Nu flyttar jag! Jaja, säger ni, du har ju redan flyttat och rest iväg, sluta tjata. Men nu flyttar jag bloggen också, hit till Blogger! Kanske bara medan jag reser, eller så får vi se. Den är lite enklare att uppdatera automatiskt, det är därför.

Och så passar jag på att vinka hejdå lite: jag sitter just nu i ett hotellrum i Georgetown, Malaysia, men i morgon bitti (när ni ligger och snusar i era sängar) tar vi en båt till Langkawi och sen vidare till Thailand, och sen Laos och Kambodja, och det kanske dröjer innan vi har uppkoppling igen. Så ha det så bra så länge, vi ses!

DN Kultur skriver idag om Kamratposten. Under den stora artikeln om nya chefred Ola Lindholm finns en tidslinje, där min mamma får rätt bra cred:

I Margareta Toss får tidningen en redaktör som så småningom gör den värdsledande i sitt slag.

Min morsa var chefred på KP från 1957 till 1983 och skrev några hundra Hej alla du-spalter och lottade ut många nallar, vilket är vad de flesta som läste KP då kommer ihåg henne för. Jag är iallafall väldigt stolt över hennes insats, både nallarna och världsledandet!

PS Tyvärr ligger inte artikeln ute på dn.se så ni måste införskaffa en Kulturdel och slå upp sidorna 6-7 om ni vil se det med egna ögon.

Andra bloggar om: Kamratposten

Mer Mark Jenkins här

Idag kom sonen på att Loranga-böckerna borde bli spelfilm. Vi satte genast ihop en rollista:

Mikael Persbrandt som Loranga (han får tjocka på sig lite först)
? som Masarin
Gösta Ekman som Dartanjang
Jan Malmsjö som gammelmorfar
Magnus Härenstam som arga gubben
Lars Nordh som korvgubben
Robert Gustafsson som tjyven Gustaf
Jonas Karlsson som en polis
Peter Harryson som prästen.

(Förresten är det en av världens roligaste böcker och inte en kvinnlig figur med så långt ögat når. Knasigt.)

Frågan är vem som ska spela giraffen och alla tigrar som ser ut som gamla telifoner. Man kanske kan animera dem helt enkelt.

Andra bloggar om: Barbro Lindgren, Loranga, Masarin, Dartanjang, Persbrandt

Mina moo-kort har kommit! Jag är så glad!

klicka för att se hela det underbara

Den fantastiska Lotten hade godheten att lära dottern att sticka när hon var i stan sist. Äntligen! utbrast min inre Gert Fylking, eftersom jag letat ända sedan i oktober efter någon som skulle sätta en stickning i dotterns händer.

Nu kan flickan inte sluta sticka. Hon är lycklig och jag är lycklig; både för att min mammliga intution ledde mig rätt och för att dotterns flinka fingrar nu får skapa istället för att söndra.

Alla husets fjärrkontroller, mobiler, stearinljus och gem drar en lättnadens suck, och vi med dem. Tack Lotten!

Andra bloggar om: stickning, tacksamhet

På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Trött, skäggig men lycklig:

klicka för större bild

Fler bilder, förklaringar och annat i morgon. godnatt!

Uppdatering 20 april:
- Det var en rolig och intensiv kväll, typ alla (Lotten, Rosemari, Lotta, Petra, Jonas, Hakke, Bengt, Annika Bryn. KistaChic, Coola Morsan och Christofer) var där.
- Fler bilder här!
- Hakke har beskrivit allting ganska sanningsenligt hos sig.
- Trött, skäggig men lycklig kommer från en av världens bästa löpsedlar: en av kvällstidningarna rapporterade någon gång på 80-talet från upplösningen av ett gisslandrama. Bilden var tagen på Arlanda där den frisläppte mannen omfamnades av sin fru, och texten lydde:

TRÖTT, SKÄGGIG MEN LYCKLIG
- HON HAR FÅTT SIN MAN TILLBAKA

Andra bloggar om: bloggträff, bloggöl, Söders Hjärta, löpsedlar

Nu har “Osynliga sår“, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före “Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

Får inte blogga!

Mellan kartonger och resväskor hinner vi trycka in ett avsnitt av I Claudius på hyr-dvd då och då, men det finns inte många extra minuter över just nu.

Vill därför bara påminna om två viktiga saker:

1. Svimmande getter (missa inte filmen!)

2. Kom till Söders Hjärta i morgon kväll!

Andra bloggar om: I Claudius, svimmande getter, Söders Hjärta

En föräldra-wiki, vad är det?

Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter.

Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp!

På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.)

Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av.

Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar!

Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Allt möjligt dök upp i flytten, gamla pärmar, bilder och lappar som jag hade glömt. Bland annat de här skisserna till olika uppfinningar som jag gick och önskade mig när barnen var ganska små, och som jag tänkte att jag skulle uppfinna en dag när jag fick massor med tid över.

# 1: Det här är en badkarsstol för bebisar. Man hänger fast den på badkaret och sätter bebisen i den när man ska bada tillsammans. På det viset kan bebisens förälder också få bada varmt, istället för att sitta i bottenskyla och halvt frysa ihjäl.

# 2: En återsnurrande sladdosa till telefonen, där sladden snurrar tillbaka automatiskt när man släpper efter. Varför är inte alla sladdosor såna?

# 3: Ett svängbart nattduksbord som bekvämt går att svänga in över sängen när man vill äta frukost in bed.

# 4: Hastighetslampor på bilen som tänds om man kör fortare än en viss hastighet. (Det här finns redan i Japan, tydligen.)

