jag hade lite feber. Det kan också vara att min kameramobil är tondöv.

Andra bloggar om: överfullhet, te, mozart, requiem, rangström

Nu i helgen, den 21-22 oktober, samlas drygt hundra av Föräldratelefonens medarbetare på ett konferenscenter i Stockholm. De ska få lyssna på elva föredrag med olika infallsvinklar på tonåringars liv.

Eftersom många av samtalen till Rädda Barnens Föräldratelefon kommer från tonårsföräldrar är det viktigt att de som svarar har en extra fördjupad bild av hur dagens tonåringar lever, hur de har det i sina familjer och vad som kan anses vara vanligt och ofarligt beteende. Därför erbjuder Rädda Barnen sina svarare en hel helg med seminarier - och den kommer att bli superintressant!

Föreläsarna är erfarna och sakkunniga inom en mängd olika områden:

• Majlis Winberg Salomonsson, psykolog och psykoanalytiker, författare till boken Tonårstid: utveckling, problem och psykoterapeutisk behandling ska tala om den psykosociala utvecklingen under tonårstiden

• Mia Faber, redaktör för Folkhälsoinstitutets ungdomstidning Glöd ska dela med sig av de frågor om kärlek, vänskap och sex som tonåringar ställer till Glöds frågelåda

• Lars Lindahl, fil.dr. i psykologi, psykolog och psykoterapeut, familjeterapiutbildad av Walter Kempler ska föreläsa om tonåringens roll i familjen, utifrån terapeutiska krissamtal med tonåringar och deras familjer

• Andraårselever från Fryshusets gymnasium förklarar vad de tycker är de viktigaste frågorna för tonåringar idag

• Samuel Engelhardt, specialpedagog på Angereds Gymnasium pratar om dagens skola

• Karolina Blom, informationsansvarig på Lunarstorm, om de nya mötesplatserna på internet

• Patricia Kempff från Fair Play, en ideell organisation som informerar om TV- och datorspelens effekter, ska prata om var gränsen kan tänkas gå för sunt spelande

• Paula Liljeberg, sektionschef vid alkoholklinken Maria Ungdom i Stockholm berättar om vad alkohol gör med unga människors hjärnor

• Karin Ovefeldt, psykolog, psykoterapeut och ordförande i Beteendevetenskapliga föreningen föreläser under rubriken: “Hur förhålla sig till en ledsen, nedstämd, uppgiven tonåring”

• Elsa Nyberg, socionom, handledare och utbildare med erfarenhet av vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter ger råd till separerade tonårsföräldrar

• Sara Damber, grundare av Friends. Sakkunnig och projektledare på Socialdepartementet talar om media, reklam och idealbilder.

Jag har ordnat seminarierna, på uppdrag av Rädda Barnens Föräldratelefon, och jag kommer att vara med under hela helgen och presentera föreläsarna. Jag ska självklart försöka lägga allt bra som sägs på minnet och rapportera här!

Andra bloggar om: tonåringar, föräldraskap, Föräldratelefonen, föreläsningar.

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid “Ingenting!” på hans fråga: “Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga “Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar - därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger “Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn - även om barnet bara är ett år - att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra - stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

På tisdag kväll ska jag delta i en utställning på galleri AK28- jag ska faktiskt vara ett av uställningsföremålen, egendomligt nog.

Så här beskrivs händelsen i pressrelisen:

Å andra sidan
ak28 bjuder in konstnären Andreas Gedin för att curera en föreläsningskväll kring det verkligt alternativa.

Det talas idag mycket och lättvindigt om det alternativa. Under föreläsningskvällen “Å andra sidan” vill Andreas Gedin konkretisera begreppet samtidigt som det sätts under lupp i ett konstsammanhang. (…)

Andreas Gedin har i sitt konstnärskap och i tidigare curerade föreläsningsprojekt undersökt begrepp som kvalitet och förändring. Under titeln Å andra sidan belyses tre alternativa företeelser: hemmafödslar, den sicilianska maffian och medlemsbanken JAK där man sparar och lånar ut pengar utan ränta. Gemensamt för dessa tre är att de utgör konkreta alternativ till rådande normer.

Föreläsare: Anna Toss om att föda hemma, Carina Gunnarson om siciliansk maffia och Oscar Kjellberg om JAK.

