På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Får inte blogga!

Mellan kartonger och resväskor hinner vi trycka in ett avsnitt av I Claudius på hyr-dvd då och då, men det finns inte många extra minuter över just nu.

Vill därför bara påminna om två viktiga saker:

1. Svimmande getter (missa inte filmen!)

2. Kom till Söders Hjärta i morgon kväll!

Andra bloggar om: I Claudius, svimmande getter, Söders Hjärta

Jag läste fel när jag gick förbi tv:n, trodde att det stod

Fear is a virus that will mutate and transmit among humans

Det är ett tag sen nu, men jag kan inte få orden ur huvudet.

När jag var liten frågade vi ofta varandra: tror du på Gud? Det var en viktig, definierande fråga, ungefär som vuxna som just har träffats frågar varandra: vad jobbar du med? I går fick jag frågan igen, eller snarare: vad ska man tro på?

Det är ganska enkelt. Jag önskar att det man tror på skulle vara en totalt privat sak mellan en människa och det hon (kanske) väljer att kalla Gud. Ingen annan behöver bry sig om det eller ifrågasätta det, och man behöver inte efterlikna någon annan i sin tro.

Därför behöver det inte finnas några religioner: inga sammanfattningar, inga skrifter, inte regler, inga präster, inga församlingar.
(Kyrkor är lite annorlunda, de är byggnader gjorda för stillhet och meditation, eller borde vara det iallafall.)

Behovet att skapa religioner, skrifter, församlingar och präster tror jag är ett sorts behov av bekräftelse. Vi tycker lika, alla vi, eller hur? Det är inget konstigt, nästan alla människor har ett starkt behov av att höra ihop med andra. Problemet är att sen kommer ofta förstärkningen av vi-känslan som ett brev på posten: Alla borde tycka som vi. De som inte tycker som vi får inte vara med. Visste du att ordet “heretic”, kättare, kommer från det grekiska ordet för att välja?

Men jag vill välja själv, och framförallt vill jag inte vänta på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska leva. Tanken att det skulle finnas någon annan som kan bestämma mitt öde är helt absurd, likaså att någon annan ska kunna rädda mig, frälsa mig. Det är mitt ansvar: bara mitt, att bli en hyfsad eller god människa. Att komma till himlen, få ett bättre karma, göra världen till en lyckligare plats eller vad som nu är mitt mål.

Det betyder förstås inte att man ska vara hemlig eller ensam. Man kan bli inspirerad av andras tro, och kanske inspirera själv. Man kan dela sina tankar och sin glädje eller sina bekymmer och diskutera olika sätt att bli en ängel. Men ingen kan säga: Så här är det! Så här tycker Gud!

Andra bloggar om: gud, religion, kyrkan, tro, kristendom.

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Idag är det ett år sedan min pappa dog. Det känns tomt, vemodigt och fortfarande lite overkligt. Ibland hinner jag tänka en sekund att jag ska berätta något för honom eller fråga någonting - sen kommer jag ihåg att det inte går längre.

Det finns ingen grav eller minneslund, men vi ska åka till havet och sjösätta en minnesbåt.

• Efteråt
• Frånvarande
• Sorgband och fin musik

Köpte tidningen Philosophy Now på flygplatsen, satte den i händerna på sonen och förväntade mig bli upplyst, vis och förändrad. Det blev jag också: innan resan var slut hade jag dessutom blivit pseudomodern.

Alan Kirby är filosofie doktor och skriver i sin essä The Death of Postmodernism, and Beyond att vi redan lämnat det postmoderna bakom oss. Eftersom jag aldrig riktigt fattade vad det postmoderna innebar är jag ganska lättad - jag känner igen mig betydligt bättre i det pseudomoderna samhället.

Så som jag fick Kirbys tankar förklarade för mig liknar pseudomodernismen lite grann webb 2.0 - det är inte längre författaren, upphovsmannen som är huvudpersonen. Nyckelpersonerna är deltagarna - de som tillsammans bygger innehållet. Det kan vara bloggare, flickrare, bokmärkare, wikipedianer, mmorpg-spelare eller, på den ytligaste nivån, de som skickar sms till debattprogrammet eller dokusåpan. Att vi inte längre köper ett helt album från en artist vi gillar, utan istället mixar favoritlistor i våra mp3-spelare utan någon större respekt för artistens försök att ge oss något sammansatt helt, är ett typiskt pseudomodernt beteende.

Det är de nya teknologiska landvinningarna som har störtat oss in i det pseudomoderna, menar Kirby, och våldsamt förändrat relationerna mellan författaren, läsaren och texten - för alltid.

Kirby själv är inte särskilt glad över den här utvecklingen. Han är rentav ganska dyster och gnällig. Bara för att alla får vara med och använda den toppmoderna tekniken behöver inte resultatet bli särskilt imponerande, klagar han:

Optimists may see this as the democratisation of culture; pessimists will point to the excruciating banality and vacuity of the cultural products thereby generated (at least so far).

Han pekar också på att den så kallade interaktiviteten inte alltid är så långvarig. När man har skickat sitt lilla sms-bidrag, ringt in sin röst eller skjutit ner monstret återvänder man till sin passiva roll och har egentligen inte uträttat något av värde. Inte heller de pseudomoderna verken kan vara långvariga. Eftersom de bygger på spontant deltagande och ständig förändring förlorar de sitt värde när de körs i repris (”OBS! Du kan inte längre rösta”).

Banalt, historielöst och eländigt alltså:

The pseudo-modern era, at least so far, is a cultural desert. We are confronted by a storm of human activity producing almost nothing of any lasting or even reproducible cultural value – anything which human beings might look at again and appreciate in fifty or two hundred years time.

Tillochmed träskallar har skrivit mer spännande brev än vad många högutbildade idag skickar från sina mobiler, knorrar Kirby. Men folk födda efter 1980 kommer inte att hålla med, skriver han:

Those born before 1980 may see, not the people, but contemporary texts which are alternately violent, pornographic, unreal, trite, vapid, conformist, consumerist, meaningless and brainless.
Those born later might see their peers as free, autonomous, inventive, expressive, dynamic, empowered, independent, their voices unique, raised and heard: postmodernism and everything before it will by contrast seem elitist, dull, a distant and droning monologue which oppresses and occludes them.

Till slut förklarar Kirby att de typiska intellektuella tillstånden i det pseudomoderna samhället är okunnighet, fanatism och oro.

Bush, Blair, Bin Laden, Le Pen and their like on one side, and the more numerous but less powerful masses on the other.

