På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

En föräldra-wiki, vad är det?

Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter.

Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp!

På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.)

Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av.

Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar!

Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, barnuppfostran, skamvrån, supernanny, Föräldrakraft, Lars H Gustafsson.

Många föräldrar oroar sig över hur de ska kunna uppfostra sina barn könsneutralt. De vill absolut inte medverka till att en ny generation ska bli låsta av hämmande könsroller.

De funderar till exempel på:

• könsuppdelade kläder: att det bara finns rosa klänningar med spets och rosetter på klädaffärens flickavdelning, och bara mörkblå eller camouflagefärgade kläder på pojkavdelningen

• könsuppdelade leksaker: att dockskåp och lekdammsugare finns på flicksidan i leksaksaffären, medan man oftast hittar robotar, bilar och verktygslådor på killsidan

• stereotypa barnböcker där pojkar framställs som tuffa och flickor som svaga.

Men det är inte de här sakerna som är de egentliga problemen. Vi föräldrar är de som påverkar våra barn mest. Hur vi lever - vad vi gör, inte vad vi säger! - är det som formar våra barns sätt att se på sig själva och världen.

Problemet är att det är mycket svårare att ändra på sin egen livsstil, än att välja pedagogiska leksaker och neutrala kläder åt sina barn.

Gå till dig själv först och främst - du som är pappa, vad säger dina vanor om din syn på jämlikhet? Kommer du att behandla dina döttrar och söner rättvist? Kommer du att förvänta dig att de ska klara samma saker?

Du som är mamma, hur är du som kvinnlig förebild för din dotter? Känner du dig fri, jämlik och nöjd med ditt liv? Vill du att din dotter ska ta efter dina vanor när det gäller kläder, intressen och arbete? Vill du att dina söner ska ta för givet att andra kvinnor är som du?

Föräldrar kan ge sina flickor hur många leksaksbilar och böcker om tuffa tjejer som helst, men om barnen samtidigt ser att mamma lägger sin energi på sitt utseende eller låter sig hunsas av sin omgivning, eller om de ser att pappa alltid bestämmer, så kommer det inflytandet på deras könsidentitet att vara mycket större än några böcker eller leksaker.

Jag vet av erfarenhet att man kan låta flickor (och pojkar) leka hur mycket de vill med Barbie utan att de sen måste bli fjompiga. Och man kan låta både flickor och pojkar klä sig i rosa prinsessglitter eller camo-kläder - de kan ändå hitta en helt egen stil när de blir äldre. Om de ser att mamma och pappa vågar ha en egen stil!

Vi borde alltid börja med oss själva, eftersom vi är förebilderna. Och eftersom vi har lååångt kvar att gå tills vi själva är framme vid målet, om målet är att bli könsneutrala och fullkomligt jämlika. Handen på hjärtat, hur många kvinnor tycker att deras man passar i klänning? Hur många män är bekväma med att bli försörjda av en kvinna? Hur många mammor bantar bort sin tid och energi? Hur många pappor ser till att vara föräldralediga?

(Sen om målet verkligen ska vara att bli könsneutral, det är en annan fråga. Återkommer till det :)

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, könsroller, könsidentitet, flickor, pojkar, genus, förebilder, barnuppfostran.

Nu börjar det sakta sjunka in att min äldste son, mitt första barn, har flyttat till Holland. Han flyttade hemifrån redan när han var 17 och nu är han 23, så vi är vana vid att inte ha honom hemma. Men Holland är lite längre bort än Midsommarkransen.

Och ja, å ena sidan är han inget barn längre, han är vuxen och klok och har varit ute i världen på egen hand förut. Han är både son och storebror och vän, en av de bästa. Men också en del av mitt hjärta.

Så nu märker jag hur jag tänker på Holland med en viss ömhet. Holland? Jo, plötsligt verkar det vara ett så himla trevligt ställe. Knepigt politiskt förstås, men med bra klimat och många ekologiska jordbruk. Språket är ju lite - eh - speciellt. Men de har många kanaler. Och de holländare jag har träffat var verkligen coola och trevliga. Goed zo!

När barnen var små läste vi böckerna om Lilla Tiger och Lilla Björn. En gång reste de till sina drömmars land. De trodde att det var Panama, men det var hemma.

Holland kanske är mina drömmars land? Vem vet, det kanske är meningen att resten av oss ska hamna där också. (Då har väl sonen fått jobb i Kina, men iallafall. Kina kan säkert också vara nice.)

Andra bloggar om: Holland, barn, kärlek, Lilla Tiger

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar - nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans “Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den - ganska akuta - känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför - eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte - tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

Nu i helgen, den 21-22 oktober, samlas drygt hundra av Föräldratelefonens medarbetare på ett konferenscenter i Stockholm. De ska få lyssna på elva föredrag med olika infallsvinklar på tonåringars liv.

