En föräldra-wiki, vad är det?

Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter.

Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp!

På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.)

Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av.

Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar!

Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar - nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans “Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den - ganska akuta - känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför - eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte - tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid “Ingenting!” på hans fråga: “Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga “Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar - därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger “Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn - även om barnet bara är ett år - att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra - stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn

Karins pappa undrar vilken sorts trappgrind han ska köpa. Jag skyndar mig genast att skriva: Ingen trappgrind alls! Lär Karin att gå baklänges i nerförslut istället - det går fort och gör hennes liv så oerhört mycket tryggare och säkrare.

(Om du nu vill hoppa över mina argument mot barnsäkerhetsprylar och komma direkt på Gå baklänges-kursen: hoppa här!)

Vi har en stark tradition av barnsäkerhet i Sverige, och det finns tusen olika produkter som vi kan köpa: trappgrindar, spisskydd, lekhjälmar, selar och så vidare. Tanken är förstås god, men utgår från två idéer som är helt felaktiga:

1) Att bebisar inte har några egna instinkter

2) Att föräldrar inte kan lära sina barn hur de ska göra.

Om man vill ge sina barn tillit till sina egna instinkter och lära dem att använda sin hjärna så ska man inte använda säkerhetsprodukter annat än i yttersta nödfall (det finns såna, jag återkommer till det).

Det ÄR farligt att gå i trappor, använda knivar eller skruvmejslar, tända tändstickor och att använda spisen - om man inte vet hur man ska göra.

Därför är det tusen gånger säkrare att lära barnen hur man ska göra, istället för att förlita sig på produkter.
Dels för att produkterna kan gå sönder, vara felinstallerade eller inte vara på plats just när de behövs, men framförallt för att barnet förstår att det måste använda hjärnan, att det till stor del är han eller hon själv som ansvarar för sin säkerhet.

Det här tar förstås tid. Man måste visa bebisen, inte hundra utan tusen gånger, hur man går baklänges ner från sängen eller nerför trappan.
Man måste visa tusen gånger att plattan är varm genom att hålla den lilla handen ovanför (med sin egen hand under barnets så att man känner själv om det är för varmt) och säga: Ajaj, varmt!
Man måste visa tusen gånger hur man tänder en tändsticka, håller en kniv, ser sig för innan man går över gatan. Det tar lång tid och en hel del tålamod!

Men sen har barnet fattat poängen. Hon behöver inte smita in i garderoben för att tända de där spännande tändstickorna, för det är inte förbjudet. Han kommer inte att ramla och bryta nacken i trappan för att storebror glömde stänga trappgrinden. Hon springer inte över gatan bara för att det blir grön gubbe, utan att se bilen som just kommer att köra mot rött.

Om man är nära sina barn och visar dem hur man tar ansvar för sig själv, ger man dem en olycksfallsförsäkring som varar livet ut. Inte en garanti mot olyckor, men en trygghet i sig själva och ett sätt att bedöma risker som utgår från deras verkliga förmåga.

Allt detta sagt, så finns det ändå en del säkerhetsprylar som är bra att ha. När våra fyra barn var små hade vi säkerhetsproppar i alla elluttag, säkerhetskedjor på fönstren som satt högt över marken och säkerhetsbälte i bilen. Vi bedömde att varken vi eller våra barn kunde ta ansvar för den typen av olyckor.

Lär din bebis att gå baklänges

Varje gång din bebis är på väg mot ett nerförslut: ner från sängen, från soffan, nerför trapporna och så vidare - vänd på bebisen och säg “Baklänges”!

Gör det inte för tidigt. Vänta tills barnet är så nära kanten att det blir riskabelt om han/hon fortsätter att gå framlänges. (Det behöver inte vara riskabelt i verkligheten, men låtsas att alla höjdskillnader är jättestora.)

Vänd bebisen vänligt men bestämt, mitt i krypet, så att fötterna kommer närmast kanten, och säg “Baklänges”!

Fortsätt att hålla i bebisen (om det inte bara är några centimeter ner) och hjälp henne/honom att ta sig ner, baklänges.

Efter ett tag kommer du att märka hur bara ordet “Baklänges!” får bebisen att vända sig om som en liten bandtraktor. Likaså vänder sig barnet självmant när det känner en lutning i underlaget.