Skrämda av en okontrollerbar omvärld drar vi oss undan i våra egna aktiviteter - kontrollerar vår egen lilla sfär. Vi ersätter de yttre auktoritererna med vår egen, lyssnar inte längre till husbondens röst, låter oss uppslukas av vårt klickande och styrande. Befriar oss in i tystnaden.

Så långt Kirby alltså. Själv är jag ganska optimistisk och tror att internet kommer att underlätta för mänskligheten att bli hitta sin mänsklighet igen.

PS Tack till sonen, Lexin och The Free dictionary som hjälpte mig att (hyfsat) förstå den engelska texten!

Andra bloggar om: pseudomodernism, postmodernism, filosofi.

Precis när du börjar bli riktigt trött på att höra talas om nyåret i allmänhet och summeringar av 2006 i synnerhet - just då kommer jag med en tillbakablick. Varför? Fråga inte så mycket. Läs bara. Blunda och tänk på fosterlandet, om det hjälper.

År 2006 var ett ganska loppigt år för min del. Det kunde ha varit bättre. Men om jag tänker bort de sorgliga sakerna och koncentrerar mig på de intressanta och roliga istället så finns det faktiskt ganska många:

• Jag lyckades hålla alla mina nyårslöften och de var så bra så jag återanvände dem i år. Dessutom har jag lovat att lägga mig tidigare så att jag hinner läsa mer än en sida innan jag somnar, så att bokhögen slutar att växa.

• Yngsta dottern och jag gissade rätt på en av hemlisbloggarna! Vi är så oerhört stolta!

Och suddiga, för det ska man tydligen vara när man har vunnit Nobelpriset Hemblisbloggartröjor.

• Alla barnen bytte hårfärg minst två gånger, och äldsta dottern fick ett hål i läppen. Det är alltid omväxlande när man har tonåringar i huset.

• Äldsta sonen flyttade till Holland. Det är ungefär som Midsommarkransen, fast lite längre bort. (Hmm. Patienten verkar vara i den så kallade förnekelsefasen.)

• Sommaren var helt fantastisk! Termometern visade tropiska temperaturer och alla blev slöa och lättjefulla.

Vi sov under bar himmel några nätter, det var superskönt.

• Många kul bloggträffar i år! Särskilt lyckad var picknicken på Djurgården, med bubbel och humlesurr och verkligt softa picknickare.

• Nu slår det mig att tre trådändar från förra året är fortforande lösa: jag har inte fått svar från varken Wolodarski, polisen eller telepaten.

Men nu orkar jag inte tänka på det där gamla året mer. 2007 kommer att bli helt annorlunda. Spännande fortsättning följer!

Andra bloggar om: 2006, hemlisbloggare, tonåringar, piercing, Holland, sommar, 2007

Utvecklingssamtal häromdagen. Läraren frågar min dotter:

- Hur tycker du att det är i klassen?
- Bra, fast … Lisa är jobbig.
- Jo, jag vet. Men nu är det så att … Lisa har det svårt just nu. Det är därför. Jag tror att det kommer att bli bättre snart.

I vår kultur pratar man inte så mycket med varandra om hur man mår. Tvärtom nästan - ju eländigare man känner sig, desto mer ska man hålla tyst om det. Svåra tider i livet som separationer, arbetslöshet och depressioner är nästan som skamliga hemligheter. Tabu att tala om. Det spelar ingen roll om det är barn eller vuxna som mår dåligt: man berättar inte.

Samtidigt förväntas vi fungera dagligen tillsammans med människor som vi inte står särskilt nära. På jobbet, i klassen. Trots att man kanske går igenom ett litet helvete ska man hålla masken hela dagarna, helst vara trevlig och samarbeta, inte störa. Fylla sin funktion.

Många barn och vuxna orkar inte hålla masken hela tiden. Men eftersom de inte får avslöja vad som tynger dem blir de ilskna och buffliga istället, kanske förstör för alla andra. Och får höra att de är jobbiga. En ond cirkel är sluten.

Vad är vi så himla rädda för? Varför kan inte Lisa komma till klassen och säga: Idag känner jag mig så ledsen och rädd, det verkar som om min mamma och pappa ska skiljas.
Och så vet alla andra varför Lisa är konstig och besvärlig, och kan välja att vara snälla eller att låta henne vara.

Vi borde kunna berätta om våra egna och andras problem utan att sänka rösten till en hemlig viskning, utan att göra dem till någonting fult och skamligt. Alla, precis alla, drabbas ibland av närståendes eller egna problem, som kan sätta en helt ur spel. Det kan vara missbruk, kriminalitet, separation, sjukdomar i kropp och själ. Men det behöver inte vara någon stor katastrof för att man ska tappa balansen tillfälligt. Tänk att kunna säga: Ursäkta att jag kommer försent men min XXX skällde ut mig i morse och jag grät hela vägen till skolan/jobbet. Jag kommer nog att vara lite skör idag.

När min pappa dog blev min dotter otroligt ledsen. Det tog säkert en månad innan hon var sig själv igen. För att visa sina känslor - och samtidigt slippa förklara om och om igen varför hon var så otillgänglig - satte hon ett sorgband på jackärmen. Hon tyckte att det hjälpte mycket, att människor omkring henne visade den omtänksamhet hon behövde.

Man skulle önska att det fanns ett band att sätta på sig när man bara var skruttig i största allämnhet - men det finns det ju inte. Vi måste nog helt enkelt prata med varandra. När det gäller skolbarn måste lärarna och föräldrarna ta ansvar för att göra problemen tydliga. Lisa ska inte behöva bli betraktad som jobbig, ovanpå allt annat hon går igenom.

Andra bloggar om: problem, sorg, öppenhet.

Nu börjar det sakta sjunka in att min äldste son, mitt första barn, har flyttat till Holland. Han flyttade hemifrån redan när han var 17 och nu är han 23, så vi är vana vid att inte ha honom hemma. Men Holland är lite längre bort än Midsommarkransen.

Och ja, å ena sidan är han inget barn längre, han är vuxen och klok och har varit ute i världen på egen hand förut. Han är både son och storebror och vän, en av de bästa. Men också en del av mitt hjärta.

Så nu märker jag hur jag tänker på Holland med en viss ömhet. Holland? Jo, plötsligt verkar det vara ett så himla trevligt ställe. Knepigt politiskt förstås, men med bra klimat och många ekologiska jordbruk. Språket är ju lite - eh - speciellt. Men de har många kanaler. Och de holländare jag har träffat var verkligen coola och trevliga. Goed zo!