Eftersom många av samtalen till Rädda Barnens Föräldratelefon kommer från tonårsföräldrar är det viktigt att de som svarar har en extra fördjupad bild av hur dagens tonåringar lever, hur de har det i sina familjer och vad som kan anses vara vanligt och ofarligt beteende. Därför erbjuder Rädda Barnen sina svarare en hel helg med seminarier - och den kommer att bli superintressant!

Föreläsarna är erfarna och sakkunniga inom en mängd olika områden:

• Majlis Winberg Salomonsson, psykolog och psykoanalytiker, författare till boken Tonårstid: utveckling, problem och psykoterapeutisk behandling ska tala om den psykosociala utvecklingen under tonårstiden

• Mia Faber, redaktör för Folkhälsoinstitutets ungdomstidning Glöd ska dela med sig av de frågor om kärlek, vänskap och sex som tonåringar ställer till Glöds frågelåda

• Lars Lindahl, fil.dr. i psykologi, psykolog och psykoterapeut, familjeterapiutbildad av Walter Kempler ska föreläsa om tonåringens roll i familjen, utifrån terapeutiska krissamtal med tonåringar och deras familjer

• Andraårselever från Fryshusets gymnasium förklarar vad de tycker är de viktigaste frågorna för tonåringar idag

• Samuel Engelhardt, specialpedagog på Angereds Gymnasium pratar om dagens skola

• Karolina Blom, informationsansvarig på Lunarstorm, om de nya mötesplatserna på internet

• Patricia Kempff från Fair Play, en ideell organisation som informerar om TV- och datorspelens effekter, ska prata om var gränsen kan tänkas gå för sunt spelande

• Paula Liljeberg, sektionschef vid alkoholklinken Maria Ungdom i Stockholm berättar om vad alkohol gör med unga människors hjärnor

• Karin Ovefeldt, psykolog, psykoterapeut och ordförande i Beteendevetenskapliga föreningen föreläser under rubriken: “Hur förhålla sig till en ledsen, nedstämd, uppgiven tonåring”

• Elsa Nyberg, socionom, handledare och utbildare med erfarenhet av vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter ger råd till separerade tonårsföräldrar

• Sara Damber, grundare av Friends. Sakkunnig och projektledare på Socialdepartementet talar om media, reklam och idealbilder.

Jag har ordnat seminarierna, på uppdrag av Rädda Barnens Föräldratelefon, och jag kommer att vara med under hela helgen och presentera föreläsarna. Jag ska självklart försöka lägga allt bra som sägs på minnet och rapportera här!

Andra bloggar om: tonåringar, föräldraskap, Föräldratelefonen, föreläsningar.

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid “Ingenting!” på hans fråga: “Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga “Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar - därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger “Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn - även om barnet bara är ett år - att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra - stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

Par som lever tillsammans har olika sätt att hantera budgeten. En del slår ihop sina pengar fullkomligt: allt mitt är ditt, och tvärtom. Så har vi gjort i min familj i alla år.

Så finns det de som delar på det mesta, men har varsitt “bara-till-mig”-konto. Det fungerar säkert också bra (fast jag saknar lite förtroende och känslan av att dela nöd och lust i det arrangemanget).

Och så finns det några som har helt separata ekonomier. Fast de kanske lever ett helt liv tillsammans och har barn tillsammans så håller de sina pengar helt skilda åt.

Jag kände faktiskt ett sånt par. Han var stenrik, hon tjänade ganska lite. Det konstiga är inte att han ville hålla sitt guld för sig själv i början, när de nyligen hade träffats. Han var kanske rädd att bli utnyttjad, eller att hon skulle älska honom bara för hans pengar.
Det riktigt tvärkonstiga är att de fortsatte att ha varsin hushållsbudget efter att de fått barn, och att alla utgifter för barnet blev hennes.

Ja, du läste rätt! Eftersom hon var mamma skulle hon betala för barnet. Allting: mat, kläder, presenter, dagisavgiften, allt. Hon hade ju burit och fött barnet, så det var helt rimligt att hon fick ta kostnaderna. (Rimligt enligt henne och hennes man, alltså).

När hon blev med barn för andra gången funderade hon på om hon hade råd att behålla det, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Samtidigt som hon var gift med en riktig knös.

Det här är ganska många år sen nu, och jag vet inte om de fortfarande har barnen på hennes budget. Jag har inte heller hört talas om fler som har levt på det sättet, förrän idag:

Trots att makarna Larsson och Borelius, de gifte sig 2002, har fyra barn tillsammans och har levt tillsammans under hela 1990-talet menar Maria Borelius att anledningen till att man inte hade lagliga barnflickor var att paret hade skild ekonomi.
- De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön, säger Markus Sjöqvist till Expressen.

Alltså. Man kan väl ha separat ekonomi. Men varför ska mamman vara ensamt ekonomiskt ansvarig för alla barnen?