Välkommen tisdag 17 oktober kl. 19!
Alltid gratis entré!
Bar och kaffe.

Utställning 21 - 29 oktober. Föreläsningarna dokumenteras och visas som en utställning på ak28.
Vernissage och bar lördag 21 oktober kl. 15:00-21:00.

Udda men kul, tror jag att det blir. Välkomna som sagt!

Andra bloggar om: Andreas Gedin, Ak28, hemfödsel, hemförlossning, maffian, JAK

Igår köade vi i en timme utanför biografen Skandia för att få gå på förhandsvisningen av Woody Allens nya film Scoop som Stockholms Filmfestival arrangerade. Den var värd en timmes köande! (Däremot gjorde vi misstaget att äta McD-hamburgare medan vi väntade. De var sjukt salta, kläggiga och äckliga. Aldrig mer McDonalds.)

Filmen har fått blandad kritik, mest gnäll och pretentiöst svammel. Vi hörde också blandade kommentarer efteråt (- Det var väl en konstig film? - Jaa. Konstig. och - Froth! - Yes, but entertaing froth.) men under själva filmvisningen var publiken entusiastisk och skrattade ofta, och applåderade efteråt.

Det här är andra gången Allen spelar in en film i London med Scarlett Johansson i huvudrollen, men Scoop skiljer sig väsentligt från den tragiska Matchpoint. Den är en lättsam såpbubbla till deckarkomedi, och Woody Allen själv är med som den trötte trollkarlen Splendini i en av de fyra huvudrollerna. Den är jättekul, ganska spännande stundtals, och väldigt charmig. Och Hugh Jackman visar sig vara en riktig skådis - jag har bara sett honom som Wolverine tidigare och det är ju inte en roll som kräver så mycket. Men i Scoop är han lysande som rik, engelsk påläggskalv. Och stor, jättelik brevid lilla Scarlett.

Vi var helnöjda med filmen och ger den sju humlor av tio möjliga. Gå och se!

Andra bloggar om: Scoop, Woody Allen, Scarlett Johansson, Hugh Jackman, film, Stockholms Filmfestival, bio, McDonalds.

Vad betyder ett lagom stökigt skrivbord? undrar Petra. Ingen aning, jag har haft bara lagom stökiga skrivbord de gånger jag har städat så att de blivit kliniskt och kirurgiskt ordningssamma. Då hinner det ju vara lagom stökigt en stund medan man städar, och direkt efteråt.

På bilden ser man iallafall att jag har passat på att knycka mannens dator medan han är ute och reser, att jag får hålla till godo med en gammal köksstol tills jag får råd med en riktig skrivbordsstol (fast den är inte så dum att sitta på ändå har jag märkt) och att jag gillar science fiction.

Andra skrivbordsbildare: Lotten och Ö-Helena, som man även skymtar på bilden.

Andra bloggar om: skrivbord

Min yngsta dotter är oerhört taktil, det vill säga: hon upplever genom beröring, och hon pillar på allt hela tiden. Vi är flera såna i familjen, men hon är värst, och hon kan ge oss andra halvt fnatt med sitt pillrande med stearinljus, fjärrkontroller, gummisnoddar, kapsyler, brödsmulor och all annan lös inredning.

Men häromdan fick jag ett snilleblixt! (tror jag). Vi borde sätta något vettigt i händerna på henne, omvandla hennes klåfingrighet till skapande. Stickning! Jag tycker mig ha hört att stickning är jätteinne och populärt just nu och att det inte alls bara är hundraåriga gummor som stickar, vilket var dotterns skeptiska invändning till mitt förslag.

Kruxet är förstås att jag inte vet ett dugg om stickning, så nu ber jag om hjälp. Är DU en stickare? Känner du någon som stickar? Är det coolt att sticka? Kan man lära sig snabbt? Finns det tuffa och ovanliga mönster att ladda ner nånstans? Finns det mangastickning? Kan man göra stickmönster av bilder? Finns det nån hemsida för stickande kids där de kan lägga upp sina maskor? Var köper man stickor och garn? Är det dyrt?

Andra bloggar om: stickning,

Många kvinnor får ökad sexuell lust vid ägglossning. De blir flirtigare och klär sig mer omsorgsfullt, enligt ett brittiskt forskarteam.

