Nu är det klart - vi har sålt vår lägenhet och flyttar om några veckor. Hejdå Åsögatan, det var trevligt så länge det varade!

Idag började vi skriva kom-ihåg-listor för flytten, för säkerhets skull både på lappar, i Word och på en online-lista så att man inte ska kunna komma undan någonstans. Vi börjar bli rätt bra på att flytta tycker jag - det här är femte gången sen första barnet föddes 1983 (jättemånga gånger för mig som bodde på samma fläck från jag var nyfödd tills jag var 17 år), plus alla gånger vi flyttat arbetsplatser hit och dit. Man har packat en del kartonger liksom!

Den här gången gjorde vi nånting helt nytt och ovanligt inför visningen: vi stylade. Mäklaren sa att det var väldigt bra och att alla gör det nu för tiden, och vi ville förstås inte verka ohippa så vi ringde en home-stylare.

Så här i efterhand kan jag säga att det är ganska besvärligt att bli stylad. Det kan verka enkelt, för det man gör är egentligen bara att man plockar bort alla tecken på att människor bor där och ställer allting i grupper om två, och så ska det vara orkideer på och i allting.

Recept på styling
1. Bort allt mänskligt liv
2. Ställ allting två och två
3. Orkideer

Därför får det till exempel inte finnas några personliga saker som tandborstar, fotografier, barnteckningar eller skor på visningen. Man bör heller inte ha några handdukskrokar, toapappershållare eller dörrmattor. Och böcker är inte bra - då kan folk tro att det bor några här som läser, och då vill de kanske inte köpa lägenheten.

Men om man kan stå ut med att leva några veckor i ett sterilt, krokfritt och orkidémättat hem så kan det vara värt besväret. Lägenheten fullkomligt blänker och bedårar. På de stylade bilderna, tagna med vidvinkelobjektiv, ser den dessutom dubbelt så bred och lång ut.

Sovrummet som vi är vana att se det

Sovrummet som man knappt vågar sova i

Dotterns rum, ovanligt välstädat (vanligen ser man inte golvet)

Stylisterna har trollat bort alla saker och förlängt sängen

Hallen med strykbräde, barnböcker, arbetsplats och kulörta lyktor

Hallen a la mode (den jättebreda dörren till dotterns sovrum är 90 cm i verkligheten)

Vardagsrummet, med böcker

Som balsal, utan böcker

Eftersom vi passade ganska dåligt in i den stylade bilden så höll vi oss borta under visningarna, så jag fick inte höra vad besökarna sa när de upptäckte att balsalen på bilden bara var hälften så stort.

Men nu är det alltså klart, och vi ser fram mot några veckor i flyttkartonger!

Idag känner jag mig avantgardistisk: DN Kultur skriver idag om Ubuweb och 365 days project, en sida som jag haft som bokmärke i kanske hundra år redan. När man är lite nere finns det inget som piggar upp som att lyssna på tex Orson Welles som ska läsa in en reklamsnutt för Findus fiskpinnar och skäller ut copykillarna, eller Sister Gertrude Morgan som sjunger Let Us Make A Record, eller någon av hundratals andra öronbrytande inspelningar.

Men när jag nu ändå har er på tråden vill jag passa på att tipsa (igen) om One Minute Vacation på quietamerican.org. Folk spelar in en minut ljud från varsomhelst i världen och skickar in så att vi andra kan lyssna. Fågelkvitter i Tibet, en spågubbe i Indien, karneval i Mexico, regn på en bakgård i Dresden, grodor i Brasilien, fiskförsäljare i Thailand, Londons tunnelbana … Välj själv var du vill färdas med öronen, blunda och var där.

Lyssna också på femtonåriga Linda Mårtensson som spelar vattentrummor i Centralafrika och rapporterar till sin skoltidning SofiaGlobal.

Andra bloggar om: musik, ljud, inspelningar, Ubuweb, Orson Welles, Quiet American, one minute vacation, vattentrummor.

Jätteviktig fråga som behöver svar: Var kan man lära sig att skriva skrivstil? Eller att skriva fint?

En familjemedlem behöver snarast förvandla sina oläsliga kråkfötter till lättlästa svanfossingar. H*n ska börja brevväxla med papper-och-penna och är (med fog) orolig för att inte mottagaren ska kunna tolka handstilen.

Finns det kurser? På nätet? Böcker? Hypnosband?

Alla tips mottages med Största Tacksamhet!

PS Vad heter skrivstil på engelska?

Andra bloggar om: skriva för hand, skrivstil, handstil

Jag läste fel när jag gick förbi tv:n, trodde att det stod

Fear is a virus that will mutate and transmit among humans

Det är ett tag sen nu, men jag kan inte få orden ur huvudet.

