På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Nu har “Osynliga sår“, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före “Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

En föräldra-wiki, vad är det?

Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter.

Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp!

På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.)

Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av.

Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar!

Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, barnuppfostran, skamvrån, supernanny, Föräldrakraft, Lars H Gustafsson.

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Många föräldrar oroar sig över hur de ska kunna uppfostra sina barn könsneutralt. De vill absolut inte medverka till att en ny generation ska bli låsta av hämmande könsroller.

De funderar till exempel på:

• könsuppdelade kläder: att det bara finns rosa klänningar med spets och rosetter på klädaffärens flickavdelning, och bara mörkblå eller camouflagefärgade kläder på pojkavdelningen

• könsuppdelade leksaker: att dockskåp och lekdammsugare finns på flicksidan i leksaksaffären, medan man oftast hittar robotar, bilar och verktygslådor på killsidan

• stereotypa barnböcker där pojkar framställs som tuffa och flickor som svaga.

Men det är inte de här sakerna som är de egentliga problemen. Vi föräldrar är de som påverkar våra barn mest. Hur vi lever - vad vi gör, inte vad vi säger! - är det som formar våra barns sätt att se på sig själva och världen.

Problemet är att det är mycket svårare att ändra på sin egen livsstil, än att välja pedagogiska leksaker och neutrala kläder åt sina barn.

Gå till dig själv först och främst - du som är pappa, vad säger dina vanor om din syn på jämlikhet? Kommer du att behandla dina döttrar och söner rättvist? Kommer du att förvänta dig att de ska klara samma saker?

Du som är mamma, hur är du som kvinnlig förebild för din dotter? Känner du dig fri, jämlik och nöjd med ditt liv? Vill du att din dotter ska ta efter dina vanor när det gäller kläder, intressen och arbete? Vill du att dina söner ska ta för givet att andra kvinnor är som du?

Föräldrar kan ge sina flickor hur många leksaksbilar och böcker om tuffa tjejer som helst, men om barnen samtidigt ser att mamma lägger sin energi på sitt utseende eller låter sig hunsas av sin omgivning, eller om de ser att pappa alltid bestämmer, så kommer det inflytandet på deras könsidentitet att vara mycket större än några böcker eller leksaker.

Jag vet av erfarenhet att man kan låta flickor (och pojkar) leka hur mycket de vill med Barbie utan att de sen måste bli fjompiga. Och man kan låta både flickor och pojkar klä sig i rosa prinsessglitter eller camo-kläder - de kan ändå hitta en helt egen stil när de blir äldre. Om de ser att mamma och pappa vågar ha en egen stil!

Vi borde alltid börja med oss själva, eftersom vi är förebilderna. Och eftersom vi har lååångt kvar att gå tills vi själva är framme vid målet, om målet är att bli könsneutrala och fullkomligt jämlika. Handen på hjärtat, hur många kvinnor tycker att deras man passar i klänning? Hur många män är bekväma med att bli försörjda av en kvinna? Hur många mammor bantar bort sin tid och energi? Hur många pappor ser till att vara föräldralediga?

(Sen om målet verkligen ska vara att bli könsneutral, det är en annan fråga. Återkommer till det :)

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, könsroller, könsidentitet, flickor, pojkar, genus, förebilder, barnuppfostran.

Utvecklingssamtal häromdagen. Läraren frågar min dotter:

- Hur tycker du att det är i klassen?
- Bra, fast … Lisa är jobbig.
- Jo, jag vet. Men nu är det så att … Lisa har det svårt just nu. Det är därför. Jag tror att det kommer att bli bättre snart.

I vår kultur pratar man inte så mycket med varandra om hur man mår. Tvärtom nästan - ju eländigare man känner sig, desto mer ska man hålla tyst om det. Svåra tider i livet som separationer, arbetslöshet och depressioner är nästan som skamliga hemligheter. Tabu att tala om. Det spelar ingen roll om det är barn eller vuxna som mår dåligt: man berättar inte.

Samtidigt förväntas vi fungera dagligen tillsammans med människor som vi inte står särskilt nära. På jobbet, i klassen. Trots att man kanske går igenom ett litet helvete ska man hålla masken hela dagarna, helst vara trevlig och samarbeta, inte störa. Fylla sin funktion.