Det låter rätt självklart och jag tror att effekten skulle bli ännu tydligare om man kunde mäta vilken inverkan tjejer med ägglossning har på män.
Oavsett om det beror på att man läcker en viss sorts feromoner vid ägglossning, eller på att man känner ökad lust och därmed blir mer attraktiv, eller en kombination eller whatever, så är det tydligt att många män reagerar annorlunda på kvinnor som har sin månatliga fertilitetstopp. Samma killar som flåsar en nacken den 14:e lägger knappt märke till en den 28 samma månad. Man behöver faktiskt inte ens klä upp sig, så jag lutar åt att det är feromoner.

Men det där är inte så konstigt alls, med tanke på hur stark driften är att föröka sig och uppfylla jorden hos människan, generellt sett.
Vad som är betydligt mer outforskat är fenomenet manliga ägglossare. Alltså killar/män som med sin blotta närvaro sätter igång ägglossningen hos kvinnor. Uppenbarligen måste ägget redan vara i startgroparna, men det kan ändå slita sig flera dagar för tidigt om en ägglossare kommer in i rummet.

Ägglossare ställer till problem. Dels blir det bebisar fast det inte var tänkt så. Dels blir det laddade möten mellan människor som egentligen inte borde. Men det struntar väl driften i, huvudsaken är att det börjar växa nya mänskofrön.

Jag skulle gärna vilja se lite forskning i frågan, så att jag kan säga vad var det jag sa en vacker dag och inte bara verka som nån slags bio-hippie. Till exempel skulle jag vilja veta om män också har en fertilitetscykel, och om de här manliga ägglossarna bara råkar vara på dag 14 väldigt länge varje månad, precis som vissa kvinnor är fertila och/eller har mens ovanligt många dagar. Och om det kanske finns kvinnliga ägglossare. Sånt skulle jag vilja få klarhet i.

Andra bloggar om: ägglossning, ägglossare

Par som lever tillsammans har olika sätt att hantera budgeten. En del slår ihop sina pengar fullkomligt: allt mitt är ditt, och tvärtom. Så har vi gjort i min familj i alla år.

Så finns det de som delar på det mesta, men har varsitt “bara-till-mig”-konto. Det fungerar säkert också bra (fast jag saknar lite förtroende och känslan av att dela nöd och lust i det arrangemanget).

Och så finns det några som har helt separata ekonomier. Fast de kanske lever ett helt liv tillsammans och har barn tillsammans så håller de sina pengar helt skilda åt.

Jag kände faktiskt ett sånt par. Han var stenrik, hon tjänade ganska lite. Det konstiga är inte att han ville hålla sitt guld för sig själv i början, när de nyligen hade träffats. Han var kanske rädd att bli utnyttjad, eller att hon skulle älska honom bara för hans pengar.
Det riktigt tvärkonstiga är att de fortsatte att ha varsin hushållsbudget efter att de fått barn, och att alla utgifter för barnet blev hennes.

Ja, du läste rätt! Eftersom hon var mamma skulle hon betala för barnet. Allting: mat, kläder, presenter, dagisavgiften, allt. Hon hade ju burit och fött barnet, så det var helt rimligt att hon fick ta kostnaderna. (Rimligt enligt henne och hennes man, alltså).

När hon blev med barn för andra gången funderade hon på om hon hade råd att behålla det, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Samtidigt som hon var gift med en riktig knös.

Det här är ganska många år sen nu, och jag vet inte om de fortfarande har barnen på hennes budget. Jag har inte heller hört talas om fler som har levt på det sättet, förrän idag:

Trots att makarna Larsson och Borelius, de gifte sig 2002, har fyra barn tillsammans och har levt tillsammans under hela 1990-talet menar Maria Borelius att anledningen till att man inte hade lagliga barnflickor var att paret hade skild ekonomi.
- De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön, säger Markus Sjöqvist till Expressen.

Alltså. Man kan väl ha separat ekonomi. Men varför ska mamman vara ensamt ekonomiskt ansvarig för alla barnen?

I just det här fallet tjänade pappan mycket mycket mer (mellan 1 och 1,8 miljoner kronor per år) än mamman. Kunde han inte betala för två av barnen iallafall?