Nu tror jag att jag förstår varför Peter Wolodarski inte vill svara på mitt brev. Jag skrev i mailet bland annat så här:

jag förstår inte riktigt vad du menar

och det kan ju hända att han tog illa vid sig av den råa tonen.

Andra som skriver tänkvärt om Wolodarski: Lillhulda och Prometheus.

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, barnuppfostran, skamvrån, supernanny, Föräldrakraft, Lars H Gustafsson.

Sätt en stjärna på den 19 april redan nu - bloggträff på Söders Hjärta!

Andra bloggar om: bloggträff

När jag var liten frågade vi ofta varandra: tror du på Gud? Det var en viktig, definierande fråga, ungefär som vuxna som just har träffats frågar varandra: vad jobbar du med? I går fick jag frågan igen, eller snarare: vad ska man tro på?

Det är ganska enkelt. Jag önskar att det man tror på skulle vara en totalt privat sak mellan en människa och det hon (kanske) väljer att kalla Gud. Ingen annan behöver bry sig om det eller ifrågasätta det, och man behöver inte efterlikna någon annan i sin tro.

Därför behöver det inte finnas några religioner: inga sammanfattningar, inga skrifter, inte regler, inga präster, inga församlingar.
(Kyrkor är lite annorlunda, de är byggnader gjorda för stillhet och meditation, eller borde vara det iallafall.)

Behovet att skapa religioner, skrifter, församlingar och präster tror jag är ett sorts behov av bekräftelse. Vi tycker lika, alla vi, eller hur? Det är inget konstigt, nästan alla människor har ett starkt behov av att höra ihop med andra. Problemet är att sen kommer ofta förstärkningen av vi-känslan som ett brev på posten: Alla borde tycka som vi. De som inte tycker som vi får inte vara med. Visste du att ordet “heretic”, kättare, kommer från det grekiska ordet för att välja?

Men jag vill välja själv, och framförallt vill jag inte vänta på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska leva. Tanken att det skulle finnas någon annan som kan bestämma mitt öde är helt absurd, likaså att någon annan ska kunna rädda mig, frälsa mig. Det är mitt ansvar: bara mitt, att bli en hyfsad eller god människa. Att komma till himlen, få ett bättre karma, göra världen till en lyckligare plats eller vad som nu är mitt mål.

Det betyder förstås inte att man ska vara hemlig eller ensam. Man kan bli inspirerad av andras tro, och kanske inspirera själv. Man kan dela sina tankar och sin glädje eller sina bekymmer och diskutera olika sätt att bli en ängel. Men ingen kan säga: Så här är det! Så här tycker Gud!

Andra bloggar om: gud, religion, kyrkan, tro, kristendom.

På Petras förslag finns nu sidan Bloggträff! så att alla som sitter och längtar efter intelligent, roligt och berikande sällskap kan hitta det utan att behöva klicka omkring helt planlöst. Var de än bor i världen!

Andra bloggar om: bloggträff

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Var på trevligt boksläppmingel igår för nya boken “Alla kan blogga” av Rosemari Södergren/Kulturbloggen.

Fler bilder här!

Dottern frågade mig vad är en preposition är, och jag kunde inte komma på någonting intelligent att säga så jag sa Va? medan jag klickade som en galning på Wikipedia.

Så här inleder Wikipedia sin förklaring:

Prepositioner är adpositioner som placeras framför de nominalfraser för vilka de anger funktion i satsen. Nominalfrasens roll kan också innehas nominala bisatser. Med sitt objekt kan prepositionen bilda rums- eller tidsadverbial, som är fallet för prepositionerna i, under, på, men den kan också bilda rent grammatiska funktioner som: “Jag skrattar åt dig.”

Man kan riktigt höra artikelförfattaren skratta. Någon som kan hjälpa mig att svara dottern så att vi båda förstår?

Andra bloggar om: grammatik, prepositioner

Vi såg om Punch-Drunk Love ikväll, och den var ännu roligare och konstigare än sist. Den måste nog hamna på topp-20-listan, om du inte redan har sett den så skynda dig och hyr den!

Nu när jag letade på Wikipedia upptäckte jag att filmens flyg-för-pudding-plot är baserat på en sann historia. David Phillips flyger verkligen jorden runt för chokladpudding. Dessutom tycker han att Grand Hotel i Stockholm är världens bästa hotell, och då har han många att välja mellan. Men vad menar han med “intressanta filmer”?

The Grand Hotel in Stockholm tops my list. My wife and I had a really fantastic stay there in the dead of winter. A super cool spa, five kinds of herring for breakfast, the best beds on earth, and some very interesting in-room movies made for a really special stay.

Andra bloggar om: film, Punch-Drunk Love, chokladpudding

Idag är det ett år sedan min pappa dog. Det känns tomt, vemodigt och fortfarande lite overkligt. Ibland hinner jag tänka en sekund att jag ska berätta något för honom eller fråga någonting - sen kommer jag ihåg att det inte går längre.