I just det här fallet tjänade pappan mycket mycket mer (mellan 1 och 1,8 miljoner kronor per år) än mamman. Kunde han inte betala för två av barnen iallafall?

Fast man kan ju föreställa sig diskussionerna i en sån familj. - Kan du köra Leo till hockeyn idag? - Nej, Leo är ju din. Jag betalar bara bilresor för Tove och Emil.

Andra bloggar om: ekonomi, hushållsbudget, barn, Maria Borelius.

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

Björn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.

Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.

Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.

Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt - särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.

Andra bloggar om: dagis, förskola, daghem, barn, föräldraskap, föräldrar

Jag tror verkligen på lappar. Sen de här små textremsorna placerades ut på den vikta tvätten i badrummet ligger inte kläderna huller om buller längre.

klicka på bilden för att se lappen

Här är en annan överraskande badrumsskylt.

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? - då är mitt svar mer njaa …

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus -

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt - det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela - iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?

På Barnsidans blogg skriver Mia Althoff idag en text med rubriken Vem prioriterar inte sina barn?!

Jag gillar Mia men gick igång på alla cylindrar när jag kommit en bit in i texten:

Många idag vuxna minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det.

Mias egentliga poäng är att det har blivit en slags tävling i vem som har sina barn kortast på dagis, oavsett vad man gör av den övriga tiden, och att de som hämtar tidigast automatiskt syns som de bästa föräldrarna.

Jag kan bara konstatera att man får inte ha sitt barn på dagis för lite heller, då blir man klassad som konstig, ond eller egoistisk.

Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju.

skriver Mia också, men så enkelt är det ju inte alls! Det borde vara så, men hur många föräldrar säger upp sig från jobbet när barnomsorgen inte funkar? Snarare byter man väl dagis?

Jaja. Diskussionens vågor går höga (vänliga, men höga) inne på b-bloggen. Kom gärna med!

Andra bloggar om: barn, föräldrar, föräldraskap,dagis, förskola, hemmaföräldrar, Barnsidan

(uppdaterad)
Läser i Aftonbladet om en kvinna som sägs vara Englands mest hatade mamma. (Inte av sina barn, alltså, utan av andra engelska människor.)

Hon heter Helen Kirwin-Taylor och har skrivit en krönika om hur trött hon blir av sina barn.
“De tråkar ihjäl mig”, skriver hon. “Jag blev arbetsnarkoman när mina två söner var små för att slippa vara tillsammans med dem.”

Argumentet verkar vara att vi hänger upp tillvaron kring våra barn alldeles för mycket idag.
“Till för tio år sedan tillbringade inte föräldrar varje vaken stund med sina barn”, skriver Kirwin-Taylor enligt Aftonbladet.

Men det stämmer inte. På många håll i världen tillbringar barn idag den större delen av dygnet tillsammans med sin familj. Och för bara fyra, fem generationer sen var det likadant här. Däremot är det nog ganska få engelska, amerikanska eller svenska föräldrar som idag tillbringar varje vaken stund med sina barn. Det rör sig snarare om ungefär en fjärdedel av den vakna tiden - resten är man på väg till, på eller på väg hem från jobbet.

Kanske blir tillvaron tillsammans med barnen mer barninriktad, mer barnintensiv, när man är tillsammans så lite? Både för att man själv känner ett behov av att ta tillvara på tiden och för att barnen ställer större krav på föräldrarna de stunder de är tillgängliga.

Faktum är ju att vi är gjorda för att vara tillsammans. Det ska inte vara besvärligt eller påfrestande hela tiden. Om det blir så jobbigt och krävande är det förmodligen något annat än barnen som skaver i ens liv.

Jag tror egentligen inte att Helen Kirwin-Taylor är så seriös. Hon verkar mest vara en figur som vill ha maximal uppmärksamhet. (Hennes föräldrar kanske aldrig hade tid med henne?)

Hon fortsätter med att anmärka på hur inskränkta föräldrar är:
“Mammorna i min skola är så trista. De pratar om barnens lunch när vi borde prata om krigen i världen”, klagar hon.

Men det ena utesluter väl knappast det andra. Man kan vara engagerad både i barnens lunch och i världspolitiken. Man måste bara orka ha tillräckligt många hjärnceller igång samtidigt.

Uppdatering 1: Nu har jag läst artikeln i Daily Mail*, och den hade lite fler vinklar än vad som kom fram i Aftonbladet. Men jag tror fortfarande att hon försöker göra sig dummare än vad hon är. Uttråkade hemmafruar-bloggen håller med mig.

Andra bloggar om: barn, föräldrar, attention addicts

* Uppdatering 2: Adressen verkar krascha när jag länkar in den, så här kommer den i byggsats istället:
http://www.dailymail.co.uk/pages/live/femail/
article.html?in_article_id=397672&in_page_id=1879&ico=
Homepage&icl=TabModule&icc=FEMAIL&ct=5.html

Tingsrätten har dömt en ettåring till att bo varannat dygn hos sin mamma och varannat hos sin pappa.