# 5: Barnsäng med höj och sänkbar sängbotten, alternativt (5 b) förkylningsmadrass. Alla som försökt pallra upp en förkyld bebis eller småunge med kuddar vet vad jag menar.

# 6: Infälld strykbräda, fälls enkelt upp ur arbetsbänken i köket

# 7: Rullgardin för barnvagnen

# 8: Åkpåse med axlar så att barnets överdel inte heller fryser

# 9: Påslakan med roliga historier (det är äldsta sonens idé, han var typ fem år då)

# 10: Supertygblöja (det var mannens idé, men han kommer inte längre ihåg vad han menade)

# 11: Nappflaska med inbyggd termometer.

Det finns fler ljusa idéer där de här kom från:

• Cykelljud - en manick som man fäster på cykelhjulet så att cykeln ger ifrån sig ett svagt svischande, klingande ljud när man kommer trampande. Kommer ni ihåg de där leksakerna som man tryckte ner handtaget på upprepade gånger, liksom pumpade igång, så att de började snurra och låta? Det ljudet.

• Nattbläck, självlysande bläck (eller tryck), eventuellt med tillhörande sänglampa eller pannlampa med ljus som gör att bläcket/trycket syns, så att man kan skriva och läsa i mörkret utan att störa andra.

• Smart duschdraperi. När man inte duschar är det genomskinligt, så att lättskrämda tonåringar törs gå in i badrummet utan att behöva fasa för mördaren i badkaret. Så fort man blöter ner det blir det ogenomskinligt, så att den blyga viol som duschar inte behöver visa sig i all sin violighet.

• Personliga nummer i hemtelefonen. Om du skulle ringa till oss skulle det låta så här: Hej! Du har kommit till familjen Toss och Finnsiö. Vill du prata med Anna, tryck 1, Vill du prata med Julia, tryck 2 (och så vidare). Om du då tryckte 1 så skulle det pingla en särskild Anna-signal här hemma, en Julia-signal för Julia och ja, du fattar.

Och lite andra grejer, fast några är så fiffiga så dem kanske jag ska hålla på lite till.

Fast nu har jag insett att jag aldrig kommer att få tid över, eller bli en berömd uppfinnare. Vad jag verkligen skulle behöva är en slags idébank, ett svenskt mellanting mellan Interesting.org och Global Ideas Bank. Ett ställe där man kunde parkera sina (mer eller mindre) lysande snilleblixtar och hoppas att någon gjorde sig en hacka på dem en dag, så att man kunde få tio procent insatt på sitt bankkonto - eller att de kunde göra världen till ett bättre ställe så att man fick lite uppgradering av sitt karma.

Troligen är inte det här så väldigt ovanliga eller lysande snilleblixtar - troligen har säkert tusen småbarnsföräldrar fått dem före och efter mig. Därför skänker jag dem till härmed världen och hoppas att någon annan ska veta hur man sätter ihop skruvar och muttrar så att det blir som man vill. Lycka till!

Andra bloggar om: uppfinningar.

Typiskt 1: För första gången på ett halvår får jag ett erbjudande om ett riktigt roligt jobb, inte jättebra betalt men enormt kul och lite ärofullt. Produktion hela våren, sommaren och hösten. Måste tacka nej eftersom jag reser iväg om några veckor och är borta hela våren, sommaren och hösten.

Typiskt 2: Lät bli att gå till doktorn hela veckan eftersom jag trodde att halsontet skulle gå över på ren och skär vilja. Gav upp i morse efter en gräslig natt. Satt i doktorns väntrum (90 min) och väntrummet till labb (30 min), fick prata med doktorn (3 min) som inte lyssnade på vad jag sa och som skrev ut en medicin som jag sen fick köa på apoteket (30 min) för att få ut, vilket var extra idiotiskt eftersom jag inte tänker ta den. Hundrafemtiotre helt bortkastade minuter, varav nittio i en soffa brevid en kvinna som hostade och nös hela tiden utan att hålla för munnen.

Typiskt 3: Först packar man ner allting i kartonger. Sen packar man upp ungefär hälften. Sen måste man packa ner det igen. Varför. Har man. Saker.

Andra bloggar om: gnäll, ack, ve

När jag skulle beskriva hur jag egentligen vill resa letade jag efter en bild med otroliga elefanter. De måste vara otroliga eftersom det är ganska otroligt att jag ska få resa ovanpå en magnifik superbekväm jättelik tältelefant.

Det närmaste jag kom var de här gråa bestarna:

Fast de var inte heller riktigt bra. Mer krigselefanter än lyxelefanter, och ganska dystra och fula.

Men! Just när jag trodde att allt hopp var ute kom yngsta dottern och erbjöd sig att göra en total elefant make-over.

Resultatet blev precis vad jag önskade: flärdfulla, sprudlande reseelefanter, fast ändå med klassisk stil och god uppfostran.

Och därmed har dottern fått den cred hon skulle haft sedan länge.

Andra bloggar om: total elefant make-over

Brödkniven är nu upphittad, och ungefär hälften av lådorna uppackade (upppackade?). Trettio lådor bildar vägg till ett extra sovrum i vardagsrummet, där bor sjuttonåringen - det är ju inte så länge tills vi ska resa så hon står ut med ett kartongrum. Hon var för övrigt en klippa under själva flytten, imponerade till och med på stadsbuden och bidrog även till att köket blev funktionsklart redan första dagen.

Vi planerade mycket noggrannt var den perfekta platsen för tekokning och mackbredning skulle vara, eftersom te (med eller utan mackor) bör tas på det största allvar. Till slut fann vi den och väntar nu bara på Nobelpriset.