Efter (mer eller mindre) tusen vändningar kommer barnet alltid att vända sig om i de situationer som krävs, och hasa baklänges nerför trappor, soffor och sängar. Det går dessutom oftast fortare än att gå framlänges.

Tills en dag! Då han/hon kommer att vilja gå framlänges, som alla andra. Men då är hon/han så stor och klok att det inte är någon fara längre.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, säkerhet, barnsäkerhet, trappgrindar, inlärning, instinkter, överlevnadsinstinkt, baklänges.

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

Björn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.

Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.

Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.

Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt - särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.

Andra bloggar om: dagis, förskola, daghem, barn, föräldraskap, föräldrar

Tingsrätten har dömt en ettåring till att bo varannat dygn hos sin mamma och varannat hos sin pappa.

Det kan ju hända att föräldrarna löser det här på ett klokt sätt av sig själva.

Kanske låter det värre än det är - de kanske bor vägg i vägg.

Men något saknas i alla händelser i tingsrätten. Känslor? Vanligt förnuft? Visdom?

Salomo, du borde varit där!

Andra bloggar om: vårdnadstvister, tingsrätten, barnets bästa, galenskap, Salomo

Åka skriver om vaggor och om att de möjligen blev populära för att många barn “lågs ihjäl” i sina föräldrars trånga sängar förr i tiden.

Det kanske var en verklig risk på 1600-talet, men idag är den risken närmast obefintlig. Ändå tror många nyblivna föräldrar fortfarande att det är farligt att sova med sin bebis hos sig i sängen. De lägger bebisen i en egen säng, av rädsla för att råka “ligga ihjäl” barnet, alltså rulla över barnet i sömnen och kväva det under sig.

Men den internationella forskning som finns tyder på att risken för att en frisk, nykter förälder i en vettigt bäddad säng skulle kväva sitt barn av misstag är minimal. Flera svenska forskare och rättsläkare som jag har frågat har varit helt eniga - det har inte hänt en enda gång i Sverige i modern tid.

James McKenna har forskat på co-sleeping i många år. Så här skriver han på hemsidan för The University of Notre Dame Mother-Baby Behavioral Sleep Lab:

In the overwhelming number of cases (…) in which a real overlay by an adult occurs, extremely unsafe sleeping condition or conditions can be identified including situations where adults are not aware that the infant was in the bed, or an adult sleeping partners who are drunk or desensitized by drugs, or indifferent to the presence of the baby. In these cases often the suffocation occurs while the parent and infant sleep on a sofa or couch together.

McKenna skriver att människobarn är menade att sova nära sina mammor, och att vi är är konstruerade för att det ska fungera. Bland annat anpassar man som förälder omedvetet sin andningsrytm efter barnets, så att man sover sin ytligaste sömn samtidigt med barnet för att kunna vakna snabbare när barnet vaknar.

Om man inte vill ha sin bebis i sängen kan man ändå vara på armlängds avstånd, genom att ställa en spjälsäng med tre väggar brevid sin egen säng - säkert förankrad förstås. Huvudsaken är att man är så nära att man kan reagera omedelbart på barnets behov, utan transportsträckor som är jobbiga för både föräldrar och barn. Fördelarna är många, skriver McKenna:

Babies cry significantly less in the cosleeping environment which means that more energy (at least theoretically) can be put into growth, maintenance and protective immune responses. (…) Proximity of the infant potentially permits the parents to respond to changes in the baby’s status - such as if it were choking or struggling to breathe - and, of course, proximity makes it more likely that if a baby was fighting to rid itself of blankets over it’s head, the parent might here the event and intercede. Working mothers who feel guilty of not having enough time to be with their babies during the day can feel better about nurturing and being in interaction with their baby during the night - and hence, further augmenting and cementing their relationships, as can Dad.

Det mest spännande av det McKenna skriver tycker jag är det som handlar om stunden när barnet somnar. Vi borde låta barnet somna mitt i familjelivet och stöket skriver han - alltså helt tvärtom mot det som är vanligast idag:

Some parents may choose to put the infant in a separate room with the door closed, where sensory access between the baby and the parents (and other family members) is not possible or likely. My preference is never to close the door to a baby’s room since babies find sleep when they need it, and they were not designed biologically or psychologically to sleep in complete social isolation. (…) Fifty years (at least) of human developmental research shows that babies respond positively to physical and psychological sensory signals (sounds, sights, smells, touches, movement) from others when they “feel” that they are not alone. We might presume that external social noise gives young children a sense of security — or something akin to a baby thinking “it’s nice to know someone is around, should I need them”.