Det kan ju hända att föräldrarna löser det här på ett klokt sätt av sig själva.

Kanske låter det värre än det är - de kanske bor vägg i vägg.

Men något saknas i alla händelser i tingsrätten. Känslor? Vanligt förnuft? Visdom?

Salomo, du borde varit där!

Andra bloggar om: vårdnadstvister, tingsrätten, barnets bästa, galenskap, Salomo

Radioprogrammet Föräldrarna i P1 ska starta en serie program om tonåringar i höst. I varje program kommer en föräldrapanel att diskutera olika frågor utifrån sina egna erfarenheter.

Det första programmet ska handla om musik som identitet. Nu behöver redaktionen komma i kontakt med föräldrar vars tonåring/tonåringar helt har gått upp i en musikstil med värderingar, kläder, etc. Hur är det som förälder? Hur tänker och resonerar man?

Är du en mamma eller pappa som är eller har varit med om det här, och som vill berätta om det, hör av dig till Anna Ivemark på Föräldrarna så snart som möjligt! Om din son eller dotter också vill vara med är det bara roligt.

Åka skriver om vaggor och om att de möjligen blev populära för att många barn “lågs ihjäl” i sina föräldrars trånga sängar förr i tiden.

Det kanske var en verklig risk på 1600-talet, men idag är den risken närmast obefintlig. Ändå tror många nyblivna föräldrar fortfarande att det är farligt att sova med sin bebis hos sig i sängen. De lägger bebisen i en egen säng, av rädsla för att råka “ligga ihjäl” barnet, alltså rulla över barnet i sömnen och kväva det under sig.

Men den internationella forskning som finns tyder på att risken för att en frisk, nykter förälder i en vettigt bäddad säng skulle kväva sitt barn av misstag är minimal. Flera svenska forskare och rättsläkare som jag har frågat har varit helt eniga - det har inte hänt en enda gång i Sverige i modern tid.

James McKenna har forskat på co-sleeping i många år. Så här skriver han på hemsidan för The University of Notre Dame Mother-Baby Behavioral Sleep Lab:

In the overwhelming number of cases (…) in which a real overlay by an adult occurs, extremely unsafe sleeping condition or conditions can be identified including situations where adults are not aware that the infant was in the bed, or an adult sleeping partners who are drunk or desensitized by drugs, or indifferent to the presence of the baby. In these cases often the suffocation occurs while the parent and infant sleep on a sofa or couch together.

McKenna skriver att människobarn är menade att sova nära sina mammor, och att vi är är konstruerade för att det ska fungera. Bland annat anpassar man som förälder omedvetet sin andningsrytm efter barnets, så att man sover sin ytligaste sömn samtidigt med barnet för att kunna vakna snabbare när barnet vaknar.

Om man inte vill ha sin bebis i sängen kan man ändå vara på armlängds avstånd, genom att ställa en spjälsäng med tre väggar brevid sin egen säng - säkert förankrad förstås. Huvudsaken är att man är så nära att man kan reagera omedelbart på barnets behov, utan transportsträckor som är jobbiga för både föräldrar och barn. Fördelarna är många, skriver McKenna:

Babies cry significantly less in the cosleeping environment which means that more energy (at least theoretically) can be put into growth, maintenance and protective immune responses. (…) Proximity of the infant potentially permits the parents to respond to changes in the baby’s status - such as if it were choking or struggling to breathe - and, of course, proximity makes it more likely that if a baby was fighting to rid itself of blankets over it’s head, the parent might here the event and intercede. Working mothers who feel guilty of not having enough time to be with their babies during the day can feel better about nurturing and being in interaction with their baby during the night - and hence, further augmenting and cementing their relationships, as can Dad.

Det mest spännande av det McKenna skriver tycker jag är det som handlar om stunden när barnet somnar. Vi borde låta barnet somna mitt i familjelivet och stöket skriver han - alltså helt tvärtom mot det som är vanligast idag:

Some parents may choose to put the infant in a separate room with the door closed, where sensory access between the baby and the parents (and other family members) is not possible or likely. My preference is never to close the door to a baby’s room since babies find sleep when they need it, and they were not designed biologically or psychologically to sleep in complete social isolation. (…) Fifty years (at least) of human developmental research shows that babies respond positively to physical and psychological sensory signals (sounds, sights, smells, touches, movement) from others when they “feel” that they are not alone. We might presume that external social noise gives young children a sense of security — or something akin to a baby thinking “it’s nice to know someone is around, should I need them”.

Andra bloggar om: sova tillsammans, cosleeping, bebisar, barn, föräldraskap, James J McKenna

Utanför affären står en medelålders pappa.
- Kom nu Freja, säger han till en liten flicka som sitter på en trehjuling.
- Jag ooorkar inte cykla, säger Freja.
- Jo kom nu, säger pappan, vi måste gå nu.
- Jag ooooorkar inte, säger Freja som kanske är tre år.