Är det förresten någon som kan förklara varför det tar så lång tid att packa upp innehållet i kartongerna? Kan det vara så illa att man egentligen klarar sig lika bra utan det?

Andra bloggar om: te, kök, flytt, tonåringar, Nobelpriset

Good morning - uppladdad av anna_t

När vi slet som värst igår, när vi hade packat sen tidiga morgonen och städat till sista sekunden och burit hundra tunga kartonger och vindsförrådet var för litet och vi inte hunnit äta sen sju och var packade vi glödlamporna, då insåg jag likheten mellan att flytta och att föda barn:

man kommer inte ihåg förrän det är alldeles för sent varför man svor att aldrig göra det igen.

Men nu är vi här. Koltrasten väckte mig klockan fem och vi har en fin liten balkong där man kan äta frukost i solen. Nu är bara frågan: I vilken kartong ligger brödkniven?

Testation upprättad i nya lägenheten - uppladdad av anna_t

Läste i DN att kinesisk konst är inne nu, revolutionär konst allra helst. Det betyder att jag kanske kunde ha tjänat en hacka på den här skivan som dök upp i flyttröjningen:

Men det gjorde jag inte, istället gav jag bort den och andra vinylskivor ur min mammas glada samling kampmusik som jag växte upp med och knappt kan lyssna på längre till en romantiskt och revolutionärt lagd kompis.

Som ett experiment försökte jag spela några av låtarna från Sånger om kvinnor för min sjuttonåriga dotter - jag tänkte att det där kanske är en sån sak som tilltalar varannan generation. Det var det inte.

Andra bloggar om: musik, skivor, progg, FNL, Mao, grupp 8, kampsånger, vinyl, flyttstädning.

Bara grenar mot Hallandsgatans himmel

Författaren Jane Austen var inte tillräckligt snygg för att få vara med på omslagen till sina egna böcker, står det i Dagens Nyheter.

I vanliga fall brukar bokförlagen använda ett porträtt av den brittiska författaren som har målats av hennes syster Cassandra. Men innan Wordsworth Editions tryckte bilden till en nyutgåva förlängde de Jane Austens hår, tog bort hennes nattmössa och lade till lite förskönande smink.

- Hon var inte direkt en snygging, säger Helen Trayler, försäljningschef på förlaget, som förklaring. Jag vet att man inte ska döma en bok utifrån dess omslag, Men tyvärr gör folk det.

Tyvärr, eller hur! Synd att det inte finns något smink som kan försköna girighetens fula tryne.

Andra bloggar om: Jane Austen, skönhet, girighet

När jag och P skulle ha fest tillsammans första gången, när vi var runt 20, upptäckte jag att vi kom från två helt olika festkulturer. Jag kom från en boemisk rödvinsvänstermiljö, befolkad av journalister och konstnärer och andra ufon. Min mammas fester gick till så att man bjöd alla, dören stod öppen och folk kom och gick, alla hade med sig mat, många stannade kvar och diskade efteråt. Det var alltid någon som började gråta eller gräla eller kasta glas, Beatles och Bob Dylan på stereon och folk som inte kunde dansa men dansade ändå. Ibland passade folk på att låna badkaret när de ändå var där.

det här är en helt annan fest men det kunde ha varit min mammas

I hans värld bjöd man folk som passade ihop, det fanns ett klockslag och man tänkte igenom allting så att det funkade och blev kul. Man bjöd på allt och ingen behövde diska efteråt, eller se nån som diskade. Och man ställde sig inte och lagade festmaten efter recept som man aldrig hade lagat förut, vilket jag alltid föreslog. (Det förekom tydligen en del glaskrossning och badkarslåning även på hans föräldrars fester, där var det ingen skillnad.)

det här är någon helt annans mat men från samma tidsfönster och, ja, bilderna är hämningslöst knyckta av Lotten

Nuförtiden har våra festvanor blandats ihop lite, eller snarare har jag insett poängen med att tänka igenom saker och ting lite i förväg, se till att det finns tallrikar till alla och inte blanda drinkar som jag hade för mig att jag läst om i en bok.

Det här tänkte jag på igår kväll när vi precis hade blivit klara med allting inför vårt hejdå- och utflyttningskalas. Det var fem minuter innan klockslaget; vi stod och kollade en sista gång att allting var klart, att chipsen och osten och servetterna och stolarna. Och P sa:

Så kommer det säkert ingen.

Och det slog mig att han säger så varje gång, fast det aldrig har hänt, tvärtom kommer det ofta fler än vi har räknat med. Han tror nog inte det på riktigt, men kanske han oroar sig lite lite mer än jag ändå? Eftersom han faktiskt har investerat mer i festen, lagt ner hela sin själ i att det ska bli bra och roligt, medan jag mest har svansat efter och ställt sakerna där han har pekat?

Nu blev det verkligen bra och roligt, många många vuxna och tonåringar och en och annan bebis, och maten var jättebra och folk dansade utom de som bara stod i köket och pratade hela natten, långt efter att vintertiden var slut.

Sen städade vi, och sen började koltrasten sjunga. Och sen somnade vi. Godnatt!

Vi tar oss långsamt inåt i källarförrådet, låda för låda. Det är lite ensamt därnere, och dammigt.

När jag började blogga hette det inte blogg utan reload eller nätkrönika. De flesta som skrev privat gjorde det för att testa sina tankar på en liten, utvald publik. Ganska få trodde att de skulle få vänner - riktiga vänner! - och bli del av ett pratsamt, inspirerande, uppiggande sällskap som man knappt vill lämna en halv stund för att inte missa allt det roliga.