När barnen var små läste vi böckerna om Lilla Tiger och Lilla Björn. En gång reste de till sina drömmars land. De trodde att det var Panama, men det var hemma.

Holland kanske är mina drömmars land? Vem vet, det kanske är meningen att resten av oss ska hamna där också. (Då har väl sonen fått jobb i Kina, men iallafall. Kina kan säkert också vara nice.)

Andra bloggar om: Holland, barn, kärlek, Lilla Tiger

Julen.

Den är väl bra.

Julen är jättebra! Men den har sin rätta tid. Det är mellan den 23 och 25 december. Innan den 23 låtsas man nästan inte om den alls, sen vrider man på julkranen med ljus och glitter och paket och chiliköttbullar och marsipangrisar och bjällerklang och mer paket och granbarr och mer glitter.

Sen den 25 är det slut, för då är man helt slut. Fast glittret får hänga kvar till i mars nån gång, för det är så fint.

Så ska det vara!

Men i år har jag blivit utsatt för en kupp! Vi har en julgalning i familjen - det är garanterat inte ärftligt, så hennes blivande barn behöver inte oroa sig - och igår passade hon på, när de värsta julmotståndarna var på annan ort.

Redan på håll syntes den första varningssignalen - julstjärnan var upphängd i köksfönstret …

- Alla grannar har redan sina sjärnor uppe! Julen är en tävling mamma, vi måste vinna!

I vardagsrummet var julkartongerna redan uppackade. Den tredje december! Tjugo dagar för tidigt!

Jag tog julgalningen på bar gärning, men hon hämtade sig på ett ögonblick och fortsatte att dekorera som om det vore tre veckor senare.

Nallarna hade redan satt upp granen. Det såg nästan lite hemtrevligt ut.

Så nu har vi jul här i vårt hus. Hopp tralalala. Det är egentligen ganska mysigt, men jag tänker ändå hålla på mig och stoppa fingrarna i öronen så fort jag hör julmuzak och inte köpa julklappar förrän kvällen före dan. Nån jävla ordning får det vara på traditionerna.

Andra bloggar om: jul, julgalningar

• Ovanligt klokt och tydligt i Dagens Nyheter idag:
Psykoanalytiker Magnus Kihlbom skriver om apati, och hur våra själsliv påverkar varandra - Hjärtan kan brista

• Ovanligt sorgligt för att vara en broschyr från Vägverket:
Intervju med en man som körde berusad och dödade sin bror

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar - nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans “Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den - ganska akuta - känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför - eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte - tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

Det enda jag önskar mig i julklapp är en imp. (Om du inte vet vad en imp är ska jag förklara: Imper är en slags små alver. Den sortens imp jag tänker på är en variant av imperna i Discworld-böckerna, där de bland annat håller reda på viktiga möten och säger bingly-bingly beep! när det är dags.)

Jag vill ha en egen upplysar-imp som håller ordning på allt jag behöver veta: vad det står för intressanta saker i tidningarna (och vad de betyder), vilka djupsinnigheter som har skrivits i mina favoritbloggar, vilka utställningar, filmer och konserter man borde gå på, vilka politiker som har fattat vilka tokiga beslut.

Dessutom ska impen avgöra vilka artiklar (böcker, bloggar, filmer, föreläsningar etc) jag absolut måste läsa (se, gå på etc) själv. Det ska vara väldigt få. Resten tar impen hand om, och ger mig en effektiv och lättfattlig sammanfattning varje morgon, cirka kvart över nio.

Särskilt de vetenskapliga essäerna i DN ska impen läsa och förklara för mig. Jag vill ju så gärna veta vad de handlar om! Och alla politiska bloggar på engelska.

Jag vill också att impen ska ha en samlad bild av allting. Till exempel om jag tror att min internet- och tv-leverantör är ett helylleföretag så ska impen upplysa mig (på ett diskret vis) om att de har blivit uppköpta av den mörka sidan. Om det nu skulle vara så, alltså. Eller om jag blir erbjuden jobb av en ideell organisation som informerar om ungdomars datorvanor så ska impen tipsa om eventuella detaljer som gör styrelsen mindre trovärdig. Sånt ska impen veta och förklara för mig, innan jag skriver på.

På så sätt ska jag alltid ha full koll på allting. Robotkoll. Och inte behöva skrynkla min stackars hjärna för att hinna med allting och förstå allting och kunna svara på frågor och fatta kloka beslut.

Andra bloggar om: imp, imper, upplysning, infostress.


Igår inte-firade vi födelsedag, för första gången. Det känns lite konstigt, men födelsedagsbarnet ville inte bli firat så vi firade inte.

Annars är vi en väldigt födelsedagig familj! Det vill säga, fyra sjättedelar av familjen är det. Mest jag. Det ska vara sång, tårta och presenter till frukost, valfri födelsedagsmiddag och alla ska vara extra snälla. Dagen före ska alla vara ute och göra hemliga ä r e n d e n och på kvällen måste man gå och lägga sig extra tidigt, eller iallafall hålla sig ur vägen. Om man vaknar innan sjungtåget kommer måste man ligga och vrida sig och vänta och försöka höra vad de egentligen gör därute? Och sen fort blunda när dörren öppnas.

Så har vi gjort 23 + 23 + 23 + 18 + 17 + 14 = 118 gånger sen första barnet föddes. (Eller iallafall säkert 114 om man räknar bort några gånger när födelsedagsbarnet var på annan ort.)

Men inte igår alltså!

Kan det vara så att man är genetiskt programmerad att tycka mer eller mindre om födelsedagar? Min mamma var också ett födelsedagsfreak, och hennes mamma med. Men mina barns pappa är betydligt mer tveksam, och nu har det anlaget tydligen slagit till för fullt i han-som-blev-nitton-utan-krus nyss.

Det kan ju verka som om jag bara vill ha en ursäkt för att äta marsipantårta, prassla med presentpapper och slänga konfetti omkring mig. Det är visserligen sant, men det finns fler anledningar att gilla födelsedagar:

• Man har världens bästa tillfälle att tala om för någon hur mycket man uppskattar att han eller hon finns
• Man blir påmind själv om hur skönt det är att finnas till ibland
• Man får äta tårta och prassla med presenter.

Fast somliga känner alltså annorlunda och blir mest illa till mods vid f-tanken.

Vilken sort är du? Och din familj, är den samma?

Nu måste det avslöjas, fast det är ganska pinsamt. Det var så här. När jag var liten var min mamma chefredaktör på Kamratposten och jobbade och var kompis med alla dåtidens barnboksförfattare och illustratörer, bland annat Lasse och Inger Sandberg. Ni vet, med böckerna om Tummen och Pulvret om lilla Anna och långa farbrorn.