Fast man kan ju föreställa sig diskussionerna i en sån familj. - Kan du köra Leo till hockeyn idag? - Nej, Leo är ju din. Jag betalar bara bilresor för Tove och Emil.

Andra bloggar om: ekonomi, hushållsbudget, barn, Maria Borelius.

Tydligen var det en bra natt för drömmar - ett av barnen berättade i morse om sin dröm:

Vi var ute och gick på en stor frusen sjö med civilisation omkring, en mild och skön dag. Fullt med charmiga fåglar flaxade omkring som löv i vinden.

Plötsligt kommer en stor bild fladdrande lite löjligt. Först tror vi att det är en stor fågelformation, men plötsligt ser jag att det är baksidan på den där handduken med isbjörnar på. Det är fyra fåglar som bär den i sina näbbar.

Fåglarna kommer närmare och kastar handuken över mitt huvud, försöker strypa mig lite lekfullt. Jag faller omkull men reser mig upp och tittar närmare på handduken. Då minns jag att du kastade ut den till fåglarna en gång för fem år sedan, och nu har de kommit för att lämna tillbaka den.

Andra bloggar om: drömmar, drömtydning, fåglar, handdukar

I natt drömde jag en kort dröm, och en lång.

Den korta:

J klagade på att hon hade ont i tänderna.
- Ojdå, sa jag, har du inte borstat tänderna?
- Jo, det har jag, svarade hon ilsket och satte ner en tandborste och en vit plastflaska med en smäll i bordet.
- Med sirap!

Den långa:

Vi klev av bussen och fortsatte genom det höga gräset. Små gula, runda grodor hoppade sakta emot oss.
- Vet du var vi är?, frågade min följeslagare.
- Jag tror det, sa jag, jo - vänta, nu känner jag igen mig!

Med ens blev landskapet både välkänt och helt fantastiskt.
Till vänster ett brant klippigt stup ner mot en motorväg - en skylt med namnet “Fågelvägen” pekade rakt neråt.
Till höger (i ögonvrån) havet, oceanen, antagligen höga skummande vågor.
Rakt fram släta klippor, just som västkustens ytterskärgård, svarta, röda och grå klippor om vartannat, men sluttande uppåt, som etapper på en begssida och i märkliga formationer.
Mellan klippornas bulliga och kantiga toppar: stora, djupa skrevor med vatten, klart och kallt - i vattnet sjögräs, snäckor, småkrabbor, tångräkor, sjöstjärnor …

Jag visste genast att jag var tillbaka i den åboländska skärgården där jag var några somrar som barn (fast i verkligheten såg Iniö inte alls ut så där). Jag kände mig lycklig och tillfredsställd.

Vi tog oss upp, gick och klättrade. På ett ställe var det nästan hopplöst att komma upp, jag fick häva mig, ta tag i ett utstickande stenhästöra. Där ovanför öppnade sig ett galleri. Jag gick några steg men blev vänligt bortmotad av en kvinnlig asistisk väktare med midjelångt hår: Titta däruppe, pekade hon mot några människor på en liten avsats i en spiraltrappa, jag tror inte att golven här kommer att hålla för så många människor till.

På hemvägen, i gräset med grodorna frågade min vän:
- Tror du att du hittar tillbaka hit igen?
- Ja, det tror jag nog, svarade jag.

Andra bloggar om: drömmar, drömtydning, tandborstning, sirap, grodor, klippor, Iniö, väktare

Jag kom på en till sak som verkligen piggar upp! Rocky. Ganska kul för det mesta, ibland i världsklass. Som i förra veckans strip om Rockys bakgrund som fårskalle:

Klicka för att se bättre!

Eller den här:

Klicka för att se bättre!

Om du inte fick nog finns det mera Rocky här, och här, samt Wiki om Rocky här.

Andra bloggar om: serier, Rocky

När man stirrar ut i höstdimmorna ska man inte börja tänka på kundtjänster och ärthjärnor, för då blir man bara ännu surare. Nu råkade jag göra det ändå. Här är några saker jag verkligen retar mig på:

1) Spray och hur de sköter sin mailtjänst Home. Jag har haft en home-adress i flera år nu och det har alltid varit strul. Det kan jag leva med, men jag retar mig på att man ALDRIG får några svar när man mailar deras kundtjänst.

