Lite sköna bilder från i somras upplagda på Flickr: vi hälsade på kompisar på Raggarön i juli, åkte båt, grillade och fångade småfisk. Och sånt somrigt.

(fler bilder här)

Andra bloggar om: sommar, grönt, vatten, fisk, flickr

Peter Wolodarski skriver väldigt konstigt om Wikipedia i Dagens Nyheter idag, i artikeln Svenska ord på allas läppar - DN:s ledarredaktion ser tillbaka på 2006

Som kunskapsbank är Wikipedia ofta bättre än traditionella källor som Nationalencyklopedin, eftersom tjänsten ständigt uppdateras av miljontals användare på internet. Fel brukar därför snabbt rättas till, nya begrepp och händelser förs kontinuerligt in i katalogen.

Att söka på Mao Zedong i Kina leder dock in i historierevisionismens värld. Trots att de nya internetföretagen hyllar fri information, kompromissar de med sina principer för att kunna göra affärer i Mittens rike.

Hyckleriet är ständigt uppkopplat.

Antingen är det jag som läser suddigt, eller så vet inte Peter Wolodarski riktigt vad han pratar om. Han verkar tro att Wikipedia är samma sak som Yahoo och Google. Eller menar han att Wikipedia har sålt sin själ för att göra affärer med Kina? Var exakt har han sökt på “Mao Zedong i Kina”? Och om han inte gillar vad kinesiska Wikipedia skriver om Mao Zedong, varför går han inte in och ändrar i den artikeln själv?

Jag skickade iväg ett mail i morse och frågade hur han har tänkt - så fort jag får svar ska jag uppdatera.

Andra bloggar om: Peter Wolodarski, Wolodarski, Dagens Nyheter, Wikipedia, Kina, Mao.

PS Här är en artikel om Mao-artikeln på kinesiska Wikipedia, signerad Howard French för International Herald Tribune.
Och här en kritisk artikel om French på bloggen The Peking Duck, för den som vill gräva sig ytterligare ett spadtag ner mot Kina.

Vägen till Alviks tunnelbanestation gick genom ett villaområde. Klockan var över fyra, det var redan ganska mörkt. I nästan alla fönster lyste julstjärnor, julkransar, julänglar … men husen var tomma och tysta. Julbelysningen kastade långa skuggor genom de ödsliga rummen. Vi gick vidare på den tomma vägen. Det var verkligen långt till tunnelbanan, och kallt.

Vad var det? Något rörde sig i ett av fönstren. Vi tittade igen, men det svagt upplysta köket därinnanför var tomt. En adventsstjärna ovanpå kylskåpet spred sin svaga glans. Vi måste ha sett en skugga bara … Nej, nu syntes det igen. En liten gumma gick förbi fönstret, hon höll något i händerna – det såg ut att vara en plåt. Nu gick hon förbi fönstret igen … en doft av pepparkakor letade sig ut genom en fönsterspringa, det luktade ljuvligt. Nygräddade pepparkakor, med glasyr!

Vi vände och gick fram mot huset. Där var gumman igen, vandrade fram och tillbaka framför fönstret. Hon måste vara väldigt upptagen med sitt bakande för hon tittade aldrig åt sidan, var helt koncentrerad på sin plåt. Den underbara doften fyllde våra näsborrar. Vi kunde ju i alla fall fråga om vi inte kunde få smaka på en, bara en liten pepparkaka …

Dörren öppnade sig sakta när vi knackade, men det hördes inte ett ljud inifrån huset. ”Hoho”, ropade vi, men gumman svarade inte. Hon kanske var gammal och lomhörd. Vi fortsatte in genom den mörka hallen, in i köket, vägledda av den lockande lukten av nybakta kakor. Där var dörren till köket, och där gick gumman med sin plåt –

PANG! Med en smäll slog ytterdörren igen bakom oss. Vi vände oss förvirrade mot ljudet och sedan tillbaka mot gumman – mot den lilla gumman - mot den lilla pappgumman som åkte på en lina fram och tillbaka framför fönstret –

Ur mörkret i hallen hördes en skrovlig röst.
”Finns det några snälla barn här?”