Men allting har sin tid. Blogga har sin, och stoppa ner alla saker man äger i flyttkartonger har sin. Städa ur hela källaren och förrådet har sin tid, och sortera en miljon papper har sin ohyggligt långa tid.
Varför har jag kvar betalda räkningar från 2003, veckobrev från när barnen gick på lågstadiet och högar med gamla mötesprotokoll? Ska man ta med eller slänga alla gamla skruvar, muttrar, gem, repstumpar, plastmappar och bra-att-ha-manicker?

Att flytta har sin hektiska tid, helt enkelt, och det lämnar ganska få stunder över till annat.

Därför blir det ganska tyst här de närmaste veckorna, tills flytten är klar. Och sen med kanske, eftersom vi reser iväg!
Däremot skriver jag (och andra i min familj) på vår reseblogg, www.worldtrek.se. Kom gärna dit.

Och kom gärna till Söders Hjärta den 19 april! Det är ju nästan ännu kulare att ses på riktigt!

Min bok Jag, mamma och Socka Musen har kommit som En bok för alla.

Uppdatering: En bok för alla presenterar sin vårutgivning på onsdag den 21 mars klockan 16-18, på förlaget på Rådmansgatan 65 i Stockholm. Vid femtiden kommer jag att vara där och berätta om Mamman och Socka Musen. Kom dit om du har vägarna förbi!

Agnes skickade en utmaning: Berätta sex konstiga saker om dig själv.

Okej, det borde inte vara så svårt eftersom jag är en ganska konstig typ. Nu menar jag inte konstig som i lite galen, helt wild and crazy eller pratar med min mamma i min hatt. Jag är annorlunda helt enkelt. Det har jag fått höra sen jag var liten av kompisarna (”haha, du är så konstig!”), som tonåring av trånande pojkvänner (”jag älskar dig, du är så Annorlunda”) och som vuxen av uppriktiga bekanta (”… men så där kan man väl inte tänka?”). Min familj skulle, precis som Helenas, kunna räkna upp ett stort antal udda egenskaper, men de börjar alltid skratta så våldsamt när de tänker på det att de ramlar i högar, jag vill helst inte be dem, det är lite genant.

Så här kommer mina egna avslöjanden:

1. Jag har konstig fysik. Ingenting stämmer: jag har lågt blodtryck och låg vilopuls fast jag är tjock och slö och helt otränad, och låg kroppstemperatur fast jag nästan alltid är varm (familjen använder mig som kamin). En gång skiftade jag hår- och ögonfärg över en natt. Den forskare som sätter kniven i mig när jag är död kommer att få sig en rejäl chock.

2. Jag kan läsa baklänges och uppochner ganska obehindrat, och skriva också (fast inte så fort). Förr läste jag alltid, allting, överallt. Nu har jag lärt mig att inte läsa i sociala sammanhang. Jag har en radar så att jag kan gå och läsa, på gatan eller i tunnelbanan.

3. Jag kan känna folks aura om den är starkt negativ. (Aura låter flummigt, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.) Om någon som har ett mörkt förflutet går förbi mig på gatan känner jag deras stämning. Det fungerar inte som tankeläsning, jag kan inte känna på mig vad folk har gjort för vardagliga saker och jag ser inga färger. Det är mer som att väldigt våldsamma människor har känslor och minnen som jag kan känna och minnas i några sekunder. Och jag brukar veta långt före alla andra när någon är mytoman.

4. Jag har drömt klardrömmar några gånger, och kan påverka mina drömmar om jag verkligen anstränger mig. Om jag mår bra och är utsövd kan jag bestämma vilken exakt tid jag ska vakna, utan väckarklocka. Jag har haft så tydliga drömmar om att flyga och om att leva under vattnet så att det känns precis som ett minne, inte som en dröm.

5. Om en bok är sorglig eller alltför läskig läser jag slutet först. Om det är en film kollar jag spoilers på Wikipedia. Mina barn hatar det! De är också hjärtligt trötta på att jag sitter som en självbelåten detektiv och räknar ut vad som ska hända och vem som begick brottet (jag vågar inte säga det högt längre, jag bara sitter och ser vis ut!). Däremot är de lite imponerade av att jag kan komma in i en bok eller en film varsomhelst, även om det bara är några kapitel/scener kvar.

6. Det är några kopplingar som inte fungerar så bra i min hjärna. Jag har otroligt bra sinnesminne: jag kan känna igen ett ansikte eller en röst efter tiotals år, jag kan återge långa konversationer ordagrant och komma ihåg smaker och dofter i evigheter. Tyvärr saknas kopplingen som talar om vad personen/smaken/doften/ljudet hör ihop med eller heter. Om jag träffar någon på “fel” plats så har jag ingen aning om vem det är. Och eftersom jag är blyg så vågar jag inte fråga vem det är, utan pladdrar bara på och hoppas att namnet ska dyka upp.

Jag skickar inte vidare eftersom så många redan verkar ha fått den, men ta den som en utmaning om du har lust!

Andra bloggar om: utmaning, konstigheter, kroppstemperatur, auror, klardrömmar, minne

Resebloggen är flyttad till Familj på väg, nu med Blogger istället för Wordpress, på grund av de olika tekniska lösningarna. Hoppas ni ursäktar röran och följer med dit!

total månförmörkelse i kväll

Någon gång i vår bär det av. Det är därför vi har sålt vår lägenhet, inte för att vi vill flytta utan för att vi ska ut på en lång resa. Planen är att resa typ jorden runt och vara borta ett halvår? ett år? om inget oförutsett inträffar. Och alla ska med, tonåringarna och tillochmed äldsta sonen i Holland.