Andra bloggar om: sova tillsammans, cosleeping, bebisar, barn, föräldraskap, James J McKenna

Läste att Jessica Folcker överväger att ställa upp i melodifestivalen fast hon fick barn för fyra dagar sen.

Min första impuls är att skriva och tala om för den nyblivna modern att hon borde tänka sig för (med rubrik a la krönika i Expressen “Jessica, gör det inte!”) (more…)

Dagens Nyheter har just nu en serie om tid, eller snarare bristen på tid. Hur tiden i en småbarnsfamilj sällan räcker till.

Den första artikeln handlar om en dag i en ganska vanlig familj: mamma, pappa, en sjuåring och en treåring. Jag tittar på bilden, följer med i det eviga ekorrhjulet och funderar på hur det var när vi hade två barn.

I nästa artikel läser jag om en annan familj. Barnen är lite yngre. Den här mamman och pappan har råd att köpa hjälp med till exempel hämtning på dagis vissa dagar, plus att de har städhjälp genom jobbet. Ändå verkar de också bekymrade över att tiden inte räcker till. “Klockan sju sitter hela familjen runt bordet i det påkostade köket med perspektivfönster ut mot skogen” läser jag, och får intrycket av att den där halvtimmen, frukoststunden, är den enda tiden på dagen som familjen kan vara säker på att få tillsammans. Sedan kastar sig alla iväg åt olika håll.

Jag tittar på dn:s grafik igen och tänker att jag känner igen det, men inte riktigt. I en gammal pärm hittar jag ett av många skrynkliga scheman som jag jämt ritade när barnen var små. Det är ett av de senaste, från när den yngsta var ungefär ett år och hennes syskon var fyra, sex och nio.

Det är ett typiskt schema för den tiden, för mig och det liv vi levde; varje halvtimme från sex på morgonen till elva på kvällen är inrutad, måndag till söndag. Här är det bad, här välling, läggdags, bakning, tvätt, promenader, saga. Det fungerade bra för oss - jag var en ung och slarvig tjej när jag fick mitt första barn och märkte snabbt att rutiner var enda sättet för mig om inte fullt kaos skulle råda. Självklart levde vi inte alltid efter mina scheman men de var bra att ha och satt i ryggmärgen, ungefär som vilka jobbrutiner som helst.

Nu tittar jag på dn-familjerna igen och ser vad det är som skiljer deras tid från min. Det är stressen.

Jag var lika trött som alla andra småbarnsföräldrar, som Mia, Cecilia, R, Mifflan och alla andra mammor och pappor med småknoddar. När vi läste saga vid femtiden somnade jag ibland mitt i en mening, våra nätter var röriga som alla andras och så vidare.
Men vi var inte stressade. Vi hade ett eget tempo, och det är jag så himla glad för idag.

Det berodde förstås på att jag var hemma med barnen och inte kände någon press att göra något annat. Det var jobb nog. Vi anpassade oss till den usla ekonomi som det innebar och mitt fokus var helt på vardagen med mina (och ofta andras) barn. Våra dagar flöt fram som en flod med krökar här och där, lugnt och stilla. När jag någon gång gjorde utflykter på en eller ett par dagar till den andra världen, den utan barn, märktes det direkt. Tempot bröts, vi kom i otakt och det tog ett par dagar innan vi hittade rytmen igen.

Inte för att det inte var jobbigt många gånger, jag var yr av trötthet ibland och fattade inte hur jag skulle orka. Och självklart kunde stressen slå till i vissa stunder, att handla med fyra trötta barn till exempel är ingen övning i zenmeditation (fast det borde kanske vara det). Men det var inte fråga om det här ont i magen varje dag, tiden räcker inte till, vi får aldrig bara slappna av och vara tillsammans, hur länge sen var det vi pratade som jag kan känna nu när jag jobbar utanför hemmet.

Jag tittar på artikeln om den rika stressade familjen igen och tänker på hur det skulle ha stått om oss. Vi hade inget påkostat kök, men det känns som vi hade ett bra perspektiv ändå.