Jag står och låser upp min cykel och lyssnar, som alltid, med ett öra på på samtalen runtomkring. Den här konversationen känner man ju igen, även om det var länge sen nu.

Flickan är trött och envis och rör sig inte ur fläcken. Nu blir pappan otålig och säger strängt till sin dotter att hon måste komma genast. Freja gnäller bara:
- Jag vill inte cykla!
Pappan böjer sig fram och säger med lägre röst:
- Du vill visst cykla. Kom nu!

Här hajar jag till. Va? Är det så man säger? Brukade jag säga så till mina barn? Kanske - man säger så mycket tokigt när man är trött och hungrig.

Men jag känner att det var verkligt länge sen, och när jag träffar min bästa kompis som har fyra småbarn (och tre tonåringar) måste jag fråga henne.

- Säger man sådär - “du vill visst”? Säger du så om Sigge inte vill cykla hem fast hon envisades med att ta cykeln till affären?
- Nej, så skulle jag aldrig säga. Jag blir jättearg när jag hör sånt, jag tycker det är snudd på våldtäkt faktiskt!
- Men vad säger du då?
- Det finns väl en massa saker man kan säga: Jag förstår att du är trött, men du måste cykla hem, cykeln kan bli stulen om vi lämnar den här. Jag kan putta på dig lite i uppförsbacken. Eller: Okej, om du tar matkassen kan jag bära din cykel, eller: Vi kan höra om vi får lämna den hos tanten i kiosken tills i morgon. Bara inte: du VILL! Det är ju inte barnet som vill, det är ju JAG som vill.

Hon har rätt, men jag är inte så säker på att jag brukade vara lika klok när mina barn var små. Mycket av det jag sa till mina ungar (särskilt när jag var trött och hungrig) var hämtat direkt från reptilhjärnan, ett eko av vad min mamma sagt till mig och vad hennes mamma i sin tur sa när hon var trött och hungrig.

Nåja. Tur att utvecklingen går framåt. Mina barn kommer säkert aldrig att säga dumma saker till sina barn (utom när de är trötta och hungriga).

Andra bloggar om: föräldraskap, barn, barnuppfostran, arvssynd, reptilhjärnan, tjuvlyssnat

Jag har ju fyra barn, som ni kanske vet. Och de är så otroligt vackra (kanske världens vackraste, enligt vissa källor). Jag har hur många bilder som helst på dessa fantastiska tonåringar och jag vill inget hellre än att lägga upp dem på nätet så att alla kan se.

Men jag får inte! För barnen. De är väldigt tydliga på den punkten. Med några få undantag får jag inte lägga ut några bilder publikt, varken här, på Flickr eller någon annanstans.

Efter viss förhandling fick jag lov att lägga ut några till, om jag satte en begränsning så att bara vissa utvalda kan se dem. Och då måste det vara folk jag har träffat eller på annat sätt kan gå i god för. De har också gett mig lov att lägga upp bilder från när de var små (utom son 2 som är hårdnackad).

Barnen tycker naturligtvis att jag är fnattig och borde skärpa mig, och tror dessutom att jag inte är helt objektiv när det gäller deras

I dagarna har Stockholms Stad skickat ut en skrift till tonårsföräldrar - du kanske redan har fått den i brevlådan eller sett kampanjen på pendeln, bussen eller i tunnelbanan:

Den handlar om hur det kan kännas som om ens tonåring var en utomjording ibland - man kunde lika gärna prata klingon, så usel är kommunikationen. Men vi är ju förstås från samma planet. I själva verket är det kanske bara för att rollerna - förälder & barn - blir så annorlunda när barnen blir stora, och man kanske måste bryta en del invanda mönster för att hitta rätt tillsammans. Det finns sätt att komma närmare varandra, och det är vad broschyren vill förmedla.

Jag har skrivit texten på uppdrag av Precens/Stockholms Stad. Om du har läst den och har synpunkter får du gärna höra av dig, här eller i ett mail.

PS Visst är broschyren och affischerna snygga? Fotograf var Lars Forsstedt, formgivare Pierre Andersson, stylist Moa Li Lemhagen Schalin och sminkös Mia Högfeldt. Mods Graphic Studio gjorde retuschen så att de snygga modellerna såg ut som aliens.

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar

Nu har föreningen Föräldraskap fått nya sidor, i bloggform för enkelhetens skull.

Senaste nytt är en recension av boken Nära Föräldrar, signerad Anna Teljfors.
Kom in och läs!

Läste att Jessica Folcker överväger att ställa upp i melodifestivalen fast hon fick barn för fyra dagar sen.