(inspirerad av Stationsvakt)

Andra bloggar om: julen, tomten, pepparkakor, zombier som äter upp folk, Bromma

Idag, lördag 16 december, ska jag sitta i Söderhallarna (Medborgarplatsen, Södermalm) och sälja och signera böcker mellan 12-15.

              

Fler författare finns på plats - jag tror det är bland andra Johan Petersson, Anna Dunér, Pelle Olsson, Åsa Ericsdotter, Lasse Rabenius, Monica Zak, Ingrid Olsson och Petra Szabo. Vi är på olika våningar, kom gärna och hälsa på!

Om du ändå är på Söder kanske du vill gå till Street och hälsa på Hanna K som säljer fina bebiskläder av märket Smilfink.

Eller om du inte alls vill gå ut: läs om Joshua som riskerar att bli allergisk av synonymer, eller baka Salts Julmuttor. Recept här!

Andra bloggar om: böcker, författare, smilfink, allergi, julmuttor


Utvecklingssamtal häromdagen. Läraren frågar min dotter:

- Hur tycker du att det är i klassen?
- Bra, fast … Lisa är jobbig.
- Jo, jag vet. Men nu är det så att … Lisa har det svårt just nu. Det är därför. Jag tror att det kommer att bli bättre snart.

I vår kultur pratar man inte så mycket med varandra om hur man mår. Tvärtom nästan - ju eländigare man känner sig, desto mer ska man hålla tyst om det. Svåra tider i livet som separationer, arbetslöshet och depressioner är nästan som skamliga hemligheter. Tabu att tala om. Det spelar ingen roll om det är barn eller vuxna som mår dåligt: man berättar inte.

Samtidigt förväntas vi fungera dagligen tillsammans med människor som vi inte står särskilt nära. På jobbet, i klassen. Trots att man kanske går igenom ett litet helvete ska man hålla masken hela dagarna, helst vara trevlig och samarbeta, inte störa. Fylla sin funktion.

Många barn och vuxna orkar inte hålla masken hela tiden. Men eftersom de inte får avslöja vad som tynger dem blir de ilskna och buffliga istället, kanske förstör för alla andra. Och får höra att de är jobbiga. En ond cirkel är sluten.

Vad är vi så himla rädda för? Varför kan inte Lisa komma till klassen och säga: Idag känner jag mig så ledsen och rädd, det verkar som om min mamma och pappa ska skiljas.
Och så vet alla andra varför Lisa är konstig och besvärlig, och kan välja att vara snälla eller att låta henne vara.

Vi borde kunna berätta om våra egna och andras problem utan att sänka rösten till en hemlig viskning, utan att göra dem till någonting fult och skamligt. Alla, precis alla, drabbas ibland av närståendes eller egna problem, som kan sätta en helt ur spel. Det kan vara missbruk, kriminalitet, separation, sjukdomar i kropp och själ. Men det behöver inte vara någon stor katastrof för att man ska tappa balansen tillfälligt. Tänk att kunna säga: Ursäkta att jag kommer försent men min XXX skällde ut mig i morse och jag grät hela vägen till skolan/jobbet. Jag kommer nog att vara lite skör idag.

När min pappa dog blev min dotter otroligt ledsen. Det tog säkert en månad innan hon var sig själv igen. För att visa sina känslor - och samtidigt slippa förklara om och om igen varför hon var så otillgänglig - satte hon ett sorgband på jackärmen. Hon tyckte att det hjälpte mycket, att människor omkring henne visade den omtänksamhet hon behövde.

Man skulle önska att det fanns ett band att sätta på sig när man bara var skruttig i största allämnhet - men det finns det ju inte. Vi måste nog helt enkelt prata med varandra. När det gäller skolbarn måste lärarna och föräldrarna ta ansvar för att göra problemen tydliga. Lisa ska inte behöva bli betraktad som jobbig, ovanpå allt annat hon går igenom.