Sandbergarna var hemma hos oss ibland, men det är längesen nu. När jag träffade Inger på bokmässan i Göteborg för två år sen var det säkert tjugo eller trettio år sedan vi sågs sist. Hon kände inte igen mig först, men sen kom hon precis ihåg mig och visste om mina barn och mitt jobb.

- Det är väldigt kul iallafall, sa jag till Inger, att det är jag som är lilla Anna.
- Hur menar du då, frågade Inger.
- Jo, eftersom ni döpte lilla Anna efter mig.

Inger började le lite och plötsligt kände jag mig tveksam.
- Jag hade för mig att det var jag som …? Min mamma sa det tror jag … eller hur det nu var …
- Kära lilla Anna, sa Inger och klappade mig snällt på armen, det finns nog många små Annor, och du var säkert en av dem.

Men hu så dum jag kände mig i det ögonblicket. Jag rodnar över hela kroppen bara jag tänker på det. Här har jag gått och trott, varit helt övertygad, i hela mitt liv om att det var jag som var lilla Anna. Jag har säkert sagt det till en massa människor förr i tiden också, pinsamt!

När jag började tänka klart igen insåg jag att min mamma aldrig hade sagt att jag var anledningen till att lilla Anna hette just Anna. Det var bara nånting jag tog för givet som liten, i min storslagna fantasivärld där hela universum kretsade kring mig. (Det förklarar också varför jag blev så häpen och besviken när jag började ettan och det fanns två Annor till i klassen! Jag visste inte att det fanns fler som hette som jag!)

När vi läste Anna-böckerna hemma så tyckte jag nog bara att det var självklart att den söta lilla flickan skulle heta Anna, och att hennes mamma skulle tycka om jordgubbstårta precis som min mamma. Det var bara i sin ordning.

Men nu måste jag alltså leva med insikten att jag inte var hon, och hon inte jag.
Så kan det gå!

PS En helt annan sak om lilla Anna - nutidens barn verkar ha en mer misstänksam attityd till böckerna om den lilla flickan och den långa farbrorn. “Det låter helt sjukt” har jag hört mer än en tonåring kommentera böckerna. Så tänkte aldrig vi - kanske var farbröderna ett mer självklart inslag i våra liv?

(via MaxMagnus Norman)

Andra bloggar om: Lilla Anna och långa farbrorn, Inger och Lasse Sandberg, barnböcker

Det är redan fredag - den här veckan har gått som ett skållat troll. Efter föreläsningshelgen var jag så överfull med intryck att jag knappt kunde berätta för folk hur det hade gått, jag visste knappt var jag skulle börja. Först nu börjar jag sortera ut det viktigaste, men det dröjer nog ett tag till innan jag kan samla ihop mig och skriva om det. Vardagslivet stannar ju inte upp för att jag behöver tänka, precis! (En kort beskrivning har jag lyckats få till här, så länge.)

Den här bilden illustrerar ganska på pricken hur jag har känt mig i sju dagar, men det är faktiskt inte jag på bilden utan min dotters tekopp. Så här ser det ofta ut när hon häller upp te, sen mjölk och sen mer tevatten eftersom det blev för mycket mjölk. Jag gjorde precis likadant när jag var liten, vilket får mig att undra om man kan ärva ovanor?

För att ytterligare spä ut på intrycksöverbelastningen gick vi på konsert och hörde Mozarts Requiem och musik av Ture Rangström, alltihop så vackert och himlastormande och omtumlande så att vi inte visste om det var regn eller tårar vi blev genomblöta av på hemvägen.

Konserten hette Mozart först som sist och sänds i P2 på söndag klockan 22 och jag besvär er att lyssna på den om ni är vakna då.

Det är oklart om bilden är suddig för att musiken fick luften att vibrera eller för att jag hade lite feber. Det kan också vara att min kameramobil är tondöv.

Andra bloggar om: överfullhet, te, mozart, requiem, rangström

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

På tisdag kväll ska jag delta i en utställning på galleri AK28- jag ska faktiskt vara ett av uställningsföremålen, egendomligt nog.

Så här beskrivs händelsen i pressrelisen:

Å andra sidan
ak28 bjuder in konstnären Andreas Gedin för att curera en föreläsningskväll kring det verkligt alternativa.

Det talas idag mycket och lättvindigt om det alternativa. Under föreläsningskvällen “Å andra sidan” vill Andreas Gedin konkretisera begreppet samtidigt som det sätts under lupp i ett konstsammanhang. (…)

Andreas Gedin har i sitt konstnärskap och i tidigare curerade föreläsningsprojekt undersökt begrepp som kvalitet och förändring. Under titeln Å andra sidan belyses tre alternativa företeelser: hemmafödslar, den sicilianska maffian och medlemsbanken JAK där man sparar och lånar ut pengar utan ränta. Gemensamt för dessa tre är att de utgör konkreta alternativ till rådande normer.

Föreläsare: Anna Toss om att föda hemma, Carina Gunnarson om siciliansk maffia och Oscar Kjellberg om JAK.

Välkommen tisdag 17 oktober kl. 19!
Alltid gratis entré!
Bar och kaffe.

Utställning 21 - 29 oktober. Föreläsningarna dokumenteras och visas som en utställning på ak28.
Vernissage och bar lördag 21 oktober kl. 15:00-21:00.

Udda men kul, tror jag att det blir. Välkomna som sagt!

Andra bloggar om: Andreas Gedin, Ak28, hemfödsel, hemförlossning, maffian, JAK

Min yngsta dotter är oerhört taktil, det vill säga: hon upplever genom beröring, och hon pillar på allt hela tiden. Vi är flera såna i familjen, men hon är värst, och hon kan ge oss andra halvt fnatt med sitt pillrande med stearinljus, fjärrkontroller, gummisnoddar, kapsyler, brödsmulor och all annan lös inredning.

Men häromdan fick jag ett snilleblixt! (tror jag). Vi borde sätta något vettigt i händerna på henne, omvandla hennes klåfingrighet till skapande. Stickning! Jag tycker mig ha hört att stickning är jätteinne och populärt just nu och att det inte alls bara är hundraåriga gummor som stickar, vilket var dotterns skeptiska invändning till mitt förslag.

Kruxet är förstås att jag inte vet ett dugg om stickning, så nu ber jag om hjälp. Är DU en stickare? Känner du någon som stickar? Är det coolt att sticka? Kan man lära sig snabbt? Finns det tuffa och ovanliga mönster att ladda ner nånstans? Finns det mangastickning? Kan man göra stickmönster av bilder? Finns det nån hemsida för stickande kids där de kan lägga upp sina maskor? Var köper man stickor och garn? Är det dyrt?