Min första impuls är att skriva och tala om för den nyblivna modern att hon borde tänka sig för (med rubrik a la krönika i Expressen “Jessica, gör det inte!”) (more…)

Jag sa faktiskt en till sak till min pappa: Att man inte ska skaffa barn som man inte tar hand om. Man kan förstås ta hand om barn på olika sätt, men man måste visa väldigt tydligt att man bryr sig lika mycket om alla barn som man hämtar till världen. Min pappa lyckades inte så bra med det de första åren. Det har satt djupa spår i mig, som jag tror att det sätter spår i alla bortvalda barns liv.
En förälder ska vara viktig på grund av sin närvaro, inte på grund av sin frånvaro.

Nu visste han det redan, men det kändes ändå viktigt att få säga det.

Dagarna som har gått sen min lillebror ringde har varit några av de mest händelserika i mitt liv, fast allting har hänt inuti. I samma ögonblick som jag fick veta att min pappa var död satte en ström av tankar, känslor och minnen igång. Det kanske är det som kallas för stream of consciousness, jag har aldrig varit med om det förut. Minnesbilder strömmar fritt och oavbrutet, inte bara av honom utan alla möjliga minnen och tankar, både sånt jag brukar tänka på och sånt som ligger betydligt längre bort. Saker som har varit osynliga har blivit synliga. Jag har fått ompröva en hel del beslut som har påverkat mitt liv, som jag trodde var baserade på fakta men som just har visat sig vara ett litet barns fantasier. Det är omtumlande, befriande.

Många bra människor i min närhet har varit till stor hjälp. Tusen tack för att ni ringde och skrev och kom och lät mig prata osammanhängande och berättade era egna minnen av honom och andra, tack för era kloka och varma tankar.

Yngsta dottern byggde en liten minnesplats till sin morfars ära när vi kom hem, ställde fram foton på honom och tände ljus. Hon har tagit det hårdast av oss alla. De hade en egen relation och brevväxling och hon hade väntat otåligt på att vi skulle träffa honom i vår. Nu på sjätte dagen tänder hon fortfarande ljusen varje kväll och klär sig helt i svart varje dag när hon går till skolan. Hade traditionen med sorgband funnits kvar så hade hon burit det - det hade jag nog också, det vore ett bra sätt att förklara för omvärlden varför man verkar ledsen eller frånvarande.

Är du ledsen för allt du inte hann säga? frågade en vän som hörde av sig. Men nej, det är jag inte. När min lillebror ringde på morgonen och berättade att min pappa hade dött på natten åkte vi dit för att se honom en sista gång. Vi ringde hem barnen från sina skolor, hyrde en bil och körde genom snön till huset vid havet.

Han låg i sin säng och vi gick in till honom. Det var så fint att se honom där, så fridfull, precis som om han sov. Fast kall. Döden är helt självförklarande när man kommer nära. Så fort man lagt handen mot den kalla huden måste man börja förstå och acceptera att det är slut.

Efter ett tag gick de andra ut en efter en och jag satt kvar ensam. Då sa jag allt jag ville säga: att jag inte är arg för någonting längre, inte bitter eller besviken. Att jag uppskattar vad han har gjort de sista åren. Jag sa att jag är glad för att han har funnits och för att han är mina dagars upphov. Och det kändes så tydligt att orden nådde fram, på ett eller annat sätt. Sen kunde jag säga hejdå och gå tillbaka till de andra.

När vi åkte hem igen var jag lättad och tacksam för att vi fått säga adjö på ett så fridfullt sätt. Nu kommer jag alltid att ha bilden av min döda pappa med mig. Den är viktig och har sin plats tillsammans med bilderna av hur han såg ut när han var levande, ung och vacker. Som jag minns honom från när jag var liten, och som han ville bli ihågkommen.
.

~ min pappa ~

Vi är pusselbitar, och våra närmaste bitar är våra föräldrar. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi har levt tillsammans med dem eller inte. Och när en föräldrabit rivs bort från pusslet gör det ont.

Min pappa dog häromnatten. Hans död var inte helt oväntad - han var över 80 och hade en svår sjukdom. Ändå blev jag helt omtumlad och förvirrad av dödsbudet, det kom som en chock. Jag har alltid varit helt övertygad om att han skulle leva minst tio år till, som sin egen pappa.

Sen dess har jag gått omkring som i ett moln. Lite ofokuserad och fumlig. Det är inte en stor sorg, fast jag har gråtit mycket. Men när någon är över 80 år gammal och krasslig, då är det inte världens undergång. Han somnade bara, utan plågor och ångest, och då är det inte så tungt, då är man lättad och nästan glad, för en bättre död kan man ju knappast önska sig: att få somna bredvid den man älskar efter en trevlig dag och ett långt och ganska trevligt liv.

Det är inte heller en plötslig förlust, för vi har aldrig bott tillsammans och på ett sätt har jag alltid levt med förlusten, med saknaden av en pappa.