Andra bloggar om: problem, sorg, öppenhet.

Det kom ett stort brev på posten - inuti låg en julklapp från Presidenten. En riktigt God och Privat Jul! stod det på lappen.

God och Privat? Paketet var avlångt, som en salami ungefär.
Presidenten är en trevlig figur, som skrev roliga artiklar till föräldraNätet för ganska många år sedan. Vi känner varandra men inte så där jättenära … Privat Jul?

Paketet visade sig innehålla en iskristallspray, av totalt kristallklara skäl. Tack snälla President!

Det finns så många frågor. Johnny hade några som jag försökte svara på, och sen hade jag några som han svarade på. Alla andra är också jättevälkomna att försöka upplysa mig. Tack på förhand!

Häromdagen gjorde mitt bloggverktyg nånting väldigt dumt: det slog knut på sig och åt upp en del poster. En del kunde jag återskapa, men inte allt. Bland annat blev bara halva inlägget om C G Jung och hans arketyper kvar, vilket gör att det blir snudd på obegripligt.
Nu undrar jag blygt och mot bättre vetande om det är någon ev er, kära läsare, som råkar ha det sparat någonstans, alltså även biten med marinegirls och diastemas bilder? Hör gärna av dig till mig isåfall! Annars måste jag ta bort det, och det ska man ju helst inte. Ta bort bloggposter alltså. Har jag hört.

Sign. “Saknar något som ger mening”

Häromdan upptäckte jag att mjölken var slut och ringde till en av ungarna:

- Hej hej, var är du?
- Jag står i en provhytt på HM.
- Okej, jag tänkte bara be dig att köpa mjölk på hemvägen.
- Visst. Förresten kom jag just på vad snygg jag är, jag såg precis det i spegeln.
- Haha, kul att höra! Och glöm inte att alla utanför provhytten kan höra vad du säger.
- Äh … jag säger bara vad de redan tänker.

:-)

Så Christer kom inte upp i rymden idag heller. Jag är full av förståelse: drömde i morse att hela familjen skulle följa med på Fuglesangs rymdresa, bara att vi måste städa först, men det tog liksom aldrig slut. När väckarklockan ringde stod jag fortfarande med en stor hög smutstvätt i famnen och ingen tvättkorg att lägga den i.

Två andra riktigt dumma nyheter från luftrummet idag:

• Amerikanskt flygbolag tillåter inte amning ombord (från Det Progressiva USA)

• Flygplan tvingades landa när kvinna tände eld på sina gaser

Andra bloggar om: Christer Fuglesang, drömmar, amning, amerikaner, dumheter

OBS - denna post är återskapad ur minnet, eftersom Blogsome slog knut på sig självt i morse och raderade/knycklade ihop några poster.

Årets tv-julkalender LasseMajas detektivbyrå är en riktig höjdare, helt i klass med tidigare års familjefavoriter som Ture Sventon, Julens hjältar, Jul i Kapernaum, Pelle Svanslös och Mysteriet på Greveholm.

Idag har vi ryst när mumien attackerade, och skrattat åt Jonas Karlssons svengelska skryt. Regin känns inspirerad av Kenny Starfighter och Tim Burton, musiken påminner om Danny Elfmans: mörk, mystisk och glittrande!

Kalendern är baserad på en barnboksserie av författaren Martin Widmark - vi har inte läst dem, men de verkar bra.

Tonårsdöttrarna krullar ihop sig i soffan med pepparkaksmys och tända ljus varje morgon för att se kalendern. Ett toppenbra sätt att få upp dem i tid på morgonen!

En annan skön adventskalender är Lottens hemlisbloggarkalender. Eller skön är den inte, snarare svettig. Men rolig, och bildande!

Andra bloggar om: adventskalender, julkalendern, LasseMajas detektivbyrå, Martin Widmark, hemlisbloggare

OBS - denna post är återskapad ur minnet, eftersom Blogsome slog knut på sig självt i morse och raderade/knycklade ihop några poster.