Andra bloggar om: stickning,

Många kvinnor får ökad sexuell lust vid ägglossning. De blir flirtigare och klär sig mer omsorgsfullt, enligt ett brittiskt forskarteam.

Det låter rätt självklart och jag tror att effekten skulle bli ännu tydligare om man kunde mäta vilken inverkan tjejer med ägglossning har på män.
Oavsett om det beror på att man läcker en viss sorts feromoner vid ägglossning, eller på att man känner ökad lust och därmed blir mer attraktiv, eller en kombination eller whatever, så är det tydligt att många män reagerar annorlunda på kvinnor som har sin månatliga fertilitetstopp. Samma killar som flåsar en nacken den 14:e lägger knappt märke till en den 28 samma månad. Man behöver faktiskt inte ens klä upp sig, så jag lutar åt att det är feromoner.

Men det där är inte så konstigt alls, med tanke på hur stark driften är att föröka sig och uppfylla jorden hos människan, generellt sett.
Vad som är betydligt mer outforskat är fenomenet manliga ägglossare. Alltså killar/män som med sin blotta närvaro sätter igång ägglossningen hos kvinnor. Uppenbarligen måste ägget redan vara i startgroparna, men det kan ändå slita sig flera dagar för tidigt om en ägglossare kommer in i rummet.

Ägglossare ställer till problem. Dels blir det bebisar fast det inte var tänkt så. Dels blir det laddade möten mellan människor som egentligen inte borde. Men det struntar väl driften i, huvudsaken är att det börjar växa nya mänskofrön.

Jag skulle gärna vilja se lite forskning i frågan, så att jag kan säga vad var det jag sa en vacker dag och inte bara verka som nån slags bio-hippie. Till exempel skulle jag vilja veta om män också har en fertilitetscykel, och om de här manliga ägglossarna bara råkar vara på dag 14 väldigt länge varje månad, precis som vissa kvinnor är fertila och/eller har mens ovanligt många dagar. Och om det kanske finns kvinnliga ägglossare. Sånt skulle jag vilja få klarhet i.

Andra bloggar om: ägglossning, ägglossare

Par som lever tillsammans har olika sätt att hantera budgeten. En del slår ihop sina pengar fullkomligt: allt mitt är ditt, och tvärtom. Så har vi gjort i min familj i alla år.

Så finns det de som delar på det mesta, men har varsitt “bara-till-mig”-konto. Det fungerar säkert också bra (fast jag saknar lite förtroende och känslan av att dela nöd och lust i det arrangemanget).

Och så finns det några som har helt separata ekonomier. Fast de kanske lever ett helt liv tillsammans och har barn tillsammans så håller de sina pengar helt skilda åt.

Jag kände faktiskt ett sånt par. Han var stenrik, hon tjänade ganska lite. Det konstiga är inte att han ville hålla sitt guld för sig själv i början, när de nyligen hade träffats. Han var kanske rädd att bli utnyttjad, eller att hon skulle älska honom bara för hans pengar.
Det riktigt tvärkonstiga är att de fortsatte att ha varsin hushållsbudget efter att de fått barn, och att alla utgifter för barnet blev hennes.

Ja, du läste rätt! Eftersom hon var mamma skulle hon betala för barnet. Allting: mat, kläder, presenter, dagisavgiften, allt. Hon hade ju burit och fött barnet, så det var helt rimligt att hon fick ta kostnaderna. (Rimligt enligt henne och hennes man, alltså).

När hon blev med barn för andra gången funderade hon på om hon hade råd att behålla det, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Samtidigt som hon var gift med en riktig knös.

Det här är ganska många år sen nu, och jag vet inte om de fortfarande har barnen på hennes budget. Jag har inte heller hört talas om fler som har levt på det sättet, förrän idag:

Trots att makarna Larsson och Borelius, de gifte sig 2002, har fyra barn tillsammans och har levt tillsammans under hela 1990-talet menar Maria Borelius att anledningen till att man inte hade lagliga barnflickor var att paret hade skild ekonomi.
- De har helt separat ekonomi och har alltid haft det. Den här utgiften var något hon skulle klara av med sin egen lön, säger Markus Sjöqvist till Expressen.

Alltså. Man kan väl ha separat ekonomi. Men varför ska mamman vara ensamt ekonomiskt ansvarig för alla barnen?

I just det här fallet tjänade pappan mycket mycket mer (mellan 1 och 1,8 miljoner kronor per år) än mamman. Kunde han inte betala för två av barnen iallafall?

Fast man kan ju föreställa sig diskussionerna i en sån familj. - Kan du köra Leo till hockeyn idag? - Nej, Leo är ju din. Jag betalar bara bilresor för Tove och Emil.

Andra bloggar om: ekonomi, hushållsbudget, barn, Maria Borelius.

När man stirrar ut i höstdimmorna ska man inte börja tänka på kundtjänster och ärthjärnor, för då blir man bara ännu surare. Nu råkade jag göra det ändå. Här är några saker jag verkligen retar mig på:

1) Spray och hur de sköter sin mailtjänst Home. Jag har haft en home-adress i flera år nu och det har alltid varit strul. Det kan jag leva med, men jag retar mig på att man ALDRIG får några svar när man mailar deras kundtjänst.

2) Detsamma gäller comhem - de svarar heller aldrig på mail. Och att ringa till deras kundtjänst är lika frustrerande som att ringa till Telia. Ett samtal med teleoperatörernas kundtjänster kan orsaka allvarliga skador på nervcentrat. Kort sagt: man kan bli galen.

3) Man kan även bli arg av webbhotellet Surftown. Deras kundtjänst brukar visserligen svara, men a) först efter flera dagar, b) på danska och c) goddag yxskaft (eller gåddäää öxeskäft som det heter därnere).

4) Ett annat företag som verkar lomhörda, eller möjligen lögnaktiga, är Lovefilm som inte kan förklara varför de skickar film nummer ELVA på listan två gånger i rad, istället för nummer ett. Eftersom det nu har hänt två gånger på två veckor, men aldrig tidigare, frågade jag om det var ett tekniskt fel som kunde rättas till. Men nej, det kan de inte svara på. Istället skickar de som papegojor samma icke-förklaring om och om igen. "Om antalet exemplar vi har i lager inte räcker till att skicka till alla kan det bli så att man får en film från en lägre prioritetsgrupp just vid det utskicket."
Jodå, så att. Eftersom Lovefilm inte hade något ENDA ex inne av filmerna The Producers, Brokeback Mountain, Walk the Line, Stolthet och fördom, Hoodwinked, Local Hero, Kurosawa - Den vilda flykten, The Deer Hunter, Cowboy Bebop, Underground, Livet är ett mirakel, Ronin, Henry V eller Everything is Illuminated just den veckan. Visst serru.