Hur kan det komma sig? Jag är ju ingen resenär alls, jag är en hemmakatt. En lat och lite ängslig typ som föredrar soffhörnet framför de vilda vidderna och som gärna citerar Terry Pratchett:

Adventure! People talked about the idea as if it was something worthwhile, rather than a mess of bad food, no sleep, and strange people inexplicably trying to stick pointed objects in bits of you.

Men nu är vi iallafall på väg. Det började med att … Egentligen började det när barnens pappa var liten, hans familj bodde utomlands i långa perioder för hans pappa var arkitekt med uppdrag för SIDA och FN. Så när våra barn var små tyckte han att vi borde flytta utomlands ett tag med dem. Jag blev helt panikslagen och vägrade! Mitt småbarnsliv var roligt och tryggt med två nära vänner som också var hemma med många barn. Hur skulle jag kunna bryta upp från det och resa ut i det okända? Flytta till nån ödslig plats där jag inte kände nån, där folk kanske hade främmande intressen och tråkig humor?

Så vi stannade hemma. Men idén om att göra en lång resa tillsammans med alla barnen fanns kvar. När vardagen var som tråkigast och uslast kunde man alltid drömma om den där resan - den fanns som en bakdörr ut ur fiskpinneträsket.

Men barnen tog det inte som en gosig dröm. De tog det på fullaste allvar, och frågade med jämna mellanrum när resan skulle bli av. Vid ett tillfälle för ungefär ett år sedan insåg jag för första gången att min dotter planerade sitt liv kring den där resan. Det var dags att fatta ett beslut. Och i samma veva inträffade en rad olika händelser som gjorde det möjligt att faktiskt komma iväg: plötsligt fanns de ekonomiska förutsättningarna, samtidigt som ingen var bunden till någonting viktigt här hemma. Och när allting plötsligt klaffar ska man lyssna!

Vi är alltså på väg ut i världen, och jag försöker förtränga skruttiga flygplan, kackerlackiga hotellrum, svettiga bussresor tusen meter ovanför steniga raviner, stenhårda kuddar och syntetfiltar, magsjukor och hemlängtan ur tankarna på resan.

Om jag fick bestämma skulle vi göra hela resan i magnifika bärstolar på ryggarna av gigantiska elefanter (eller ännu hellre ollifanter eller mammutar).

Varje kväll skulle bärarna slå upp de stora sidentälten och fylla dem med fluffiga kuddar, mjuka mattor och kulörta lyktor. Sen skulle de bära in maten och böckerna (som skulle vara lastade på bibliotekselefanten), vifta med palmblad och elda under det stora badkaret i trä.
Visserligen skulle vi inte komma så fort fram, men tänk vad många böcker man skulle hinna läsa!

Uppdaterat med ny adress: Resan och våra planer och förberedelser har fått en egen blogg: Familj på väg Familj på väg. Där tar vi tacksamt emot kommentarer, goda råd och tips!

En gång hade vi mycket pengar, under en väldigt kort tid. Innan dess var vi luspanka och efteråt också, men just de här höstmånaderna i mitten av 80-talet var vi rika som små troll. Vi hade pengarna på SE-banken, varför minns jag inte, vi hade haft den banken ett tag. Till julen fick vi ett julkort: God jul tillönskas våra kära kunder, med hela SE-bankpersonalen uppsträckt i sina finkläder. Vilken snäll bank vi har valt, tänkte vi - men sen upptäckte vi förstås att när pengarna försvann från banken så var vi inte kära kunder längre och fick inga julkort.

Då bytte vi till Nordbanken, eller om de kanske hette PK-banken fortfarande, för de verkade mer rättvisa och folkliga. De skulle förstå att kärlek inte kan mätas i pengar, att man måste älska varandra i nöd och lust.

Nu, efter snart 20 år med Nordea, har vi tvingats inse att de också har gått över till den mörka sidan. De är inte det minsta lojala med oss fast vi har varit trogna så länge.

Visst, jag förstår att vi inte är deras bästaste och käraste kunder. Som frilansare har vi väldigt ojämna inkomster, både över kort och lång tid. Ibland verkar det som om vi har riktigt bra med flis, men långa perioder är kontona ständigt övertrasserade. Så jag kan väl förstå att de rycker på axlarna när vi kommer och vill låna pengar, utan fasta jobb och inte har vi kostym heller. Men då ska de inte komma och svansa när pengarna börjar rinna till igen! Ringa och tala med tungor som dryper av honung om pensioner och försäkringar. Nej fy bubblan!

Så nu vill jag byta bank igen, och frågar er: Vilken är bästa banken? Finns det en bank som ställer upp även när man har klent med kosing? Som man kan lita på i ur och skur?

Andra bloggar om: banker, Nordea.