Hos Hemliga pappan pågår diskussioner om huruvida barn ska vara med i olika vuxna sammanhang - på begravning, fest, bröllop, på jobbet eller på restaurang. En himla bra kommentar från Trulsa: (more…)

Nina Björk skriver så otroligt bra i sin söndagskolumn i DN: (more…)

När mina barn var små döptes man inte in i Svenska Kyrkan. Man föddes in i den, var medlem redan från sitt första andetag. Så vi som inte var så kyrkliga såg dopet mer som en namngivningsritual. Vi hade förstås helt fel, men så var det många som tänkte på det glada åttitalet. (more…)

Ibland undrar man vad folk tänker på när de döper sina barn. Det beror på att man är äldre än dem. För den senaste generationen föräldrar är det fint och naturligt att döpa sina barn till Hilma, Hjalmar, Tore eller Valdemar. Vi gamlingar ryser och tänker på våra mormorar och farfarar. Och värre kommer det att bli - våra barnbarn kommer att få den sortens namn som våra föräldrar hade. (more…)

Läser hos Hemliga pappan om en mamma som fått en föreläsning om amning av en sträng doktor och blivit ledsen. Det är jättetråkigt att amning är nånting man kan knäppa folk på näsan eller slå varandra i huvudet med. Kan inte alla bara sluta tänka på amning som politik för vuxna och se det som den coolaste maten för barn istället? (more…)

Ska man ha ögonkontakt med sin bebis när man är ute och går, eller inte? Trenden tycks, enligt Aftonbladet idag, vara att föräldrar vill ha sina barn bortvända. (more…)

Nu är den klar - världens första bloggbok om hemfödsel!
Författare är undertecknad och Katerina Janouch, journalist och författare.

Vadå bloggbok? undrar du kanske nu. Och vadå föda barn hemma?
Jo, det är ju så att det föds ett hundratal små svenska bebisar hemma varje år, helt enligt (more…)

Senaste nytt på föreningen Föräldraskaps hemsida är en avdelning med födselberättelser, alltså där man som förälder kan berätta om hur det var när ens barn kom till världen. Man kan maila in sin historia, men avdelningen är i själva verket en Wordpress-blogg och jag bjuder härmed in alla er bloggare med barn att testa funktionen. (more…)

Varje gång jag ser en yttepyttebebis på stan vill jag dra på mig en Farsor & Morsor på stan-jacka och gå fram och prata allvar med den: (more…)

Nu ska vårdnadsfrågor avgöras utifrån vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna. Det föreslår den så kallade Vårdnadskommittén, skriver Dagens Nyheter idag.

Kommittén tillsattes 2002 för att utvärdera vårdnadsreformen från 1998. Den gången var parollen “barnets rätt till båda föräldrarna” och reformen gick framförallt ut på att separerade föräldrar skulle få gemensam vårdnad. Man ville gärna se växelvis boende, även för barn under ett år. Även föräldrar som varit misstänkta för våld, hot och sexuella övergrepp mot andra i familjen har fått vårdnaden efter att reformen gick igenom. (more…)

Åhh vad glad jag blev när jag läste DN i morse!

Nina Björk skriver om tidningen Mama men lyser samtidigt allmänt upp ett mörkt hörn i vår kultur: Synen på barnen som ett hinder, som ett problem som ska lösas istället för en tillgång. (more…)

Troy, Tilia, Frode, Alice och Wilma - alla har de kommit ut i världen på samma ställe där de kom in i den.

Läs på Föda Hemma-sidan om Troy, Alice, Edvard och andra nya, hemgjorda bebisar!

Varje dag i stan möter jag föräldrar som kör sina barn i barnvagn. Stora och små barn sitter i vagnarna och jag möter deras blickar: blåa, bruna, trötta, nyfikna eller undrande blickar mellan täcket, nappen och mösskanten. Och jag undrar ofta när jag ser alla dessa barn-i-vagnar - har vi blivit lurade av barnvagnsindustrin?

Det är dyrt som sjutton att köpa en ny vagn. Att man lägger 5 - 10 000 kronor på vagnparken är inte ovanligt, fast de flesta småbarnsfamiljer har ont om pengar. Så varför köper vi nya, stora, dyra barnvagnar? Varför kör vi alltid omkring med barnen i vagn, även när det gör livet krångligare? (more…)