Många barn och vuxna orkar inte hålla masken hela tiden. Men eftersom de inte får avslöja vad som tynger dem blir de ilskna och buffliga istället, kanske förstör för alla andra. Och får höra att de är jobbiga. En ond cirkel är sluten.

Vad är vi så himla rädda för? Varför kan inte Lisa komma till klassen och säga: Idag känner jag mig så ledsen och rädd, det verkar som om min mamma och pappa ska skiljas.
Och så vet alla andra varför Lisa är konstig och besvärlig, och kan välja att vara snälla eller att låta henne vara.

Vi borde kunna berätta om våra egna och andras problem utan att sänka rösten till en hemlig viskning, utan att göra dem till någonting fult och skamligt. Alla, precis alla, drabbas ibland av närståendes eller egna problem, som kan sätta en helt ur spel. Det kan vara missbruk, kriminalitet, separation, sjukdomar i kropp och själ. Men det behöver inte vara någon stor katastrof för att man ska tappa balansen tillfälligt. Tänk att kunna säga: Ursäkta att jag kommer försent men min XXX skällde ut mig i morse och jag grät hela vägen till skolan/jobbet. Jag kommer nog att vara lite skör idag.

När min pappa dog blev min dotter otroligt ledsen. Det tog säkert en månad innan hon var sig själv igen. För att visa sina känslor - och samtidigt slippa förklara om och om igen varför hon var så otillgänglig - satte hon ett sorgband på jackärmen. Hon tyckte att det hjälpte mycket, att människor omkring henne visade den omtänksamhet hon behövde.

Man skulle önska att det fanns ett band att sätta på sig när man bara var skruttig i största allämnhet - men det finns det ju inte. Vi måste nog helt enkelt prata med varandra. När det gäller skolbarn måste lärarna och föräldrarna ta ansvar för att göra problemen tydliga. Lisa ska inte behöva bli betraktad som jobbig, ovanpå allt annat hon går igenom.

Andra bloggar om: problem, sorg, öppenhet.

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala - enligt min mening - inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset - det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns - först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan “personlig”, som i “för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en “otäck” eller “fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger “barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler - som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag - då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta “barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas “problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt - det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: barnporr, barnpornografi, sex, sexualitet.

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar - nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans “Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den - ganska akuta - känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför - eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte - tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid “Ingenting!” på hans fråga: “Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga “Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar - därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger “Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn - även om barnet bara är ett år - att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra - stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

Björn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.

Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.

Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.

Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt - särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.

Andra bloggar om: dagis, förskola, daghem, barn, föräldraskap, föräldrar

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? - då är mitt svar mer njaa …

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus -

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt - det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela - iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?

På Barnsidans blogg skriver Mia Althoff idag en text med rubriken Vem prioriterar inte sina barn?!

Jag gillar Mia men gick igång på alla cylindrar när jag kommit en bit in i texten:

Många idag vuxna minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det.

Mias egentliga poäng är att det har blivit en slags tävling i vem som har sina barn kortast på dagis, oavsett vad man gör av den övriga tiden, och att de som hämtar tidigast automatiskt syns som de bästa föräldrarna.

Jag kan bara konstatera att man får inte ha sitt barn på dagis för lite heller, då blir man klassad som konstig, ond eller egoistisk.

Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju.

skriver Mia också, men så enkelt är det ju inte alls! Det borde vara så, men hur många föräldrar säger upp sig från jobbet när barnomsorgen inte funkar? Snarare byter man väl dagis?

Jaja. Diskussionens vågor går höga (vänliga, men höga) inne på b-bloggen. Kom gärna med!

Andra bloggar om: barn, föräldrar, föräldraskap,dagis, förskola, hemmaföräldrar, Barnsidan

Detta är en kamel i Kulturbloggens bloggkaravan.
Ämnet är: Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast i valet och varför?

Det här är den viktigaste frågan i valet: Barnen. Inte tillväxten. Inte jobben. Inte lönsamheten, eller någonting alls som kan räknas i pengar.

Det viktiga är barnen och deras föräldrar. Det vill säga alla människor. Men inte i deras roller som arbetsmyror, som kanonmat eller konsumenter. Utan som kännande, tänkande varelser med behov av ömhet, respekt, samarbete och utmaningar.