Nu börjar det sakta sjunka in att min äldste son, mitt första barn, har flyttat till Holland. Han flyttade hemifrån redan när han var 17 och nu är han 23, så vi är vana vid att inte ha honom hemma. Men Holland är lite längre bort än Midsommarkransen.

Och ja, å ena sidan är han inget barn längre, han är vuxen och klok och har varit ute i världen på egen hand förut. Han är både son och storebror och vän, en av de bästa. Men också en del av mitt hjärta.

Så nu märker jag hur jag tänker på Holland med en viss ömhet. Holland? Jo, plötsligt verkar det vara ett så himla trevligt ställe. Knepigt politiskt förstås, men med bra klimat och många ekologiska jordbruk. Språket är ju lite - eh - speciellt. Men de har många kanaler. Och de holländare jag har träffat var verkligen coola och trevliga. Goed zo!

När barnen var små läste vi böckerna om Lilla Tiger och Lilla Björn. En gång reste de till sina drömmars land. De trodde att det var Panama, men det var hemma.

Holland kanske är mina drömmars land? Vem vet, det kanske är meningen att resten av oss ska hamna där också. (Då har väl sonen fått jobb i Kina, men iallafall. Kina kan säkert också vara nice.)

Andra bloggar om: Holland, barn, kärlek, Lilla Tiger

I tillbakablicken härnere skrev jag om en karl att

han var en blyg liten man med mustasch som hette Bo.

Nu när jag läste det igen såg det ut som om jag menade att hans mustasch hette Bo, men så var det förstås inte. Hade det blivit bättre om jag hade skrivit

han var en blyg liten man som hette Bo med mustasch?

Vad säger språkexperterna? Går det att rädda Bo utan att göra meningen längre?

Andra bloggar om: syftningsfel, språk, mustasch

Förr i tiden kunde man faktiskt få jobb på arbetsförmedlingen. Mina tonåringar tror mig knappt när jag berättar det:

Det började med att jag och min bästa kompis gick in på Arbetsförmedlingen 1978. Vi hade gått ut nian samma år, med riktigt usla betyg på grund av ointresse och skolk. Jag tror jag hade 2,3 i snitt, eller nåt sånt.

Arbetsförmedlaren var en blyg liten man med mustasch som hette Bo.
(Alla hade mustasch på den tiden.)

- Jag vill bli journalist, meddelade jag.
- Jaha, då blir det klart om lördag, sa den lille arbetsförmedlaren.

Om lördag (eller iallafall fyra dagar senare) ringde den lille arbetsförmedlaren och sa att han hade ett jobb åt mig, som frilansreporter på Nynäshamnsposten. Jag skulle vara på tidningen på heltid men få betalt per artikel: 75 kronor per knäck.

På Nynäsposten var alla jättesnälla. Man fick skriva hur långsamt man ville. Jag hade hand om den hippa och ungdomliga avdelningen “Ung nu nu NU”.

Jag skrev om skateboarding (”den nya flugan”), det lokala bandet Trance och ungdomsarbetslösheten. En gång fick jag intervjua en tjej som hette Eva Dahlgren, som var ett par år äldre än jag och som tydligen hade spelat in en skiva.

När jag slutade på NP efter ett halvår klistrade jag in alla mina Ung nu nu NU-artiklar i en pärm och gick upp till alla stadens stora tidningsredaktioner. DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen. Jag slängde fram pärmen och sa: Om ni gillar det så kanske jag kan börja jobba här. Tänk på saken, jag hör av mig.

Aftonbladet nappade faktiskt. Så här i efterhand tänker jag på att de måste ha blivit hypnotiserade av min overkliga kaxighet - det lär inte ha varit artiklarna i pärmen, för de var så töntiga så jag rodnar ända ner till tårna när jag läser dem idag.

Jag fick ett halvårs-vik på UNG-redaktionen som då bestod av Stina Dabrowski, Lasse Hallgren och några till. Jörgen Widsell var chef och man fick inte skriva hur långsamt man ville.