Äntligen är februari slut, jag kan inte säga hur trött jag var på den. Mars är månaden då man kan börja blicka framåt igen, ana en vår långt borta vid horisonten … och sen rulla ihop sig i soffan igen. Det är fortfarande för kallt och rått för att gå ut på långpromenader, så här kommer några bra anledningar att softa:

• Biofilmen Pans labyrint. Sorgligt och oändligt vackert om ondska, magi och mod. Filmen utspelar sig i Francos Spanien, där den grymme kapten Vidal (Sergi López) har fått i uppdrag att bekämpa den anti-fascistiska gerillan. Vidal skickar efter sin gravida hustru och hennes dotter Ofelia, fantastiskt spelad av Ivana Baquero. Den 11-åriga Ofelia sätts på olika svåra prov, både i sitt verkliga liv där hennes mamma plågas av den grymme styvfadern, och i den magiska undre världen där hon måste överlista olika monster för att få bli prinsessa och träffa sin riktiga pappa igen.
Den är bitvis ganska otäck, eftersom kaptenen är en så våldsam och känslokall person, och bitvis väldigt sorglig. Men se den ändå! Och lyssna på den förtrollande musiken!

• Favoriter på dvd: The Royal Tenenbaums, skruvad, svart men mest väldigt rolig film om en genialisk och skör familj; Big Fish, om en son som försöker hitta sin pappa i ett hav av sagor och fantasier; Envy, en halsbrytande historia om avundsjuka (tydligen helt sågad av kritikerna men i själva verket kul och knäpp) och den nattsvarta Confessions of a Dangerous Mind, George Clooneys regidebut om programledaren och kanske-spionen Chuck Barris.
Konstigt nog är Ben Stiller med i två av filmerna, fast jag inte gillar honom alls.

• Däremot kan man lugnt låta bli att hyra gamla sf-kalkonen Cyborg, som dottern igår utnämnde till Världens Sämsta Film. Jean-Claude Van Damme spelar hjälten med det tungförstelnande namnet Gibson Rickenbacker, men det är inte det värsta. IMDB sammanfattar historien med följande plot keywords: Knife / Knife Fight / Stabbed In The Chest / Stabbed In Stomach …

Andra bloggar om: film, Pans labyrint, The Royal Tenenbaums, Big Fish, Envy, Confessions of a Dangerous Mind, Cyborg

Nu är det klart - vi har sålt vår lägenhet och flyttar om några veckor. Hejdå Åsögatan, det var trevligt så länge det varade!

Idag började vi skriva kom-ihåg-listor för flytten, för säkerhets skull både på lappar, i Word och på en online-lista så att man inte ska kunna komma undan någonstans. Vi börjar bli rätt bra på att flytta tycker jag - det här är femte gången sen första barnet föddes 1983 (jättemånga gånger för mig som bodde på samma fläck från jag var nyfödd tills jag var 17 år), plus alla gånger vi flyttat arbetsplatser hit och dit. Man har packat en del kartonger liksom!

Den här gången gjorde vi nånting helt nytt och ovanligt inför visningen: vi stylade. Mäklaren sa att det var väldigt bra och att alla gör det nu för tiden, och vi ville förstås inte verka ohippa så vi ringde en home-stylare.

Så här i efterhand kan jag säga att det är ganska besvärligt att bli stylad. Det kan verka enkelt, för det man gör är egentligen bara att man plockar bort alla tecken på att människor bor där och ställer allting i grupper om två, och så ska det vara orkideer på och i allting.

Recept på styling
1. Bort allt mänskligt liv
2. Ställ allting två och två
3. Orkideer

Därför får det till exempel inte finnas några personliga saker som tandborstar, fotografier, barnteckningar eller skor på visningen. Man bör heller inte ha några handdukskrokar, toapappershållare eller dörrmattor. Och böcker är inte bra - då kan folk tro att det bor några här som läser, och då vill de kanske inte köpa lägenheten.

Men om man kan stå ut med att leva några veckor i ett sterilt, krokfritt och orkidémättat hem så kan det vara värt besväret. Lägenheten fullkomligt blänker och bedårar. På de stylade bilderna, tagna med vidvinkelobjektiv, ser den dessutom dubbelt så bred och lång ut.

Sovrummet som vi är vana att se det

Sovrummet som man knappt vågar sova i

Dotterns rum, ovanligt välstädat (vanligen ser man inte golvet)

Stylisterna har trollat bort alla saker och förlängt sängen

Hallen med strykbräde, barnböcker, arbetsplats och kulörta lyktor

Hallen a la mode (den jättebreda dörren till dotterns sovrum är 90 cm i verkligheten)

Vardagsrummet, med böcker

Som balsal, utan böcker

Eftersom vi passade ganska dåligt in i den stylade bilden så höll vi oss borta under visningarna, så jag fick inte höra vad besökarna sa när de upptäckte att balsalen på bilden bara var hälften så stort.

Men nu är det alltså klart, och vi ser fram mot några veckor i flyttkartonger!

Idag känner jag mig avantgardistisk: DN Kultur skriver idag om Ubuweb och 365 days project, en sida som jag haft som bokmärke i kanske hundra år redan. När man är lite nere finns det inget som piggar upp som att lyssna på tex Orson Welles som ska läsa in en reklamsnutt för Findus fiskpinnar och skäller ut copykillarna, eller Sister Gertrude Morgan som sjunger Let Us Make A Record, eller någon av hundratals andra öronbrytande inspelningar.

Men när jag nu ändå har er på tråden vill jag passa på att tipsa (igen) om One Minute Vacation på quietamerican.org. Folk spelar in en minut ljud från varsomhelst i världen och skickar in så att vi andra kan lyssna. Fågelkvitter i Tibet, en spågubbe i Indien, karneval i Mexico, regn på en bakgård i Dresden, grodor i Brasilien, fiskförsäljare i Thailand, Londons tunnelbana … Välj själv var du vill färdas med öronen, blunda och var där.

Lyssna också på femtonåriga Linda Mårtensson som spelar vattentrummor i Centralafrika och rapporterar till sin skoltidning SofiaGlobal.