2) Detsamma gäller comhem - de svarar heller aldrig på mail. Och att ringa till deras kundtjänst är lika frustrerande som att ringa till Telia. Ett samtal med teleoperatörernas kundtjänster kan orsaka allvarliga skador på nervcentrat. Kort sagt: man kan bli galen.

3) Man kan även bli arg av webbhotellet Surftown. Deras kundtjänst brukar visserligen svara, men a) först efter flera dagar, b) på danska och c) goddag yxskaft (eller gåddäää öxeskäft som det heter därnere).

4) Ett annat företag som verkar lomhörda, eller möjligen lögnaktiga, är Lovefilm som inte kan förklara varför de skickar film nummer ELVA på listan två gånger i rad, istället för nummer ett. Eftersom det nu har hänt två gånger på två veckor, men aldrig tidigare, frågade jag om det var ett tekniskt fel som kunde rättas till. Men nej, det kan de inte svara på. Istället skickar de som papegojor samma icke-förklaring om och om igen. "Om antalet exemplar vi har i lager inte räcker till att skicka till alla kan det bli så att man får en film från en lägre prioritetsgrupp just vid det utskicket."
Jodå, så att. Eftersom Lovefilm inte hade något ENDA ex inne av filmerna The Producers, Brokeback Mountain, Walk the Line, Stolthet och fördom, Hoodwinked, Local Hero, Kurosawa - Den vilda flykten, The Deer Hunter, Cowboy Bebop, Underground, Livet är ett mirakel, Ronin, Henry V eller Everything is Illuminated just den veckan. Visst serru.

5) Folk som går in med hundar i inte-hund-vagnen på tunnelbanan. Igår sa jag till en sån person. Jag har aldrig vågat göra det förut men jag blev så arg, för det syntes så tydligt att hon visste om det: hon sneglade på skylten och sen på alla runtomkring, men ändå bytte hon inte vagn vid nästa station. Ärthjärna. Ful liten hund var det också. Fast jag sa faktiskt till ganska snällt. Hunden kunde ju inte hjälpa det.

6) Folk som står mittemot varandra och röker så att man måste gå igenom deras rökridåer när man ska gå förbi. Det är faktiskt ett problem! Försök gå till tunnelbanan hemifrån mig via lokalagatan så får ni se! Plus att de slänger sina äckliga fimpar överallt. Hu.

Sen kommer jag inte på nånting mer att hetsa upp mig över. Just nu.

Andra bloggar om: Spray, comhem, Surftown, Lovefilm, dumma typer

Det är skönt att det är höst, för då vaknar man till igen.

Men om man inte blir glad av varken höstlöv eller fotboll finns som tur är Stephen Fry och Hugh Laurie. De har gjort en massa saker tillsammans, bland annat tv-serien A bit of Fry and Laurie som jag tror gick i svensk tv för några år sedan. Nu finns det en massa ABoFL-sketcher på youtube. Kolla på det underbara klippet “Dancercize” här till höger. Eller något av de här (den ena mer bisarr än den andra):

- You, You, You
- Mistery
- The Subject of Language
- Kicking Ass
- Judge Not

En annan sak som är bra med hösten är att man kan gå på bio utan att nån tjatar om att man borde vara ute i det vackra vädret. Man kan till exempel se Thank You For Smoking, en kul och intelligent film som vippar till ens politiska korrekthet ordentligt. Eller så går man och ser A prairie home companion, inte minst för att se Meryl Streep visa framfötterna. Eller Jet Li’s Fearless med kanske de bästa fightingscenerna som någonsin gjorts, och massor av tokig kinesisk humor.

Andra bloggar om: höst, Stephen Fry, Hugh Laurie, A bit of Fry and Laurie, Thank You For Smoking, A Prairie Home Companion, Fearless

Häromkvällen regnade det så mycket så gatorna blev översvämmade. Vi öppnade köksfönstret och tittade ut på människorna som sprang hit och dit med paraplyer, tidningar eller påsar över huvudet för att inte bli genomblöta, på bilarna som körde sakta som små båtar genom de stora pölarna och på regnet som faktiskt stod som spön, som ett draperi mellan himlen och marken. Det var så mycket vatten i luften att man blev blöt bara av att öppna fönstret. Man blev otörstig bara av att andas.

Fler våta bilder här

Andra bloggar om: regn