Men de sista åren var det mycket som förändrades. Vi kom mycket närmare varandra och barnen hade egna relationer med sin morfar. Jag vande mig nog vid att ha en pappa, helt enkelt, på samma sätt som många andra i min ålder har det: inte så ofta, men med värme och vänskap.

Och nu är jag utan pappa. Lite föräldralös. Han fattas mig.

Nästan varje dag får vi höra att svenska ungdomar mår dåligt. Flickor skär sig, pojkar super, köerna till barnpsykiatrin verkar oändliga, barn äter antidepressiva medel, barn begår självmord. Som förälder är det lätt att bli orolig när tonåringen verkar helt under isen - och det kan hända alla sorters föräldrar. Vad ska man göra? Och vad beror det på? (more…)

Tonåringar som känner att de har trygga band med sina föräldrar har också bättre förmåga att hantera stress och lösa problem. Tyska och belgiska forskare har följt 112 ungdomar från 14 till 21 års ålder och kommit fram till dett samband, skriver Reuters nyhetsbyrå i artikeln Bond with parents helps teens cope with stress. (more…)

Vad man gör med sin kropp är upp till en själv, så länge man är vuxen. Som förälder har man ett ansvar för sina barn och deras kroppar, och man försöker få dem att göra så kloka val som möjligt även när de är tonåringar.

Vad man uppfattar som klokt och viktigt varierar förstås: (more…)

Dagens Nyheter har just nu en serie om tid, eller snarare bristen på tid. Hur tiden i en småbarnsfamilj sällan räcker till.

Den första artikeln handlar om en dag i en ganska vanlig familj: mamma, pappa, en sjuåring och en treåring. Jag tittar på bilden, följer med i det eviga ekorrhjulet och funderar på hur det var när vi hade två barn.

I nästa artikel läser jag om en annan familj. Barnen är lite yngre. Den här mamman och pappan har råd att köpa hjälp med till exempel hämtning på dagis vissa dagar, plus att de har städhjälp genom jobbet. Ändå verkar de också bekymrade över att tiden inte räcker till. “Klockan sju sitter hela familjen runt bordet i det påkostade köket med perspektivfönster ut mot skogen” läser jag, och får intrycket av att den där halvtimmen, frukoststunden, är den enda tiden på dagen som familjen kan vara säker på att få tillsammans. Sedan kastar sig alla iväg åt olika håll.

Jag tittar på dn:s grafik igen och tänker att jag känner igen det, men inte riktigt. I en gammal pärm hittar jag ett av många skrynkliga scheman som jag jämt ritade när barnen var små. Det är ett av de senaste, från när den yngsta var ungefär ett år och hennes syskon var fyra, sex och nio.

Det är ett typiskt schema för den tiden, för mig och det liv vi levde; varje halvtimme från sex på morgonen till elva på kvällen är inrutad, måndag till söndag. Här är det bad, här välling, läggdags, bakning, tvätt, promenader, saga. Det fungerade bra för oss - jag var en ung och slarvig tjej när jag fick mitt första barn och märkte snabbt att rutiner var enda sättet för mig om inte fullt kaos skulle råda. Självklart levde vi inte alltid efter mina scheman men de var bra att ha och satt i ryggmärgen, ungefär som vilka jobbrutiner som helst.

Nu tittar jag på dn-familjerna igen och ser vad det är som skiljer deras tid från min. Det är stressen.

Jag var lika trött som alla andra småbarnsföräldrar, som Mia, Cecilia, R, Mifflan och alla andra mammor och pappor med småknoddar. När vi läste saga vid femtiden somnade jag ibland mitt i en mening, våra nätter var röriga som alla andras och så vidare.
Men vi var inte stressade. Vi hade ett eget tempo, och det är jag så himla glad för idag.

Det berodde förstås på att jag var hemma med barnen och inte kände någon press att göra något annat. Det var jobb nog. Vi anpassade oss till den usla ekonomi som det innebar och mitt fokus var helt på vardagen med mina (och ofta andras) barn. Våra dagar flöt fram som en flod med krökar här och där, lugnt och stilla. När jag någon gång gjorde utflykter på en eller ett par dagar till den andra världen, den utan barn, märktes det direkt. Tempot bröts, vi kom i otakt och det tog ett par dagar innan vi hittade rytmen igen.

Inte för att det inte var jobbigt många gånger, jag var yr av trötthet ibland och fattade inte hur jag skulle orka. Och självklart kunde stressen slå till i vissa stunder, att handla med fyra trötta barn till exempel är ingen övning i zenmeditation (fast det borde kanske vara det). Men det var inte fråga om det här ont i magen varje dag, tiden räcker inte till, vi får aldrig bara slappna av och vara tillsammans, hur länge sen var det vi pratade som jag kan känna nu när jag jobbar utanför hemmet.

Jag tittar på artikeln om den rika stressade familjen igen och tänker på hur det skulle ha stått om oss. Vi hade inget påkostat kök, men det känns som vi hade ett bra perspektiv ändå.

