DN Kultur skriver idag om Kamratposten. Under den stora artikeln om nya chefred Ola Lindholm finns en tidslinje, där min mamma får rätt bra cred:

I Margareta Toss får tidningen en redaktör som så småningom gör den värdsledande i sitt slag.

Min morsa var chefred på KP från 1957 till 1983 och skrev några hundra Hej alla du-spalter och lottade ut många nallar, vilket är vad de flesta som läste KP då kommer ihåg henne för. Jag är iallafall väldigt stolt över hennes insats, både nallarna och världsledandet!

PS Tyvärr ligger inte artikeln ute på dn.se så ni måste införskaffa en Kulturdel och slå upp sidorna 6-7 om ni vil se det med egna ögon.

Andra bloggar om: Kamratposten

Mer Mark Jenkins här

Idag kom sonen på att Loranga-böckerna borde bli spelfilm. Vi satte genast ihop en rollista:

Mikael Persbrandt som Loranga (han får tjocka på sig lite först)
? som Masarin
Gösta Ekman som Dartanjang
Jan Malmsjö som gammelmorfar
Magnus Härenstam som arga gubben
Lars Nordh som korvgubben
Robert Gustafsson som tjyven Gustaf
Jonas Karlsson som en polis
Peter Harryson som prästen.

(Förresten är det en av världens roligaste böcker och inte en kvinnlig figur med så långt ögat når. Knasigt.)

Frågan är vem som ska spela giraffen och alla tigrar som ser ut som gamla telifoner. Man kanske kan animera dem helt enkelt.

Andra bloggar om: Barbro Lindgren, Loranga, Masarin, Dartanjang, Persbrandt

Mina moo-kort har kommit! Jag är så glad!

klicka för att se hela det underbara

Den fantastiska Lotten hade godheten att lära dottern att sticka när hon var i stan sist. Äntligen! utbrast min inre Gert Fylking, eftersom jag letat ända sedan i oktober efter någon som skulle sätta en stickning i dotterns händer.

Nu kan flickan inte sluta sticka. Hon är lycklig och jag är lycklig; både för att min mammliga intution ledde mig rätt och för att dotterns flinka fingrar nu får skapa istället för att söndra.

Alla husets fjärrkontroller, mobiler, stearinljus och gem drar en lättnadens suck, och vi med dem. Tack Lotten!

Andra bloggar om: stickning, tacksamhet

På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Trött, skäggig men lycklig:

klicka för större bild

Fler bilder, förklaringar och annat i morgon. godnatt!

Uppdatering 20 april:
- Det var en rolig och intensiv kväll, typ alla (Lotten, Rosemari, Lotta, Petra, Jonas, Hakke, Bengt, Annika Bryn. KistaChic, Coola Morsan och Christofer) var där.
- Fler bilder här!
- Hakke har beskrivit allting ganska sanningsenligt hos sig.
- Trött, skäggig men lycklig kommer från en av världens bästa löpsedlar: en av kvällstidningarna rapporterade någon gång på 80-talet från upplösningen av ett gisslandrama. Bilden var tagen på Arlanda där den frisläppte mannen omfamnades av sin fru, och texten lydde:

TRÖTT, SKÄGGIG MEN LYCKLIG
- HON HAR FÅTT SIN MAN TILLBAKA

Andra bloggar om: bloggträff, bloggöl, Söders Hjärta, löpsedlar

Nu har “Osynliga sår“, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före “Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

Får inte blogga!

Mellan kartonger och resväskor hinner vi trycka in ett avsnitt av I Claudius på hyr-dvd då och då, men det finns inte många extra minuter över just nu.

Vill därför bara påminna om två viktiga saker:

1. Svimmande getter (missa inte filmen!)

2. Kom till Söders Hjärta i morgon kväll!

Andra bloggar om: I Claudius, svimmande getter, Söders Hjärta

En föräldra-wiki, vad är det? Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter. Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp! På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.) Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av. Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar! Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Allt möjligt dök upp i flytten, gamla pärmar, bilder och lappar som jag hade glömt. Bland annat de här skisserna till olika uppfinningar som jag gick och önskade mig när barnen var ganska små, och som jag tänkte att jag skulle uppfinna en dag när jag fick massor med tid över.

# 1: Det här är en badkarsstol för bebisar. Man hänger fast den på badkaret och sätter bebisen i den när man ska bada tillsammans. På det viset kan bebisens förälder också få bada varmt, istället för att sitta i bottenskyla och halvt frysa ihjäl.

# 2: En återsnurrande sladdosa till telefonen, där sladden snurrar tillbaka automatiskt när man släpper efter. Varför är inte alla sladdosor såna?

# 3: Ett svängbart nattduksbord som bekvämt går att svänga in över sängen när man vill äta frukost in bed.

# 4: Hastighetslampor på bilen som tänds om man kör fortare än en viss hastighet. (Det här finns redan i Japan, tydligen.)

# 5: Barnsäng med höj och sänkbar sängbotten, alternativt (5 b) förkylningsmadrass. Alla som försökt pallra upp en förkyld bebis eller småunge med kuddar vet vad jag menar.

# 6: Infälld strykbräda, fälls enkelt upp ur arbetsbänken i köket

# 7: Rullgardin för barnvagnen

# 8: Åkpåse med axlar så att barnets överdel inte heller fryser

# 9: Påslakan med roliga historier (det är äldsta sonens idé, han var typ fem år då)

# 10: Supertygblöja (det var mannens idé, men han kommer inte längre ihåg vad han menade)

# 11: Nappflaska med inbyggd termometer.

Det finns fler ljusa idéer där de här kom från:

• Cykelljud - en manick som man fäster på cykelhjulet så att cykeln ger ifrån sig ett svagt svischande, klingande ljud när man kommer trampande. Kommer ni ihåg de där leksakerna som man tryckte ner handtaget på upprepade gånger, liksom pumpade igång, så att de började snurra och låta? Det ljudet.