Varje gång en bebis föds är det faktiskt ett mirakel. Från det ögonblicket, genom barnets dagar, genom lärotiden som får barnet att växa och ta in världen, genom tonårstiden som drar all kunskap till sin spets, i alla dessa ögonblick borde vi komma ihåg vilket mirakel det är att ett barn föds och kan växa upp till en bra människa.

För barnet kan lika gärna bli en tickande bomb, med en kniv eller ett järnrör innanför jackan.
Barnet kan lika gärna bli en hemlös, eller ett vårdpaket.
Den nya mirakelbebisen kan lika gärna bli en bitter gammal skit som bara tänker på sig själv.

Vi kanske inte måste ha så jävla bråttom att förvandla den här ganska oerhört otroliga planeten till en fabrik, en krigszon eller ett köpcenter.

Vi kanske borde se till att ha tid att ta hand om varenda bebis, varenda knatte, varenda tonåring och varenda förälder, ung eller gammal, först.

Det låter självklart och enkelt - men det är det ju inte, eller hur?

Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, bloggkaravan, val 2006, val, bloggkaravanen

Mina barn är hemma i sommar - vi är hemma allihop och de är så stora så de kan roa sig på egen hand. Det betyder ganska ofta att de sover länge på mornarna, sitter framför datorn och pratar i telefon. Men ibland kommer de iväg på bad, utflykter, övernattningar och andra roligheter.

Häromdagen ville en av dem ha med mig på en långpromenad på Gärdet. Det var en fin promenad, lång och solig. Jag gick och funderade på en sak när vi gick längs Djurgårdskanalen, och det var alla somriga saker jag var med om som liten, som mina barn kanske aldrig kommer att få uppleva.

Min mamma var ensam med mig och jobbade hela somrarna, så jag var utackorderad till snälla människor på olika ställen.

- På Gunnarstorp i Småland kunde man hoppa ner från ett höloft i en höstack, vilket jag och de lokala kidsen gjorde med stor energi. På samma ställe åkte vi höskrinda, uppflugna i höet.

- På Iniö i Åbolands skärgård rensade jag betor, skeppade får till en ö för sommarbete och tvättade trasmattor i havet. På lördagarna fick jag följa med på logdans (fast jag egentligen var för liten) och hjälpa till att hälla potatismjöl på logens golv så att det skulle bli halt och bra att dansa på. Sen fick jag hålla Stina-Maj i handen på vägen hem så att inte karlarna försökte dra ner henne i gräset, och hjälpa henne att vakta sin yngre bror så att han inte skulle slåss med de andra unga männen som också hade brännvin och kniv.

- På Käringön satt jag med de andra ungarna och lyssnade på fiskargubbarnas historier, och lärde mig att dyka i salt, kristallklart vatten där man kunde se sjöstjärnorna på tre meters djup när solen lyste.

Det låter som om det här var för hundra år sen, men det var på 70-talet. Finns det fortfarande logdanser, klart vatten och höstackar att hoppa i?

Andra bloggar om: barn, sommar, höstackar, trasmattor, förritiden

PS När jag letade efter en höstacksbild hittade jag bara plastrullar. Till slut hittade jag bilden ovan på Flickr, där jag fick lov av Dr Fujitronic att låna den.

Utanför affären står en medelålders pappa.
- Kom nu Freja, säger han till en liten flicka som sitter på en trehjuling.
- Jag ooorkar inte cykla, säger Freja.
- Jo kom nu, säger pappan, vi måste gå nu.
- Jag ooooorkar inte, säger Freja som kanske är tre år.

Jag står och låser upp min cykel och lyssnar, som alltid, med ett öra på på samtalen runtomkring. Den här konversationen känner man ju igen, även om det var länge sen nu.

Flickan är trött och envis och rör sig inte ur fläcken. Nu blir pappan otålig och säger strängt till sin dotter att hon måste komma genast. Freja gnäller bara:
- Jag vill inte cykla!
Pappan böjer sig fram och säger med lägre röst:
- Du vill visst cykla. Kom nu!