Andra bloggar om: musik, ljud, inspelningar, Ubuweb, Orson Welles, Quiet American, one minute vacation, vattentrummor.

Jätteviktig fråga som behöver svar: Var kan man lära sig att skriva skrivstil? Eller att skriva fint?

En familjemedlem behöver snarast förvandla sina oläsliga kråkfötter till lättlästa svanfossingar. H*n ska börja brevväxla med papper-och-penna och är (med fog) orolig för att inte mottagaren ska kunna tolka handstilen.

Finns det kurser? På nätet? Böcker? Hypnosband?

Alla tips mottages med Största Tacksamhet!

PS Vad heter skrivstil på engelska?

Andra bloggar om: skriva för hand, skrivstil, handstil

Jag läste fel när jag gick förbi tv:n, trodde att det stod

Fear is a virus that will mutate and transmit among humans

Det är ett tag sen nu, men jag kan inte få orden ur huvudet.

Nu tror jag att jag förstår varför Peter Wolodarski inte vill svara på mitt brev. Jag skrev i mailet bland annat så här:

jag förstår inte riktigt vad du menar

och det kan ju hända att han tog illa vid sig av den råa tonen.

Andra som skriver tänkvärt om Wolodarski: Lillhulda och Prometheus.

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, barnuppfostran, skamvrån, supernanny, Föräldrakraft, Lars H Gustafsson.

Sätt en stjärna på den 19 april redan nu - bloggträff på Söders Hjärta!

Andra bloggar om: bloggträff

När jag var liten frågade vi ofta varandra: tror du på Gud? Det var en viktig, definierande fråga, ungefär som vuxna som just har träffats frågar varandra: vad jobbar du med? I går fick jag frågan igen, eller snarare: vad ska man tro på?

Det är ganska enkelt. Jag önskar att det man tror på skulle vara en totalt privat sak mellan en människa och det hon (kanske) väljer att kalla Gud. Ingen annan behöver bry sig om det eller ifrågasätta det, och man behöver inte efterlikna någon annan i sin tro.

Därför behöver det inte finnas några religioner: inga sammanfattningar, inga skrifter, inte regler, inga präster, inga församlingar.
(Kyrkor är lite annorlunda, de är byggnader gjorda för stillhet och meditation, eller borde vara det iallafall.)

Behovet att skapa religioner, skrifter, församlingar och präster tror jag är ett sorts behov av bekräftelse. Vi tycker lika, alla vi, eller hur? Det är inget konstigt, nästan alla människor har ett starkt behov av att höra ihop med andra. Problemet är att sen kommer ofta förstärkningen av vi-känslan som ett brev på posten: Alla borde tycka som vi. De som inte tycker som vi får inte vara med. Visste du att ordet “heretic”, kättare, kommer från det grekiska ordet för att välja?

Men jag vill välja själv, och framförallt vill jag inte vänta på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska leva. Tanken att det skulle finnas någon annan som kan bestämma mitt öde är helt absurd, likaså att någon annan ska kunna rädda mig, frälsa mig. Det är mitt ansvar: bara mitt, att bli en hyfsad eller god människa. Att komma till himlen, få ett bättre karma, göra världen till en lyckligare plats eller vad som nu är mitt mål.

Det betyder förstås inte att man ska vara hemlig eller ensam. Man kan bli inspirerad av andras tro, och kanske inspirera själv. Man kan dela sina tankar och sin glädje eller sina bekymmer och diskutera olika sätt att bli en ängel. Men ingen kan säga: Så här är det! Så här tycker Gud!

Andra bloggar om: gud, religion, kyrkan, tro, kristendom.

På Petras förslag finns nu sidan Bloggträff! så att alla som sitter och längtar efter intelligent, roligt och berikande sällskap kan hitta det utan att behöva klicka omkring helt planlöst. Var de än bor i världen!

Andra bloggar om: bloggträff

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Var på trevligt boksläppmingel igår för nya boken “Alla kan blogga” av Rosemari Södergren/Kulturbloggen.

Fler bilder här!

Dottern frågade mig vad är en preposition är, och jag kunde inte komma på någonting intelligent att säga så jag sa Va? medan jag klickade som en galning på Wikipedia.

Så här inleder Wikipedia sin förklaring:

Prepositioner är adpositioner som placeras framför de nominalfraser för vilka de anger funktion i satsen. Nominalfrasens roll kan också innehas nominala bisatser. Med sitt objekt kan prepositionen bilda rums- eller tidsadverbial, som är fallet för prepositionerna i, under, på, men den kan också bilda rent grammatiska funktioner som: “Jag skrattar åt dig.”

Man kan riktigt höra artikelförfattaren skratta. Någon som kan hjälpa mig att svara dottern så att vi båda förstår?

Andra bloggar om: grammatik, prepositioner

Vi såg om Punch-Drunk Love ikväll, och den var ännu roligare och konstigare än sist. Den måste nog hamna på topp-20-listan, om du inte redan har sett den så skynda dig och hyr den!

Nu när jag letade på Wikipedia upptäckte jag att filmens flyg-för-pudding-plot är baserat på en sann historia. David Phillips flyger verkligen jorden runt för chokladpudding. Dessutom tycker han att Grand Hotel i Stockholm är världens bästa hotell, och då har han många att välja mellan. Men vad menar han med “intressanta filmer”?

The Grand Hotel in Stockholm tops my list. My wife and I had a really fantastic stay there in the dead of winter. A super cool spa, five kinds of herring for breakfast, the best beds on earth, and some very interesting in-room movies made for a really special stay.