5) Folk som går in med hundar i inte-hund-vagnen på tunnelbanan. Igår sa jag till en sån person. Jag har aldrig vågat göra det förut men jag blev så arg, för det syntes så tydligt att hon visste om det: hon sneglade på skylten och sen på alla runtomkring, men ändå bytte hon inte vagn vid nästa station. Ärthjärna. Ful liten hund var det också. Fast jag sa faktiskt till ganska snällt. Hunden kunde ju inte hjälpa det.

6) Folk som står mittemot varandra och röker så att man måste gå igenom deras rökridåer när man ska gå förbi. Det är faktiskt ett problem! Försök gå till tunnelbanan hemifrån mig via lokalagatan så får ni se! Plus att de slänger sina äckliga fimpar överallt. Hu.

Sen kommer jag inte på nånting mer att hetsa upp mig över. Just nu.

Andra bloggar om: Spray, comhem, Surftown, Lovefilm, dumma typer

Plötsligt händer det. Jag står och plockar in disken och känner hur strupen vidgas. Jag kan inte behärska mig, det måste ut:

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång
ja att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång

Barnen håller för öronen, suckar eller försöker tysta mig med välriktade disktrasor.

Men inget hjälper. Har man blivit dragen sen barnvagnsben i FNL-demonstrationer så har man. Är man uppväxt med Befria Södern, Hör upp allt folk och Jösses flickor så är man. Sångerna är outplånligt inbrända i vänstra tinningloben eller vad det heter.

Än så länge har jag aldrig fått något anfall på en publik plats, men den dagen kommer säkert. När jag står i en tunnelbanevagn i rusningstrafik till exempel, eller i kön på Konsum. Det kommer att börja som ett litet gnol som bara växer och som plötsligt brister fram:

Hans far sköts ner av fransmän, sen våldtog de hans mor
Hans syster tog en yankee som mördade hans bror
Han hade flera systrar i byn han kommer från
Men de har rekvirerats till horhus i Saigon
Mmmmm mmmm mmmm
Mmmmm mmmm mmmm

Andra bloggar om: sånger, FNL, vietnam, grupp8, barndomstrauma

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

Dottern kommer hem från skolan och är arg så det slår gnistor. “Vi måste tycka att demokrati är det bästa styrelsesättet - annars får vi inte godkänt på kursen! Hur demokratiskt är det på en skala?”

Det kan man ju fråga sig, men det är inget nytt. Jag vet inte hur länge det har stått i läroplanen, men det är ju inte länge sen en skola på fullt allvar ville underkänna elever som hade fel politisk åsikt, oavsett deras resultat.

Tanken är till synes god. Man kan förstå den som på ett personligt plan vill visa sin avsky för något: en brevbärare som vägrar dela ut främlingsfientlig propaganda, en busschaufför som inte vill köra pälshandlare och så vidare.

Men bara för att det är begripligt är det inte rätt! Utfrysning och ihjältigning har aldrig fungerat som metoder för att få ett lyckat, fredligt samhälle där alla drar åt samma håll. De som behandlas som motbjudande sluter sig ännu tätare samman och lovar att hämnas, visa vad de går för, ge igen. Om man trycker ner sina fiender i underjorden och lägger locket på gräver de tunnlar och dyker upp någon annanstans, i en skola kanske. Eller på ett flygplan.

Diskussion, möten och debatt är det enda sättet! Lyssna på deras argument, bemöt dem med bättre, klokare tankar. Undersök vad som ligger bakom, föreslå bättre lösningar.

För som dottern så riktigt påpekade: Om demokrati är så överlägset så måste väl alla vilja bli demokrater?

Andra bloggar om: marginalisering, demokrati, läroplanen

Ibland måste man fnissa lite (snällt, inte cyniskt) åt såna som menar väl, iallafall när de framstår som så ovanligt blåklockeblåögda som Eric Ljunggren, nyhetschef på Metro Stockholm.

klicka så får du se hela bilden större

Den här utrivna sidan från måndagens Metro sitter uppe på vårt kylskåp och är lika rolig varje gång vi tittar på den. Inte minst för att man kan fantisera om våldtäktsmannen som sitter på tunnelbanan och högtidligt lovar sig själv att sluta våldta folk när han läser Metro. Eller om nyhetschefen som blir mer och mer besviken för varje dag den här veckan och slutligen på fredag utropar: Nej, nu har dom mördat nån igen. Det är ju ingen som bryr sig om vad jag säger!

Andra bloggar om: metro

Det här familje-memet från Lotten har tagit mig evigheter att göra klart - det var så himla svårt! Eller snarare - jag trodde att det skulle vara så himla svårt, så jag har skjutit upp det hela tiden. Nu visade det sig att det gick till slut, men det hade varit betydligt enklare om man hade fått skriva en hel roman om varje person samt göra scenanvisningar och hålla upp skyltar. Nåväl! Här är den ohyggligt korta versionen.

1. Min mamma … var överlycklig när jag föddes, trots att hon fick ta hand om mig helt ensam. Hon påstår alltid att förlossningen var en enda lång orgasm, att amningen var rena himmelriket och att ingenting kändes besvärligt. Jag har alltid känt mig otroligt älskad av henne. Hon var chefredaktör på Kamratposten i typ trettio år men kunde knappt skruva i en glödlampa. Vårt förhållande är typiskt för en enda-dotter till en ensam mamma - komplicerat.

2. Min mormor … var otroligt ambitiös men hade inget tålamod med barn. Som ganska ung kvinna blev hon gift in i en småstads-societet, styvmor till tre pojkar och mamma till ytterligare tre barn. Hon var lottachef och ordförande i olika föreningar och skrev hyllmetrar med vaxduksböcker fulla med vackert dekorerade beskrivningar av sina bjudningar. Hon blev lätt irriterad och klagade på mig att jag inte var lika snäll och tyst som mina kusiner - kusinerna fick i sin tur höra att de inte var lika påhittiga och skojiga som jag.