Här hajar jag till. Va? Är det så man säger? Brukade jag säga så till mina barn? Kanske - man säger så mycket tokigt när man är trött och hungrig.

Men jag känner att det var verkligt länge sen, och när jag träffar min bästa kompis som har fyra småbarn (och tre tonåringar) måste jag fråga henne.

- Säger man sådär - “du vill visst”? Säger du så om Sigge inte vill cykla hem fast hon envisades med att ta cykeln till affären?
- Nej, så skulle jag aldrig säga. Jag blir jättearg när jag hör sånt, jag tycker det är snudd på våldtäkt faktiskt!
- Men vad säger du då?
- Det finns väl en massa saker man kan säga: Jag förstår att du är trött, men du måste cykla hem, cykeln kan bli stulen om vi lämnar den här. Jag kan putta på dig lite i uppförsbacken. Eller: Okej, om du tar matkassen kan jag bära din cykel, eller: Vi kan höra om vi får lämna den hos tanten i kiosken tills i morgon. Bara inte: du VILL! Det är ju inte barnet som vill, det är ju JAG som vill.

Hon har rätt, men jag är inte så säker på att jag brukade vara lika klok när mina barn var små. Mycket av det jag sa till mina ungar (särskilt när jag var trött och hungrig) var hämtat direkt från reptilhjärnan, ett eko av vad min mamma sagt till mig och vad hennes mamma i sin tur sa när hon var trött och hungrig.

Nåja. Tur att utvecklingen går framåt. Mina barn kommer säkert aldrig att säga dumma saker till sina barn (utom när de är trötta och hungriga).

Andra bloggar om: föräldraskap, barn, barnuppfostran, arvssynd, reptilhjärnan, tjuvlyssnat

Jag har ju fyra barn, som ni kanske vet. Och de är så otroligt vackra (kanske världens vackraste, enligt vissa källor). Jag har hur många bilder som helst på dessa fantastiska tonåringar och jag vill inget hellre än att lägga upp dem på nätet så att alla kan se.

Men jag får inte! För barnen. De är väldigt tydliga på den punkten. Med några få undantag får jag inte lägga ut några bilder publikt, varken här, på Flickr eller någon annanstans.

Efter viss förhandling fick jag lov att lägga ut några till, om jag satte en begränsning så att bara vissa utvalda kan se dem. Och då måste det vara folk jag har träffat eller på annat sätt kan gå i god för. De har också gett mig lov att lägga upp bilder från när de var små (utom son 2 som är hårdnackad).

Barnen tycker naturligtvis att jag är fnattig och borde skärpa mig, och tror dessutom att jag inte är helt objektiv när det gäller deras

Vad man gör med sin kropp är upp till en själv, så länge man är vuxen. Som förälder har man ett ansvar för sina barn och deras kroppar, och man försöker få dem att göra så kloka val som möjligt även när de är tonåringar.

Vad man uppfattar som klokt och viktigt varierar förstås: (more…)

Dagens Nyheter har just nu en serie om tid, eller snarare bristen på tid. Hur tiden i en småbarnsfamilj sällan räcker till.

Den första artikeln handlar om en dag i en ganska vanlig familj: mamma, pappa, en sjuåring och en treåring. Jag tittar på bilden, följer med i det eviga ekorrhjulet och funderar på hur det var när vi hade två barn.

I nästa artikel läser jag om en annan familj. Barnen är lite yngre. Den här mamman och pappan har råd att köpa hjälp med till exempel hämtning på dagis vissa dagar, plus att de har städhjälp genom jobbet. Ändå verkar de också bekymrade över att tiden inte räcker till. “Klockan sju sitter hela familjen runt bordet i det påkostade köket med perspektivfönster ut mot skogen” läser jag, och får intrycket av att den där halvtimmen, frukoststunden, är den enda tiden på dagen som familjen kan vara säker på att få tillsammans. Sedan kastar sig alla iväg åt olika håll.

Jag tittar på dn:s grafik igen och tänker att jag känner igen det, men inte riktigt. I en gammal pärm hittar jag ett av många skrynkliga scheman som jag jämt ritade när barnen var små. Det är ett av de senaste, från när den yngsta var ungefär ett år och hennes syskon var fyra, sex och nio.