Det finns ingen grav eller minneslund, men vi ska åka till havet och sjösätta en minnesbåt.

• Efteråt
• Frånvarande
• Sorgband och fin musik

Köpte tidningen Philosophy Now på flygplatsen, satte den i händerna på sonen och förväntade mig bli upplyst, vis och förändrad. Det blev jag också: innan resan var slut hade jag dessutom blivit pseudomodern.

Alan Kirby är filosofie doktor och skriver i sin essä The Death of Postmodernism, and Beyond att vi redan lämnat det postmoderna bakom oss. Eftersom jag aldrig riktigt fattade vad det postmoderna innebar är jag ganska lättad - jag känner igen mig betydligt bättre i det pseudomoderna samhället.

Så som jag fick Kirbys tankar förklarade för mig liknar pseudomodernismen lite grann webb 2.0 - det är inte längre författaren, upphovsmannen som är huvudpersonen. Nyckelpersonerna är deltagarna - de som tillsammans bygger innehållet. Det kan vara bloggare, flickrare, bokmärkare, wikipedianer, mmorpg-spelare eller, på den ytligaste nivån, de som skickar sms till debattprogrammet eller dokusåpan. Att vi inte längre köper ett helt album från en artist vi gillar, utan istället mixar favoritlistor i våra mp3-spelare utan någon större respekt för artistens försök att ge oss något sammansatt helt, är ett typiskt pseudomodernt beteende.

Det är de nya teknologiska landvinningarna som har störtat oss in i det pseudomoderna, menar Kirby, och våldsamt förändrat relationerna mellan författaren, läsaren och texten - för alltid.

Kirby själv är inte särskilt glad över den här utvecklingen. Han är rentav ganska dyster och gnällig. Bara för att alla får vara med och använda den toppmoderna tekniken behöver inte resultatet bli särskilt imponerande, klagar han:

Optimists may see this as the democratisation of culture; pessimists will point to the excruciating banality and vacuity of the cultural products thereby generated (at least so far).

Han pekar också på att den så kallade interaktiviteten inte alltid är så långvarig. När man har skickat sitt lilla sms-bidrag, ringt in sin röst eller skjutit ner monstret återvänder man till sin passiva roll och har egentligen inte uträttat något av värde. Inte heller de pseudomoderna verken kan vara långvariga. Eftersom de bygger på spontant deltagande och ständig förändring förlorar de sitt värde när de körs i repris (”OBS! Du kan inte längre rösta”).

Banalt, historielöst och eländigt alltså:

The pseudo-modern era, at least so far, is a cultural desert. We are confronted by a storm of human activity producing almost nothing of any lasting or even reproducible cultural value – anything which human beings might look at again and appreciate in fifty or two hundred years time.

Tillochmed träskallar har skrivit mer spännande brev än vad många högutbildade idag skickar från sina mobiler, knorrar Kirby. Men folk födda efter 1980 kommer inte att hålla med, skriver han:

Those born before 1980 may see, not the people, but contemporary texts which are alternately violent, pornographic, unreal, trite, vapid, conformist, consumerist, meaningless and brainless.
Those born later might see their peers as free, autonomous, inventive, expressive, dynamic, empowered, independent, their voices unique, raised and heard: postmodernism and everything before it will by contrast seem elitist, dull, a distant and droning monologue which oppresses and occludes them.

Till slut förklarar Kirby att de typiska intellektuella tillstånden i det pseudomoderna samhället är okunnighet, fanatism och oro.

Bush, Blair, Bin Laden, Le Pen and their like on one side, and the more numerous but less powerful masses on the other.

Skrämda av en okontrollerbar omvärld drar vi oss undan i våra egna aktiviteter - kontrollerar vår egen lilla sfär. Vi ersätter de yttre auktoritererna med vår egen, lyssnar inte längre till husbondens röst, låter oss uppslukas av vårt klickande och styrande. Befriar oss in i tystnaden.

Så långt Kirby alltså. Själv är jag ganska optimistisk och tror att internet kommer att underlätta för mänskligheten att bli hitta sin mänsklighet igen.

PS Tack till sonen, Lexin och The Free dictionary som hjälpte mig att (hyfsat) förstå den engelska texten!

Andra bloggar om: pseudomodernism, postmodernism, filosofi.

Det allra senaste i inredning är förväxta möbler, ohyggliga tomtar och orange. Det är inget jag gillar eller försöker puffa för - jag är bara ert pålitliga trendorakel och rapporterar vad jag ser.

klicka för större bild

Den här lampan, Gigant av Jac Jacobsen på Nordiska Galleriet, var iochförsig ganska kul. Priset var också kul på sitt sätt: 39 900 kronor.

klicka för större bild

Döm själva - vill ni vara trendiga i år?

