Läste i DN att kinesisk konst är inne nu, revolutionär konst allra helst. Det betyder att jag kanske kunde ha tjänat en hacka på den här skivan som dök upp i flyttröjningen:

Men det gjorde jag inte, istället gav jag bort den och andra vinylskivor ur min mammas glada samling kampmusik som jag växte upp med och knappt kan lyssna på längre till en romantiskt och revolutionärt lagd kompis.

Som ett experiment försökte jag spela några av låtarna från Sånger om kvinnor för min sjuttonåriga dotter - jag tänkte att det där kanske är en sån sak som tilltalar varannan generation. Det var det inte.

Andra bloggar om: musik, skivor, progg, FNL, Mao, grupp 8, kampsånger, vinyl, flyttstädning.

Bara grenar mot Hallandsgatans himmel

Författaren Jane Austen var inte tillräckligt snygg för att få vara med på omslagen till sina egna böcker, står det i Dagens Nyheter.

I vanliga fall brukar bokförlagen använda ett porträtt av den brittiska författaren som har målats av hennes syster Cassandra. Men innan Wordsworth Editions tryckte bilden till en nyutgåva förlängde de Jane Austens hår, tog bort hennes nattmössa och lade till lite förskönande smink.

- Hon var inte direkt en snygging, säger Helen Trayler, försäljningschef på förlaget, som förklaring. Jag vet att man inte ska döma en bok utifrån dess omslag, Men tyvärr gör folk det.

Tyvärr, eller hur! Synd att det inte finns något smink som kan försköna girighetens fula tryne.

Andra bloggar om: Jane Austen, skönhet, girighet

När jag och P skulle ha fest tillsammans första gången, när vi var runt 20, upptäckte jag att vi kom från två helt olika festkulturer. Jag kom från en boemisk rödvinsvänstermiljö, befolkad av journalister och konstnärer och andra ufon. Min mammas fester gick till så att man bjöd alla, dören stod öppen och folk kom och gick, alla hade med sig mat, många stannade kvar och diskade efteråt. Det var alltid någon som började gråta eller gräla eller kasta glas, Beatles och Bob Dylan på stereon och folk som inte kunde dansa men dansade ändå. Ibland passade folk på att låna badkaret när de ändå var där.

det här är en helt annan fest men det kunde ha varit min mammas

I hans värld bjöd man folk som passade ihop, det fanns ett klockslag och man tänkte igenom allting så att det funkade och blev kul. Man bjöd på allt och ingen behövde diska efteråt, eller se nån som diskade. Och man ställde sig inte och lagade festmaten efter recept som man aldrig hade lagat förut, vilket jag alltid föreslog. (Det förekom tydligen en del glaskrossning och badkarslåning även på hans föräldrars fester, där var det ingen skillnad.)

det här är någon helt annans mat men från samma tidsfönster och, ja, bilderna är hämningslöst knyckta av Lotten

Nuförtiden har våra festvanor blandats ihop lite, eller snarare har jag insett poängen med att tänka igenom saker och ting lite i förväg, se till att det finns tallrikar till alla och inte blanda drinkar som jag hade för mig att jag läst om i en bok.

Det här tänkte jag på igår kväll när vi precis hade blivit klara med allting inför vårt hejdå- och utflyttningskalas. Det var fem minuter innan klockslaget; vi stod och kollade en sista gång att allting var klart, att chipsen och osten och servetterna och stolarna. Och P sa:

Så kommer det säkert ingen.

Och det slog mig att han säger så varje gång, fast det aldrig har hänt, tvärtom kommer det ofta fler än vi har räknat med. Han tror nog inte det på riktigt, men kanske han oroar sig lite lite mer än jag ändå? Eftersom han faktiskt har investerat mer i festen, lagt ner hela sin själ i att det ska bli bra och roligt, medan jag mest har svansat efter och ställt sakerna där han har pekat?

Nu blev det verkligen bra och roligt, många många vuxna och tonåringar och en och annan bebis, och maten var jättebra och folk dansade utom de som bara stod i köket och pratade hela natten, långt efter att vintertiden var slut.

Sen städade vi, och sen började koltrasten sjunga. Och sen somnade vi. Godnatt!

Vi tar oss långsamt inåt i källarförrådet, låda för låda. Det är lite ensamt därnere, och dammigt.