Andra bloggar om: film, Punch-Drunk Love, chokladpudding

Idag är det ett år sedan min pappa dog. Det känns tomt, vemodigt och fortfarande lite overkligt. Ibland hinner jag tänka en sekund att jag ska berätta något för honom eller fråga någonting - sen kommer jag ihåg att det inte går längre.

Det finns ingen grav eller minneslund, men vi ska åka till havet och sjösätta en minnesbåt.

• Efteråt
• Frånvarande
• Sorgband och fin musik

Köpte tidningen Philosophy Now på flygplatsen, satte den i händerna på sonen och förväntade mig bli upplyst, vis och förändrad. Det blev jag också: innan resan var slut hade jag dessutom blivit pseudomodern.

Alan Kirby är filosofie doktor och skriver i sin essä The Death of Postmodernism, and Beyond att vi redan lämnat det postmoderna bakom oss. Eftersom jag aldrig riktigt fattade vad det postmoderna innebar är jag ganska lättad - jag känner igen mig betydligt bättre i det pseudomoderna samhället.

Så som jag fick Kirbys tankar förklarade för mig liknar pseudomodernismen lite grann webb 2.0 - det är inte längre författaren, upphovsmannen som är huvudpersonen. Nyckelpersonerna är deltagarna - de som tillsammans bygger innehållet. Det kan vara bloggare, flickrare, bokmärkare, wikipedianer, mmorpg-spelare eller, på den ytligaste nivån, de som skickar sms till debattprogrammet eller dokusåpan. Att vi inte längre köper ett helt album från en artist vi gillar, utan istället mixar favoritlistor i våra mp3-spelare utan någon större respekt för artistens försök att ge oss något sammansatt helt, är ett typiskt pseudomodernt beteende.

Det är de nya teknologiska landvinningarna som har störtat oss in i det pseudomoderna, menar Kirby, och våldsamt förändrat relationerna mellan författaren, läsaren och texten - för alltid.

Kirby själv är inte särskilt glad över den här utvecklingen. Han är rentav ganska dyster och gnällig. Bara för att alla får vara med och använda den toppmoderna tekniken behöver inte resultatet bli särskilt imponerande, klagar han:

Optimists may see this as the democratisation of culture; pessimists will point to the excruciating banality and vacuity of the cultural products thereby generated (at least so far).

Han pekar också på att den så kallade interaktiviteten inte alltid är så långvarig. När man har skickat sitt lilla sms-bidrag, ringt in sin röst eller skjutit ner monstret återvänder man till sin passiva roll och har egentligen inte uträttat något av värde. Inte heller de pseudomoderna verken kan vara långvariga. Eftersom de bygger på spontant deltagande och ständig förändring förlorar de sitt värde när de körs i repris (”OBS! Du kan inte längre rösta”).

Banalt, historielöst och eländigt alltså:

The pseudo-modern era, at least so far, is a cultural desert. We are confronted by a storm of human activity producing almost nothing of any lasting or even reproducible cultural value – anything which human beings might look at again and appreciate in fifty or two hundred years time.

Tillochmed träskallar har skrivit mer spännande brev än vad många högutbildade idag skickar från sina mobiler, knorrar Kirby. Men folk födda efter 1980 kommer inte att hålla med, skriver han:

Those born before 1980 may see, not the people, but contemporary texts which are alternately violent, pornographic, unreal, trite, vapid, conformist, consumerist, meaningless and brainless.
Those born later might see their peers as free, autonomous, inventive, expressive, dynamic, empowered, independent, their voices unique, raised and heard: postmodernism and everything before it will by contrast seem elitist, dull, a distant and droning monologue which oppresses and occludes them.

Till slut förklarar Kirby att de typiska intellektuella tillstånden i det pseudomoderna samhället är okunnighet, fanatism och oro.

Bush, Blair, Bin Laden, Le Pen and their like on one side, and the more numerous but less powerful masses on the other.

Skrämda av en okontrollerbar omvärld drar vi oss undan i våra egna aktiviteter - kontrollerar vår egen lilla sfär. Vi ersätter de yttre auktoritererna med vår egen, lyssnar inte längre till husbondens röst, låter oss uppslukas av vårt klickande och styrande. Befriar oss in i tystnaden.

Så långt Kirby alltså. Själv är jag ganska optimistisk och tror att internet kommer att underlätta för mänskligheten att bli hitta sin mänsklighet igen.

PS Tack till sonen, Lexin och The Free dictionary som hjälpte mig att (hyfsat) förstå den engelska texten!

Andra bloggar om: pseudomodernism, postmodernism, filosofi.

Det allra senaste i inredning är förväxta möbler, ohyggliga tomtar och orange. Det är inget jag gillar eller försöker puffa för - jag är bara ert pålitliga trendorakel och rapporterar vad jag ser.

klicka för större bild

Den här lampan, Gigant av Jac Jacobsen på Nordiska Galleriet, var iochförsig ganska kul. Priset var också kul på sitt sätt: 39 900 kronor.

klicka för större bild

Döm själva - vill ni vara trendiga i år?

Nu ska jag iväg och säga hejdå till en gammal vän - det är sista dagen för robot-utställningen på Tekniska museet. So long!

Andra bloggar om: inredning, design, robotics

Rocky är en himla skön serie, och bra om man är gammal men ändå vill veta hur de halvgamla har det (inte tonåringarna alltså utan 70-talisterna). Dessutom kan man snappa upp ett och annat nytt ord där ibland. Men det här blir jag bara brydd av:

klobasa

Det betyder bajsa (som man ju måste