Carl Z är död - det hände för en vecka sedan men jag visste inget förrän ikväll när min vän och fd kollega Anna T2 skickade ett sms. (more…)

För några år sen var det (tydligen) tabu att säga att barn kunde vara jobbiga. I alla fall hörde man det påståendet stup i kvarten: “Åhh vad skönt att höra att du också tycker att det är jobbigt att vara småbarnsförälder, det får man ju egentligen inte säga.”

Jag har aldrig fattat det där. I min värld är det typ tvärtom. Man kanske fick jubla ohämmat över föräldrarollen på 50-talet men idag är det bara pk om man samtidigt tillägger att det är lite jobbigt OCKSÅ, och att man faktiskt vill vara ensam ibland. (more…)

Hos Hemliga pappan pågår diskussioner om huruvida barn ska vara med i olika vuxna sammanhang - på begravning, fest, bröllop, på jobbet eller på restaurang. En himla bra kommentar från Trulsa: (more…)

Nina Björk skriver så otroligt bra i sin söndagskolumn i DN: (more…)

Det var en sommarkväll för många år sedan. Vi satt på verandan och pratade om hur det är att ha barn, jag var tjugo år och gravid för första gången.

En av min mammas vänner, pappa till fem vuxna barn, suckade och sa vänligt till mig:

- Ja, vet du Anna, att ha barn, det är som att stå i ett hörn med sitt hjärta i handen. Man kan inte göra mycket när ens barn har det svårt, bara stå och se på och hoppas att det ska gå bra …

Hur många gånger har jag inte tänkt på det sen dess?

Nu är mina barn stora, den äldste redan vuxen. Jag kan glädjas tillsammans med dem när de är lyckliga eller nöjda med livet, när de träffar någon underbar och när de lyckas med vad de föresatt sig. När de finner livet gott blir jag varm och glad.

Men när de blir svikna, illa behandlade, när deras liv är i uppror och de vandrar i mörker, då står jag där med mitt hjärta i handen och kan inget annat.

- Vadå, litar du inte på mig?

Jag funderar. Litar jag?

Både och. Med viss reservation.

- Jag litar på dig, fast …
- Fast vadå?
- Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
- Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
- Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
- Nej men vadå …

- Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
- Jaja, det är ju det jag menar.

Eftersom det kom så många kommentarer svarar jag alla på ett ställe. (more…)

Hur kan man välja att vara hemma med sina barn när de är små? Om man är kvinna alltså. Då kan man ju inte vara klok. Då skiter man i sin framtid, skriver Linda Skugge på Expressens hemsida. (more…)

Att vara tonåring kan vara pest. De flesta tonåringar går igenom en kris, på sitt eget sätt. En del blir trötta, andra blir deppiga. Somliga blir otroligt arga, på sig själva och på världen.

De senaste åren har vi hört allt oftare att en del arga, olyckliga unga tjejer och killar skär sig själva. Det kan verka obegripligt men är ett sätt att döva den inre smärtan: man skär sig tills det gör ont och blöder för att slippa känna hur ont man har i själen. Kanske är det också ett rop på hjälp, en klagan som det inte går att bortse från.

Men det här ska inte handla om det sorgliga i att unga människor kan vara så nere att de vill skada sig själva. Istället handlar det om hur föräldrar, i det här sammanhanget som så många andra, ses som en belastning snarare än som en resurs. (more…)

Har DU minst en tonåring i ditt hem? Är DU också trött på blöta handdukar som ligger i mögliga högar på golvet eller bland den rena tvätten? Då är den här uppfinningen något för dig! (more…)

Tack ni som har mailat och kommenterat mina “döden”-postningar (det är tydligen svårt att kommentera idag, ursäkta, jag ska undersöka varför!). Nilla L håller med Nina om att man får korkade kommentarer av omgivningen när man sörjer. (more…)

Föreningen Föräldraskap har nu uppdaterat sin hemsida med bland annat tips på föräldrabloggar, en artikel om blöjfri-metoden och sprillans nya nyheter. Bland annat.

Läser hos Hemliga pappan om en mamma som fått en föreläsning om amning av en sträng doktor och blivit ledsen. Det är jättetråkigt att amning är nånting man kan knäppa folk på näsan eller slå varandra i huvudet med. Kan inte alla bara sluta tänka på amning som politik för vuxna och se det som den coolaste maten för barn istället? (more…)

Ska man ha ögonkontakt med sin bebis när man är ute och går, eller inte? Trenden tycks, enligt Aftonbladet idag, vara att föräldrar vill ha sina barn bortvända. (more…)

Nu är den klar - världens första bloggbok om hemfödsel!
Författare är undertecknad och Katerina Janouch, journalist och författare.

Vadå bloggbok? undrar du kanske nu. Och vadå föda barn hemma?
Jo, det är ju så att det föds ett hundratal små svenska bebisar hemma varje år, helt enligt (more…)