Det är ett typiskt schema för den tiden, för mig och det liv vi levde; varje halvtimme från sex på morgonen till elva på kvällen är inrutad, måndag till söndag. Här är det bad, här välling, läggdags, bakning, tvätt, promenader, saga. Det fungerade bra för oss - jag var en ung och slarvig tjej när jag fick mitt första barn och märkte snabbt att rutiner var enda sättet för mig om inte fullt kaos skulle råda. Självklart levde vi inte alltid efter mina scheman men de var bra att ha och satt i ryggmärgen, ungefär som vilka jobbrutiner som helst.

Nu tittar jag på dn-familjerna igen och ser vad det är som skiljer deras tid från min. Det är stressen.

Jag var lika trött som alla andra småbarnsföräldrar, som Mia, Cecilia, R, Mifflan och alla andra mammor och pappor med småknoddar. När vi läste saga vid femtiden somnade jag ibland mitt i en mening, våra nätter var röriga som alla andras och så vidare.
Men vi var inte stressade. Vi hade ett eget tempo, och det är jag så himla glad för idag.

Det berodde förstås på att jag var hemma med barnen och inte kände någon press att göra något annat. Det var jobb nog. Vi anpassade oss till den usla ekonomi som det innebar och mitt fokus var helt på vardagen med mina (och ofta andras) barn. Våra dagar flöt fram som en flod med krökar här och där, lugnt och stilla. När jag någon gång gjorde utflykter på en eller ett par dagar till den andra världen, den utan barn, märktes det direkt. Tempot bröts, vi kom i otakt och det tog ett par dagar innan vi hittade rytmen igen.

Inte för att det inte var jobbigt många gånger, jag var yr av trötthet ibland och fattade inte hur jag skulle orka. Och självklart kunde stressen slå till i vissa stunder, att handla med fyra trötta barn till exempel är ingen övning i zenmeditation (fast det borde kanske vara det). Men det var inte fråga om det här ont i magen varje dag, tiden räcker inte till, vi får aldrig bara slappna av och vara tillsammans, hur länge sen var det vi pratade som jag kan känna nu när jag jobbar utanför hemmet.

Jag tittar på artikeln om den rika stressade familjen igen och tänker på hur det skulle ha stått om oss. Vi hade inget påkostat kök, men det känns som vi hade ett bra perspektiv ändå.

För några år sen var det (tydligen) tabu att säga att barn kunde vara jobbiga. I alla fall hörde man det påståendet stup i kvarten: “Åhh vad skönt att höra att du också tycker att det är jobbigt att vara småbarnsförälder, det får man ju egentligen inte säga.”

Jag har aldrig fattat det där. I min värld är det typ tvärtom. Man kanske fick jubla ohämmat över föräldrarollen på 50-talet men idag är det bara pk om man samtidigt tillägger att det är lite jobbigt OCKSÅ, och att man faktiskt vill vara ensam ibland. (more…)

Hos Hemliga pappan pågår diskussioner om huruvida barn ska vara med i olika vuxna sammanhang - på begravning, fest, bröllop, på jobbet eller på restaurang. En himla bra kommentar från Trulsa: (more…)

Nina Björk skriver så otroligt bra i sin söndagskolumn i DN: (more…)

Det var en sommarkväll för många år sedan. Vi satt på verandan och pratade om hur det är att ha barn, jag var tjugo år och gravid för första gången.

En av min mammas vänner, pappa till fem vuxna barn, suckade och sa vänligt till mig:

- Ja, vet du Anna, att ha barn, det är som att stå i ett hörn med sitt hjärta i handen. Man kan inte göra mycket när ens barn har det svårt, bara stå och se på och hoppas att det ska gå bra …

Hur många gånger har jag inte tänkt på det sen dess?

Nu är mina barn stora, den äldste redan vuxen. Jag kan glädjas tillsammans med dem när de är lyckliga eller nöjda med livet, när de träffar någon underbar och när de lyckas med vad de föresatt sig. När de finner livet gott blir jag varm och glad.

Men när de blir svikna, illa behandlade, när deras liv är i uppror och de vandrar i mörker, då står jag där med mitt hjärta i handen och kan inget annat.