Ett av mina första jobb var att skriva om knappar. Och vara knappmodell. Mina barn skrattar så att de ylar och rullar runt på golvet när de ser den här bilden.

En annan dag fick jag intervjua en äldre kille som hette Magnus Uggla och som tydligen hade gjort några skivor.

(Verkar det som om jag var en självupptagen tonåring med noll koll? Nämen?!)

Det finns fler bilder på min flickr-sida från AB/Ung för den som gillar 70-talet, bland annat en sida med Sven Melander och en annan sida med radannonser.

Sen kom jag in på Norra Latins gymnasium på en reservplats och gick där i några år. Och sen blev jag förälder och frilansjournalist.

Pärmen med mina artiklar blev kvar på Aftonbladet, men min mamma hade sparat alla tidningar som jag hade skrivit i så jag kunde klistra in dem igen. Hon gav mig en av sina gamla pärmar, med några av hennes gamla klipp från 1948 när hon var ung lokalreporter på Motala Tidning.

Under rubriken Torgrond i Motala får man bland annat veta att det var “inga småslantar som cirkulerade ty priserna voro ganska höga, åtminstone beträffande bären. Hallonen voro sällsynta och betingade ett pris av 1:50 kr. litern.”

Som sagt, förr i tiden!

Andra bloggar om: förr i tiden, Arbetsförmedlingen, 70-talet, Nynäshamnsposten, Aftonbladet, hallonpriset

Julia har skrivit sin sista post på James Bond-bloggen, om Daniel Craig och nya filmen Casino Royale.

Hon har fortfarande (nu ännu mer kanske) ett brinnande intresse för allt 007, men tiden räcker inte till - hon går i skolan, tränar kung fu och har tusen andra saker att tänka på. Som man har när man är fjorton.

Hon kommer inte att uppdatera sin julblogg heller, ber hon mig hälsa, men tackar alla Bond- och julbloggsläsare för läsning och vänliga kommentarer.

(Fast man ska ju aldrig säga aldrig …)

Julen.

Den är väl bra.

Julen är jättebra! Men den har sin rätta tid. Det är mellan den 23 och 25 december. Innan den 23 låtsas man nästan inte om den alls, sen vrider man på julkranen med ljus och glitter och paket och chiliköttbullar och marsipangrisar och bjällerklang och mer paket och granbarr och mer glitter.

Sen den 25 är det slut, för då är man helt slut. Fast glittret får hänga kvar till i mars nån gång, för det är så fint.

Så ska det vara!

Men i år har jag blivit utsatt för en kupp! Vi har en julgalning i familjen - det är garanterat inte ärftligt, så hennes blivande barn behöver inte oroa sig - och igår passade hon på, när de värsta julmotståndarna var på annan ort.

Redan på håll syntes den första varningssignalen - julstjärnan var upphängd i köksfönstret …

- Alla grannar har redan sina sjärnor uppe! Julen är en tävling mamma, vi måste vinna!

I vardagsrummet var julkartongerna redan uppackade. Den tredje december! Tjugo dagar för tidigt!

Jag tog julgalningen på bar gärning, men hon hämtade sig på ett ögonblick och fortsatte att dekorera som om det vore tre veckor senare.

Nallarna hade redan satt upp granen. Det såg nästan lite hemtrevligt ut.

Så nu har vi jul här i vårt hus. Hopp tralalala. Det är egentligen ganska mysigt, men jag tänker ändå hålla på mig och stoppa fingrarna i öronen så fort jag hör julmuzak och inte köpa julklappar förrän kvällen före dan. Nån jävla ordning får det vara på traditionerna.

Andra bloggar om: jul, julgalningar

(alla bilderna på flickr)

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala - enligt min mening - inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset - det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns - först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan “personlig”, som i “för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en “otäck” eller “fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger “barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler - som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag - då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta “barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas “problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt - det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: barnporr, barnpornografi, sex, sexualitet.