När jag började blogga hette det inte blogg utan reload eller nätkrönika. De flesta som skrev privat gjorde det för att testa sina tankar på en liten, utvald publik. Ganska få trodde att de skulle få vänner - riktiga vänner! - och bli del av ett pratsamt, inspirerande, uppiggande sällskap som man knappt vill lämna en halv stund för att inte missa allt det roliga.

Men allting har sin tid. Blogga har sin, och stoppa ner alla saker man äger i flyttkartonger har sin. Städa ur hela källaren och förrådet har sin tid, och sortera en miljon papper har sin ohyggligt långa tid.
Varför har jag kvar betalda räkningar från 2003, veckobrev från när barnen gick på lågstadiet och högar med gamla mötesprotokoll? Ska man ta med eller slänga alla gamla skruvar, muttrar, gem, repstumpar, plastmappar och bra-att-ha-manicker?

Att flytta har sin hektiska tid, helt enkelt, och det lämnar ganska få stunder över till annat.

Därför blir det ganska tyst här de närmaste veckorna, tills flytten är klar. Och sen med kanske, eftersom vi reser iväg!
Däremot skriver jag (och andra i min familj) på vår reseblogg, www.worldtrek.se. Kom gärna dit.

Och kom gärna till Söders Hjärta den 19 april! Det är ju nästan ännu kulare att ses på riktigt!

Min bok Jag, mamma och Socka Musen har kommit som En bok för alla.

Uppdatering: En bok för alla presenterar sin vårutgivning på onsdag den 21 mars klockan 16-18, på förlaget på Rådmansgatan 65 i Stockholm. Vid femtiden kommer jag att vara där och berätta om Mamman och Socka Musen. Kom dit om du har vägarna förbi!

Agnes skickade en utmaning: Berätta sex konstiga saker om dig själv.

Okej, det borde inte vara så svårt eftersom jag är en ganska konstig typ. Nu menar jag inte konstig som i lite galen, helt wild and crazy eller pratar med min mamma i min hatt. Jag är annorlunda helt enkelt. Det har jag fått höra sen jag var liten av kompisarna (”haha, du är så konstig!”), som tonåring av trånande pojkvänner (”jag älskar dig, du är så Annorlunda”) och som vuxen av uppriktiga bekanta (”… men så där kan man väl inte tänka?”). Min familj skulle, precis som Helenas, kunna räkna upp ett stort antal udda egenskaper, men de börjar alltid skratta så våldsamt när de tänker på det att de ramlar i högar, jag vill helst inte be dem, det är lite genant.

Så här kommer mina egna avslöjanden:

1. Jag har konstig fysik. Ingenting stämmer: jag har lågt blodtryck och låg vilopuls fast jag är tjock och slö och helt otränad, och låg kroppstemperatur fast jag nästan alltid är varm (familjen använder mig som kamin). En gång skiftade jag hår- och ögonfärg över en natt. Den forskare som sätter kniven i mig när jag är död kommer att få sig en rejäl chock.

2. Jag kan läsa baklänges och uppochner ganska obehindrat, och skriva också (fast inte så fort). Förr läste jag alltid, allting, överallt. Nu har jag lärt mig att inte läsa i sociala sammanhang. Jag har en radar så att jag kan gå och läsa, på gatan eller i tunnelbanan.

3. Jag kan känna folks aura om den är starkt negativ. (Aura låter flummigt, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.) Om någon som har ett mörkt förflutet går förbi mig på gatan känner jag deras stämning. Det fungerar inte som tankeläsning, jag kan inte känna på mig vad folk har gjort för vardagliga saker och jag ser inga färger. Det är mer som att väldigt våldsamma människor har känslor och minnen som jag kan känna och minnas i några sekunder. Och jag brukar veta långt före alla andra när någon är mytoman.

4. Jag har drömt klardrömmar några gånger, och kan påverka mina drömmar om jag verkligen anstränger mig. Om jag mår bra och är utsövd kan jag bestämma vilken exakt tid jag ska vakna, utan väckarklocka. Jag har haft så tydliga drömmar om att flyga och om att leva under vattnet så att det känns precis som ett minne, inte som en dröm.

5. Om en bok är sorglig eller alltför läskig läser jag slutet först. Om det är en film kollar jag spoilers på Wikipedia. Mina barn hatar det! De är också hjärtligt trötta på att jag sitter som en självbelåten detektiv och räknar ut vad som ska hända och vem som begick brottet (jag vågar inte säga det högt längre, jag bara sitter och ser vis ut!). Däremot är de lite imponerade av att jag kan komma in i en bok eller en film varsomhelst, även om det bara är några kapitel/scener kvar.