Nu ska jag iväg och säga hejdå till en gammal vän - det är sista dagen för robot-utställningen på Tekniska museet. So long!

Andra bloggar om: inredning, design, robotics

Rocky är en himla skön serie, och bra om man är gammal men ändå vill veta hur de halvgamla har det (inte tonåringarna alltså utan 70-talisterna). Dessutom kan man snappa upp ett och annat nytt ord där ibland. Men det här blir jag bara brydd av:

klobasa

Det betyder bajsa (som man ju måste säga ibland, även om man är lite pryd), och det är alltid bra med synonymer. Men det här mystiska ordet - hur ska det uttalas? Var kommer det ifrån, och var ska man lägga betoningen?

Andra bloggar om: Rocky, uttryck, bajs, klobasa.

En dag som börjar med att man skrattar så mycket i drömmen så att man vaknar är en bra dag. Nu ska jag tipsa lite:

• Två sköna människor som har varsin blogg är Tomas och Jojo.

De ser inte alls ut så här.

• Snart är det Alla hjärtans dag. Var ute i god tid och köp en fickkniv åt din älskade (eller din favoritbloggare kanske).

Den ska se ut så här.

• Om du vet hur man laddar ner saker så finns det nya avsnitt av de nya säsongerna av Rome och Extras. Om du inte vet det behöver du fråga en tonåring.

Ian McKellen lär ut sin skådespelarmetod till Ricky Gervais, på youtube

• Jag har startat en flickgrupp där man kan posta bilder av svensk gatukonst. Missa inte händiga mmasquerades bilder av hemstickade stadsvärmare av olika slag.

Rör kan också frysa!

Och det var allt för idag.

Andra bloggar om: TZW, Monkeygirl, Alla hjärtans dag, Thinkgeek, Extras, Rome, gatukonst, flickr, tips

Mina kids hade två frågor när jag berättade att jag skulle på bloggträff med en massa tjejer:

- Varför kommer inte Stationsvakt när ni ska vara på Stinsen?

- Varför träffas ni så ofta?

Jag kunde inte svara på den första frågan, däremot på den andra.

- Jo ser ni, det är så här att bloggare är ofta väldigt sociala, intelligenta och roliga personer. De gillar att ha ett intellektuellt utbyte med andra människor, och får de dricka öl samtidigt så är det ännu bättre. Man kan säga att bloggare är ovanligt trevliga människor. Därför gillar de att träffas.

Här finns fler bilder från Stinsen.

Andra bloggar om: bloggare, bloggträff

Hej, nu är vi tillbaka! Resan var kul och konst-ig, vi blev faktiskt snurriga och fick hjärtklappning av alla tavlor, skulpturer, fontäner och krusiduller. Men vill man bli fin får man lida pin.

Först var vi två dagar i Venedig, en stad som är ungefär tusen gånger bättre på vintern än på sommaren. Folktom, sval och luktar nästan rent. Gamla stadskärnan är en labyrint som slukar människor om de inte ser upp. I början försökte vi gå på instinkt men efter två nära-döden-i-Venedig-upplevelser tog vi fram kartan så att vi kunde gå mer planerat vilse.

Sen tog vi tåget till Florens och blev helt betuttade. Tänk att faktiskt bo i en stad där nästan allting är så vackert! Det måste väl göra florentinarna till världens trevligaste folk, trodde vi, men blogg- och flickr-bekantingen Ilva avslöjade att de i själva verket är ganska tjuriga. Konstigt. Ilva var iallafall världens trevligaste florentin-svenska!

Först var son2 och jag där själva i två dagar, sen med resten av familjen i två dagar till. Vi promenerade säkert tusen mil över broar och uppför och nerför kullar. Vi såg vespor, duvor, folk med lustiga hattar, änglar och djävlar, kyrkor, museer, museivakter som rusade efter folk och skrek NO FOTO!, drakar, helgon och demoner, vackra italienare, urgamla svärd, torkade pekfingrar, folk som gestikulerade och en bisamråtta i floden Arno.

En dramatisk eftermiddag blev vi av med alla pengar, fick tillbaka dem igen, blev vittne till en olycka och fick tolka för ambulanspersonalen, blev bryskt utkörda från ett bibliotek och tog en springnota. Sen reste vi hem.

Ledsen om det blev lite kort sammanfattning där, men världen verkar inte ha stått stilla medan vi var borta utan snarare har högarna med måste och borde och snarast!!! växt sig ännu högre sen vi kom hem.
Fler bilder finns här, och vi ses ju i kväll och kanske på lördag, vill du mig något så träffas vi där, kom hjärtans fröjd!

Andra bloggar om: resor, Venedig, Florens, Italien, bisamråttor, bloggträffar