3. Min morfar … kom från Stockholm men blev stadsläkare i småstaden och öppnade ett BB där. Han praktiserade som läkare tills han var över 90, och kände varenda själ i staden utan och innan. Han var världens snällaste, iallafall mot mig, och lärde mig att vispa äggtoddy. Jag tror att min mamma, hans enda dotter, var hans favoritbarn.

4. Min pappa … dog i våras, 83 år gammal och efterlämnade ett antal kvinnor och barn. När jag var arton gav jag honom en väldigt hemgjord present - en liten installation där man kunde se en liten fjäril sitta ensam i mörkret, bakom tidningsrubriker och löpsedlar. Han påstod att den fångade hans liv på pricken. Men jag vet inte.

5. Min farmor … var vacker och lär ha varit snäll. Jag träffade henne aldrig och vet inte ens om hon visste att jag fanns. Båda hennes föräldrar var skådespelare, båda hennes syskon regissörer.

6. Min farfar … är också en främling. Jag tänker på honom som en slags pusselbit: någon som tar vid där hans egen pappa slutade och som förväntade sig av sin son att haka på där han tog slut, ett eko av alla sina förfäder, någon som gör de rätta rörelserna för att inte pjäsen ska stanna upp.

7. Jag … lär mig otroligt långsamt att bli en vettig människa. Det är jävligt svårt!

Tack för alla kommentarer på mitt inlägg i bloggkaravanen, om att barnen är den viktigaste frågan i årets val (i alla val, faktiskt). Jag svarar lite här och där!

Hakke skrev så här:

Politik handlar naturligtvis bland annat (och kanske främst) om att bygga ett samhälle som är bra även för de svaga grupperna. (…) Och viktigast av dessa svaga grupper är förstås barnen.
Men om man nu håller med, tycker att barnen är den viktigaste politiska frågan, vem röstar man på då? Om man inte vill att det ska drösa in enorma mängder reklam i brevlådan som för att visa att barnens enda uppgift är konsumtion? Om man inte vill hamna i en dagistombola där nitlotten är det ställe som förvarar barnen till lägst kostnad, och därmed får flest dagisplatser? Om man inte vill att alla barn av rättviseskäl ska behandlas exakt likadant, trots att både barn och deras föräldrar kan ha väldigt olika behov?

Jag kommer alltså att rösta på Miljöpartiet, som jag skrev här. Inte för att jag har hört att de talar mer om barnen än något annat parti, utan för att de tycks mig som det mest humanistiska partiet, som värnar mest om mänsklig gemenskap, om våra grundläggande behov av samarbete och om en hållbar fortlevnad för människan. Ändå är Miljöpartiet inte i grunden så olika de andra partierna som jag skulle önska.

För när jag skriver att barnen är den viktigaste frågan, då menar jag inte bara dagis och skola. Jag menar inte bara föräldraförsäkring och ungdomsmottagningar. När jag skriver barn och föräldrar menar jag alla människor. Jag tror att vi måste tänka mycket mer långsiktigt på vad människor egentligen behöver för att fungera tillsammans.

Nina Björk skrev en helt lysande kolumn i söndagens DN, som tyvärr inte ligger online, där hon skrev kristallklart och begåvat om det jag försöker mumla fram här. Hon skrev bland annat:

I dag har vi i Sverige åtminstone fem riksdagspartier som i grunden är eniga om vilken väg vi bör vandra i framtiden: den ekonomiska liberalismens väg med hög tillväxt som mål och med inslag av nationell ekonomisk fördelning som medel. Den som vill någonting annat, någonting radikalt annorlunda, bemöts inte med argument utan med etiketter. Etiketterna kan variera - orealistisk, tillväxtfientlig, religiös, icke regeringsduglig, konservativ, kommunistisk, bakåtsträvare, utopisk, flummig - men de är alla ett resultat av hegemonins privilegium. De är alla ett bevis för att någon inte längre behöver argumentera för sin sak.

På ett sätt kan vi förstå läget. Om ett gäng människor har bestämt sig för att bila mellan Malmö och Östersund, men någon av dem plötsligt får för sig att det är smartare att köra till Göteborg krävs det bättre argument från hennes sida än från den som kör dit det var bestämt från början. Men min fråga är: när bestämde vi egentligen att Östersund var målet? Och när bestämde vi att den som inte vill dit inte heller bör tas på allvar? När blev vi så rörande överens? För alla som värnar om ett flerpartisystem borde det ju vara helt avgörande att det verkligen finns flera olika partier i systemet.

Jag skulle lägga min röst - helhjärtat! - på ett parti som vågade påstå att:

• jordens resurser och utrymme fortfarande räcker till för alla gott och väl, om vi bara delar upp dem rättvist
• vi måste börja fundera på fungerande sätt att leva i så stora grupper, och vakta på vad som händer när det blir väldigt lätt att vara anonym och slippa ta ansvar för varandra
• vi klarar att ta ansvar för våra egna liv, att vi vet vad som är rätt och fel
• vi kan avgöra i ganska stor utsträckning vad vi mår bra av och behöver
• tv är ett opium för folket
• religionen är anabola steroider i samband med alkohol för folket
• fyra timmars arbetsdag är mer än nog
• vi behöver fler parker med guldfiskdammar och danspaviljonger och kulörta lyktor

… fast nu slarvade jag lite på slutet, men jag tror iochförsig att vi faktiskt behöver fler kulörta lyktor.

Mer tid, mer fantasi, mer respekt. Mer cyklar, segways och mopeder, fler zeppelinare och rymdskepp.

Mer tystnad. Mer kind mot kind, mer hålla handen.
Mindre stress. Mer fruktsallad.

Detta är en kamel i Kulturbloggens bloggkaravan.
Ämnet är: Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast i valet och varför?

Det här är den viktigaste frågan i valet: Barnen. Inte tillväxten. Inte jobben. Inte lönsamheten, eller någonting alls som kan räknas i pengar.

Det viktiga är barnen och deras föräldrar. Det vill säga alla människor. Men inte i deras roller som arbetsmyror, som kanonmat eller konsumenter. Utan som kännande, tänkande varelser med behov av ömhet, respekt, samarbete och utmaningar.

Varje gång en bebis föds är det faktiskt ett mirakel. Från det ögonblicket, genom barnets dagar, genom lärotiden som får barnet att växa och ta in världen, genom tonårstiden som drar all kunskap till sin spets, i alla dessa ögonblick borde vi komma ihåg vilket mirakel det är att ett barn föds och kan växa upp till en bra människa.

För barnet kan lika gärna bli en tickande bomb, med en kniv eller ett järnrör innanför jackan.
Barnet kan lika gärna bli en hemlös, eller ett vårdpaket.
Den nya mirakelbebisen kan lika gärna bli en bitter gammal skit som bara tänker på sig själv.