Ibland undrar man vad folk tänker på när de döper sina barn. Det beror på att man är äldre än dem. För den senaste generationen föräldrar är det fint och naturligt att döpa sina barn till Hilma, Hjalmar, Tore eller Valdemar. Vi gamlingar ryser och tänker på våra mormorar och farfarar. Och värre kommer det att bli - våra barnbarn kommer att få den sortens namn som våra föräldrar hade. (more…)

Hur kan man välja att vara hemma med sina barn när de är små? Om man är kvinna alltså. Då kan man ju inte vara klok. Då skiter man i sin framtid, skriver Linda Skugge på Expressens hemsida. (more…)

Har DU minst en tonåring i ditt hem? Är DU också trött på blöta handdukar som ligger i mögliga högar på golvet eller bland den rena tvätten? Då är den här uppfinningen något för dig! (more…)

Hemliga pappan skriver om hur liten Karin kommer att bli en digital inföding, medan vi i föräldragenerationen för alltid kommer att vara immigranter. (more…)

Tack ni som har mailat och kommenterat mina “döden”-postningar (det är tydligen svårt att kommentera idag, ursäkta, jag ska undersöka varför!). Nilla L håller med Nina om att man får korkade kommentarer av omgivningen när man sörjer. (more…)

Läser hos Hemliga pappan om en mamma som fått en föreläsning om amning av en sträng doktor och blivit ledsen. Det är jättetråkigt att amning är nånting man kan knäppa folk på näsan eller slå varandra i huvudet med. Kan inte alla bara sluta tänka på amning som politik för vuxna och se det som den coolaste maten för barn istället? (more…)

Det låter som en kvällstidningsrubrik men det var faktiskt ganska sensationellt - iallafall har jag aldrig sett något liknande förut. (more…)

Ska man ha ögonkontakt med sin bebis när man är ute och går, eller inte? Trenden tycks, enligt Aftonbladet idag, vara att föräldrar vill ha sina barn bortvända. (more…)

Nu är den klar - världens första bloggbok om hemfödsel!
Författare är undertecknad och Katerina Janouch, journalist och författare.

Vadå bloggbok? undrar du kanske nu. Och vadå föda barn hemma?
Jo, det är ju så att det föds ett hundratal små svenska bebisar hemma varje år, helt enligt (more…)

Jag upptäckte just en fredagsfyra som redan har susat förbi men som jag tänkte hejda i flykten och svara på ändå, eftersom det är ett så förtjusande och fascinerande och förvirrande ämne, nämligen föräldraskap. Jag har läst flera av svaren och förundras över hur säkra och övertygade många låter …

(more…)

Min semester varade i tre veckor, nu är den slut. När jag kom hem från jobbet halv sex första dagen väntade jag mig att få väcka mina trötta tonåringar som blir värsta spökdjuren (more…)

Senaste nytt på föreningen Föräldraskaps hemsida är en avdelning med födselberättelser, alltså där man som förälder kan berätta om hur det var när ens barn kom till världen. Man kan maila in sin historia, men avdelningen är i själva verket en Wordpress-blogg och jag bjuder härmed in alla er bloggare med barn att testa funktionen. (more…)

Dottern, 15, ringde överlycklig från Hultsfred i morse. Hennes revben ömmade så hon knappt kunde prata och hon har levt på bullar från LO-tältet i tre dagar, men eftersom hon hade stått längst fram på Nine Inch Nails kunde hon nu dö lycklig (more…)

Varje gång jag ser en yttepyttebebis på stan vill jag dra på mig en Farsor & Morsor på stan-jacka och gå fram och prata allvar med den: (more…)

En vacker kropp, vad är det? Fråga din dotter så får du se vad hon svarar. Det vill till att vuxna män hänger med i utvecklingen nu, för nästa sommar har alla fjortonåringar stringtrosor och rakade sköten. (more…)

Nu ska vårdnadsfrågor avgöras utifrån vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna. Det föreslår den så kallade Vårdnadskommittén, skriver Dagens Nyheter idag.