6. Det är några kopplingar som inte fungerar så bra i min hjärna. Jag har otroligt bra sinnesminne: jag kan känna igen ett ansikte eller en röst efter tiotals år, jag kan återge långa konversationer ordagrant och komma ihåg smaker och dofter i evigheter. Tyvärr saknas kopplingen som talar om vad personen/smaken/doften/ljudet hör ihop med eller heter. Om jag träffar någon på “fel” plats så har jag ingen aning om vem det är. Och eftersom jag är blyg så vågar jag inte fråga vem det är, utan pladdrar bara på och hoppas att namnet ska dyka upp.

Jag skickar inte vidare eftersom så många redan verkar ha fått den, men ta den som en utmaning om du har lust!

Andra bloggar om: utmaning, konstigheter, kroppstemperatur, auror, klardrömmar, minne

Resebloggen är flyttad till Familj på väg, nu med Blogger istället för Wordpress, på grund av de olika tekniska lösningarna. Hoppas ni ursäktar röran och följer med dit!

total månförmörkelse i kväll

Någon gång i vår bär det av. Det är därför vi har sålt vår lägenhet, inte för att vi vill flytta utan för att vi ska ut på en lång resa. Planen är att resa typ jorden runt och vara borta ett halvår? ett år? om inget oförutsett inträffar. Och alla ska med, tonåringarna och tillochmed äldsta sonen i Holland.

Hur kan det komma sig? Jag är ju ingen resenär alls, jag är en hemmakatt. En lat och lite ängslig typ som föredrar soffhörnet framför de vilda vidderna och som gärna citerar Terry Pratchett:

Adventure! People talked about the idea as if it was something worthwhile, rather than a mess of bad food, no sleep, and strange people inexplicably trying to stick pointed objects in bits of you.

Men nu är vi iallafall på väg. Det började med att … Egentligen började det när barnens pappa var liten, hans familj bodde utomlands i långa perioder för hans pappa var arkitekt med uppdrag för SIDA och FN. Så när våra barn var små tyckte han att vi borde flytta utomlands ett tag med dem. Jag blev helt panikslagen och vägrade! Mitt småbarnsliv var roligt och tryggt med två nära vänner som också var hemma med många barn. Hur skulle jag kunna bryta upp från det och resa ut i det okända? Flytta till nån ödslig plats där jag inte kände nån, där folk kanske hade främmande intressen och tråkig humor?

Så vi stannade hemma. Men idén om att göra en lång resa tillsammans med alla barnen fanns kvar. När vardagen var som tråkigast och uslast kunde man alltid drömma om den där resan - den fanns som en bakdörr ut ur fiskpinneträsket.

Men barnen tog det inte som en gosig dröm. De tog det på fullaste allvar, och frågade med jämna mellanrum när resan skulle bli av. Vid ett tillfälle för ungefär ett år sedan insåg jag för första gången att min dotter planerade sitt liv kring den där resan. Det var dags att fatta ett beslut. Och i samma veva inträffade en rad olika händelser som gjorde det möjligt att faktiskt komma iväg: plötsligt fanns de ekonomiska förutsättningarna, samtidigt som ingen var bunden till någonting viktigt här hemma. Och när allting plötsligt klaffar ska man lyssna!

Vi är alltså på väg ut i världen, och jag försöker förtränga skruttiga flygplan, kackerlackiga hotellrum, svettiga bussresor tusen meter ovanför steniga raviner, stenhårda kuddar och syntetfiltar, magsjukor och hemlängtan ur tankarna på resan.

Om jag fick bestämma skulle vi göra hela resan i magnifika bärstolar på ryggarna av gigantiska elefanter (eller ännu hellre ollifanter eller mammutar).

Varje kväll skulle bärarna slå upp de stora sidentälten och fylla dem med fluffiga kuddar, mjuka mattor och kulörta lyktor. Sen skulle de bära in maten och böckerna (som skulle vara lastade på bibliotekselefanten), vifta med palmblad och elda under det stora badkaret i trä.
Visserligen skulle vi inte komma så fort fram, men tänk vad många böcker man skulle hinna läsa!