• Nattbläck, självlysande bläck (eller tryck), eventuellt med tillhörande sänglampa eller pannlampa med ljus som gör att bläcket/trycket syns, så att man kan skriva och läsa i mörkret utan att störa andra.

• Smart duschdraperi. När man inte duschar är det genomskinligt, så att lättskrämda tonåringar törs gå in i badrummet utan att behöva fasa för mördaren i badkaret. Så fort man blöter ner det blir det ogenomskinligt, så att den blyga viol som duschar inte behöver visa sig i all sin violighet.

• Personliga nummer i hemtelefonen. Om du skulle ringa till oss skulle det låta så här: Hej! Du har kommit till familjen Toss och Finnsiö. Vill du prata med Anna, tryck 1, Vill du prata med Julia, tryck 2 (och så vidare). Om du då tryckte 1 så skulle det pingla en särskild Anna-signal här hemma, en Julia-signal för Julia och ja, du fattar.

Och lite andra grejer, fast några är så fiffiga så dem kanske jag ska hålla på lite till.

Fast nu har jag insett att jag aldrig kommer att få tid över, eller bli en berömd uppfinnare. Vad jag verkligen skulle behöva är en slags idébank, ett svenskt mellanting mellan Interesting.org och Global Ideas Bank. Ett ställe där man kunde parkera sina (mer eller mindre) lysande snilleblixtar och hoppas att någon gjorde sig en hacka på dem en dag, så att man kunde få tio procent insatt på sitt bankkonto - eller att de kunde göra världen till ett bättre ställe så att man fick lite uppgradering av sitt karma.

Troligen är inte det här så väldigt ovanliga eller lysande snilleblixtar - troligen har säkert tusen småbarnsföräldrar fått dem före och efter mig. Därför skänker jag dem till härmed världen och hoppas att någon annan ska veta hur man sätter ihop skruvar och muttrar så att det blir som man vill. Lycka till!

Andra bloggar om: uppfinningar.

Typiskt 1: För första gången på ett halvår får jag ett erbjudande om ett riktigt roligt jobb, inte jättebra betalt men enormt kul och lite ärofullt. Produktion hela våren, sommaren och hösten. Måste tacka nej eftersom jag reser iväg om några veckor och är borta hela våren, sommaren och hösten.

Typiskt 2: Lät bli att gå till doktorn hela veckan eftersom jag trodde att halsontet skulle gå över på ren och skär vilja. Gav upp i morse efter en gräslig natt. Satt i doktorns väntrum (90 min) och väntrummet till labb (30 min), fick prata med doktorn (3 min) som inte lyssnade på vad jag sa och som skrev ut en medicin som jag sen fick köa på apoteket (30 min) för att få ut, vilket var extra idiotiskt eftersom jag inte tänker ta den. Hundrafemtiotre helt bortkastade minuter, varav nittio i en soffa brevid en kvinna som hostade och nös hela tiden utan att hålla för munnen.

Typiskt 3: Först packar man ner allting i kartonger. Sen packar man upp ungefär hälften. Sen måste man packa ner det igen. Varför. Har man. Saker.

Andra bloggar om: gnäll, ack, ve

När jag skulle beskriva hur jag egentligen vill resa letade jag efter en bild med otroliga elefanter. De måste vara otroliga eftersom det är ganska otroligt att jag ska få resa ovanpå en magnifik superbekväm jättelik tältelefant.

Det närmaste jag kom var de här gråa bestarna:

Fast de var inte heller riktigt bra. Mer krigselefanter än lyxelefanter, och ganska dystra och fula.

Men! Just när jag trodde att allt hopp var ute kom yngsta dottern och erbjöd sig att göra en total elefant make-over.

Resultatet blev precis vad jag önskade: flärdfulla, sprudlande reseelefanter, fast ändå med klassisk stil och god uppfostran.

Och därmed har dottern fått den cred hon skulle haft sedan länge.

Andra bloggar om: total elefant make-over

Brödkniven är nu upphittad, och ungefär hälften av lådorna uppackade (upppackade?). Trettio lådor bildar vägg till ett extra sovrum i vardagsrummet, där bor sjuttonåringen - det är ju inte så länge tills vi ska resa så hon står ut med ett kartongrum. Hon var för övrigt en klippa under själva flytten, imponerade till och med på stadsbuden och bidrog även till att köket blev funktionsklart redan första dagen.

Vi planerade mycket noggrannt var den perfekta platsen för tekokning och mackbredning skulle vara, eftersom te (med eller utan mackor) bör tas på det största allvar. Till slut fann vi den och väntar nu bara på Nobelpriset.

Är det förresten någon som kan förklara varför det tar så lång tid att packa upp innehållet i kartongerna? Kan det vara så illa att man egentligen klarar sig lika bra utan det?

Andra bloggar om: te, kök, flytt, tonåringar, Nobelpriset

Good morning - uppladdad av anna_t

När vi slet som värst igår, när vi hade packat sen tidiga morgonen och städat till sista sekunden och burit hundra tunga kartonger och vindsförrådet var för litet och vi inte hunnit äta sen sju och var packade vi glödlamporna, då insåg jag likheten mellan att flytta och att föda barn:

man kommer inte ihåg förrän det är alldeles för sent varför man svor att aldrig göra det igen.

Men nu är vi här. Koltrasten väckte mig klockan fem och vi har en fin liten balkong där man kan äta frukost i solen. Nu är bara frågan: I vilken kartong ligger brödkniven?

Testation upprättad i nya lägenheten - uppladdad av anna_t