Kommittén tillsattes 2002 för att utvärdera vårdnadsreformen från 1998. Den gången var parollen “barnets rätt till båda föräldrarna” och reformen gick framförallt ut på att separerade föräldrar skulle få gemensam vårdnad. Man ville gärna se växelvis boende, även för barn under ett år. Även föräldrar som varit misstänkta för våld, hot och sexuella övergrepp mot andra i familjen har fått vårdnaden efter att reformen gick igenom. (more…)

Åhh vad glad jag blev när jag läste DN i morse!

Nina Björk skriver om tidningen Mama men lyser samtidigt allmänt upp ett mörkt hörn i vår kultur: Synen på barnen som ett hinder, som ett problem som ska lösas istället för en tillgång. (more…)

Vad hände egentligen i morse? 12-åringen vaknade och gick upp av sig själv - i tid. 15-åringen vaknar visserligen alltid i tid men var ovanligt ostressad. Och 17-åringen gick upp bara tio minuter efter att jag väckt honom!

En stund senare satt alla och åt frukost och läste tidningen i lugn och ro. Alla var nöjda med sina pålägg och flingor. Efter tjugo minuter var alla ute ur lägenheten. Ingen hade glömt mobil eller busskort. Alla hade borstat tänderna. Ingen rusade hals över huvud med skorna i handen. Och alla hade städat undan efter sin frukost!

Fortfarande när jag cyklade till jobbet var jag tvungen att ruska på mig för att vara säker på att det inte var en dröm. Och det konstigaste av allt var att jag också kom i tid. Det måste ha varit någon slags science fiction som svepte över Södermalm i morse.

Under våren har barn från hela Europa deltagit i en berättartävling om ett äventyr på internet. Olivia, 10 år, från Uppsala vann idag första pris i den svenska deltävlingen med sin berättelse “Oönskade meddelanden”. Hennes berättelse handlar om Jannika som med hjälp av sina nätkompisar lurar den elaka Rymdspionen. Så här börjar den: (more…)

På måndag den 8 nov. klockan 11:03 kan du höra programmet Föräldrarna i P1 (med repris 23.07 samma dag och på söndag den 14 nov. 18.30. Eller lyssna när du vill på webben!).
Där pratar jag om föräldrar som kommersiell målgrupp, Annica Creutzer som är privatekonom på Skandiabanken talar om att lära barn tänka ekonomiskt och så handlar det om prylar och överflöd. Programmet spelades in på mässan Underbara barn i Älvsjö.

Rektorn för en friskola på Söder i Stockholm funderar på att införa skoluniform. Inget av mina barn går på den här skolan, men alla känner till den. Den anses vara en snobbskola och vi känner till att skolan har stränga regler, genomsnittligt sett höga betyg och en kontroversiell syn på vad som är passande klädsel för barn.

Min femtonåriga dotter tycker att skoluniform verkar vara en ganska bra idé. (more…)

Rektor Eva Wikberg på friskolan Maria Elementar i Stockholm har infört klädregler på skolan. Helt rätt, men av helt fel orsak. Snarare än att stötta eleverna i det dagliga dilemmat “hur man blir accepterad” verkar hon vara ute efter att bara ha elever som delar hennes uppfattning om vad som är rätt och fel i klädväg. (more…)

Vi har kommit in i en sommarlovslunk. Det är både skönt och lite kusligt att dagarna bara flyter förbi. Frukost blir till lunch och vips är klockan fem på eftermiddagen. Mycket tid fördrivs i soffan när jag läser för Julia ur Molly Moons fantastiska bok om hypnos eller när Morgan läser ur The Light Fantastic. Vi gör förstås nyttiga saker också, cyklar eller städar eller lagar saker. Men det är inte lika soft.

Varje dag i stan möter jag föräldrar som kör sina barn i barnvagn. Stora och små barn sitter i vagnarna och jag möter deras blickar: blåa, bruna, trötta, nyfikna eller undrande blickar mellan täcket, nappen och mösskanten. Och jag undrar ofta när jag ser alla dessa barn-i-vagnar - har vi blivit lurade av barnvagnsindustrin?

Det är dyrt som sjutton att köpa en ny vagn. Att man lägger 5 - 10 000 kronor på vagnparken är inte ovanligt, fast de flesta småbarnsfamiljer har ont om pengar. Så varför köper vi nya, stora, dyra barnvagnar? Varför kör vi alltid omkring med barnen i vagn, även när det gör livet krångligare? (more…)