Uppdaterat med ny adress: Resan och våra planer och förberedelser har fått en egen blogg: Familj på väg Familj på väg. Där tar vi tacksamt emot kommentarer, goda råd och tips!

En gång hade vi mycket pengar, under en väldigt kort tid. Innan dess var vi luspanka och efteråt också, men just de här höstmånaderna i mitten av 80-talet var vi rika som små troll. Vi hade pengarna på SE-banken, varför minns jag inte, vi hade haft den banken ett tag. Till julen fick vi ett julkort: God jul tillönskas våra kära kunder, med hela SE-bankpersonalen uppsträckt i sina finkläder. Vilken snäll bank vi har valt, tänkte vi - men sen upptäckte vi förstås att när pengarna försvann från banken så var vi inte kära kunder längre och fick inga julkort.

Då bytte vi till Nordbanken, eller om de kanske hette PK-banken fortfarande, för de verkade mer rättvisa och folkliga. De skulle förstå att kärlek inte kan mätas i pengar, att man måste älska varandra i nöd och lust.

Nu, efter snart 20 år med Nordea, har vi tvingats inse att de också har gått över till den mörka sidan. De är inte det minsta lojala med oss fast vi har varit trogna så länge.

Visst, jag förstår att vi inte är deras bästaste och käraste kunder. Som frilansare har vi väldigt ojämna inkomster, både över kort och lång tid. Ibland verkar det som om vi har riktigt bra med flis, men långa perioder är kontona ständigt övertrasserade. Så jag kan väl förstå att de rycker på axlarna när vi kommer och vill låna pengar, utan fasta jobb och inte har vi kostym heller. Men då ska de inte komma och svansa när pengarna börjar rinna till igen! Ringa och tala med tungor som dryper av honung om pensioner och försäkringar. Nej fy bubblan!

Så nu vill jag byta bank igen, och frågar er: Vilken är bästa banken? Finns det en bank som ställer upp även när man har klent med kosing? Som man kan lita på i ur och skur?

Andra bloggar om: banker, Nordea.

Äntligen är februari slut, jag kan inte säga hur trött jag var på den. Mars är månaden då man kan börja blicka framåt igen, ana en vår långt borta vid horisonten … och sen rulla ihop sig i soffan igen. Det är fortfarande för kallt och rått för att gå ut på långpromenader, så här kommer några bra anledningar att softa:

• Biofilmen Pans labyrint. Sorgligt och oändligt vackert om ondska, magi och mod. Filmen utspelar sig i Francos Spanien, där den grymme kapten Vidal (Sergi López) har fått i uppdrag att bekämpa den anti-fascistiska gerillan. Vidal skickar efter sin gravida hustru och hennes dotter Ofelia, fantastiskt spelad av Ivana Baquero. Den 11-åriga Ofelia sätts på olika svåra prov, både i sitt verkliga liv där hennes mamma plågas av den grymme styvfadern, och i den magiska undre världen där hon måste överlista olika monster för att få bli prinsessa och träffa sin riktiga pappa igen.
Den är bitvis ganska otäck, eftersom kaptenen är en så våldsam och känslokall person, och bitvis väldigt sorglig. Men se den ändå! Och lyssna på den förtrollande musiken!

• Favoriter på dvd: The Royal Tenenbaums, skruvad, svart men mest väldigt rolig film om en genialisk och skör familj; Big Fish, om en son som försöker hitta sin pappa i ett hav av sagor och fantasier; Envy, en halsbrytande historia om avundsjuka (tydligen helt sågad av kritikerna men i själva verket kul och knäpp) och den nattsvarta Confessions of a Dangerous Mind, George Clooneys regidebut om programledaren och kanske-spionen Chuck Barris.
Konstigt nog är Ben Stiller med i två av filmerna, fast jag inte gillar honom alls.

• Däremot kan man lugnt låta bli att hyra gamla sf-kalkonen Cyborg, som dottern igår utnämnde till Världens Sämsta Film. Jean-Claude Van Damme spelar hjälten med det tungförstelnande namnet Gibson Rickenbacker, men det är inte det värsta. IMDB sammanfattar historien med följande plot keywords: Knife / Knife Fight / Stabbed In The Chest / Stabbed In Stomach …

Andra bloggar om: film, Pans labyrint, The Royal Tenenbaums, Big Fish, Envy, Confessions of a Dangerous Mind, Cyborg