Vi kanske inte måste ha så jävla bråttom att förvandla den här ganska oerhört otroliga planeten till en fabrik, en krigszon eller ett köpcenter.

Vi kanske borde se till att ha tid att ta hand om varenda bebis, varenda knatte, varenda tonåring och varenda förälder, ung eller gammal, först.

Det låter självklart och enkelt - men det är det ju inte, eller hur?

Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, bloggkaravan, val 2006, val, bloggkaravanen

När jag satte på tevattnet i morse slog det mig som en klotblixt:

En sommar när jag var sju år hade vi gäster på landet. De sov i ett rum bredvid vardagsrummet, med ett draperi emellan. En morgon när jag just hade vaknat och gått ut i köket bad min mamma att jag skulle väcka mannen i gästfamiljen, som fortfarande låg och sov, eftersom frukosten var klar. Jag tassade iväg genom vardagsrummet, drog undan draperiet och gick fram till sängen, där mannen låg med ansiktet ner i kudden.

- Krickard, viskade jag (han hette inte så men ett ännu konstigare namn som jag av hänsyn inte vill avslöja här).

Ingen reaktion.

- Krickard, sa jag högre, frukosten är klar!

Ingen reaktion alls. Jag puffade honom försiktigt på axeln.

I samma sekund flög han upp med ett rytande som ett ilsket lejon. Jag skrek i högan sky och rusade iväg, och han efter i pyjamas och med håret på ända, vilt vrålande! Jag försökte springa och gömma mig under matbordet i vardagsrummet, men han jagade mig runt bordet, flera varv. Hela tiden skrek jag på min mamma som kom springande och fick stopp på det hela - jag minns faktiskt inte hur, bara att jag var vettskrämd.

Inte undra på att jag hatar att väcka folk som sover! Visserligen har jag tänkt på den där händelsen några gånger sen dess, men jag har aldrig satt den i samband med min mesighet när det gäller att få upp folk på morgonen.

Och inte förrän nu har jag tänkt att det kanske var ett idiotiskt skämt. Det finns ju såna vuxna, som absolut inte har någon koll på hur barn fungerar.

Hursomhelst var det en aha-upplevelse! Från och med nu ska jag ruska mina sömniga tonåringar av hjärtans lust!

Andra bloggar om: aha-upplevelser, minnen, väckning

När min yngsta dotter är ute och cyklar på sin enhjuling får hon ofta glada tillrop. Hon är ingen fullfjädrat akrobat, måste fortfarande stanna till vid stolpar här och där, vinglar till ibland och måste ta stöd för att komma upp på sadeln. Men det gör ju inget. De flesta skulle inte ens ta sig en meter på bara ett hjul - för ett par veckor sen hojade dottern hela vägen hem till Söder från Hötorget!

Små barn, vuxna och gamla, nästan alla ler, tittar och kommenterar beundrande. Ganska ofta får hon höra mer eller mindre roliga skämt också: Hörru, du har visst tappat ett hjul! och Har du glömt styret hemma? är de vanligaste. Hon tar det för vad det är - positiv uppmärksamhet.

Fast det finns tydligen en del idioter också. Häromdagen när vi var ute och cyklade tillsammans (jag på min tvåhjuling, och en bit efter henne just då) rullade hon förbi en grupp människor utanför en hårfrisering. Två kvinnor i min ålder och två lite äldre män. De tittade intresserat och sa någonting till varandra. Men just när hon åkt förbi dem ropade en av kvinnorna högt och skarpt BÖH! - och sen skrattade de allihop.

Dottern vinglade till men ramlade inte. Min första impuls var att hoppa av cykeln och bonka till kärringen som böhade, men eftersom jag vet att dottern hatar uppträden lät jag bli - dessutom var vi redan framme vid vårt hus och dottern stod utanför vår port och väntade på mig.

- Vilken jäkla typ! sa jag till dottern när vi gick in.
- Det där har hänt mig flera gånger förut, svarade hon, vissa verkar tycka att det är jätteroligt att skrämmas. De hoppas väl att man ska ramla av, så att de får skratta ännu mer.

Tja. Vad ska man säga. Det finns verkligen alla sorters människor på den här planeten.

Andra bloggar om: enhjuling, idioter.

Usch vad mycket det är man måste bestämma sig för hela tiden. Välja mellan olika alternativ. Vara klok. Förstå hur ens val ska påverka framtiden.

Ibland känner man sig bra liten och yr.

Varför kan man inte bara ringa 90 511 till Fröken Beslut och få veta vad man ska göra? Samt när, med vem och framförallt hur?

Varje natt ligger jag och vrider mig som en varmkorv på ett spett, min hud fräser mot de svala delarna av lakanen, hjärnan sjuder, de knappt drömda drömmarna ångar. Det är för varmt att sova med stängt fönster men jag delar säng och sovrum med en som vaknar av minsta måspip, för att inte tala om fyllkajorna eller de dånande mullerknuttarna. Så är det att leva tillsammans, man får svettas för sin kärlek ibland.

Lakanet får bara täcka de mest utsatta delarna, täcke är inte att tänka på. När en kudde blir för varm blandar jag kuddhögen som en kortlek - tur att jag har fyra kuddar, den understa är alltid sval. Funderar på att dra en slang från kylskåpet till under kudden, som Herkules Jonsson gjorde 1969 (kall luft är tyngre än varm!) men betvivlar att det egentligen funkar, betvivlar att jag egentligen tänker, vänder mig igen för att hitta en del av sängen som jag inte värmt upp till glöd.

Tänker på is, på fjällbäckar och glaciärer. Har förmodligen varit en isbjörn eller pingvin i ett tidigare liv, fast en missanpassad eftersom jag inte gillar snö heller. En säl kanske? Suck. Somnar.

Äldste sonen fyllde år igår och var hembjuden på middag tillsammans med det äldre gänget (mormor och farmor och sånt). Två av tonåringarna berättade att de nyligen gått ur kyrkan och det blev en intressant diskussion om vad kyrkan, både i andlig och fysisk bemärkelse, betyder för olika personer.

Tonåringarna hade nog föreställt sig att församlingspersonalen skulle vara mer ovillig att släppa taget - antingen bevekande (ni får ett gratisår på köpet om ni stannar!) eller hotfull (stick och brinn då, förtappade hedningar), men det var idel soliga leenden på pastorsexpeditionen, och efter några dagar kom det hem varsitt tjusigt diplom som de har satt upp i sina rum.

Det viktiga är ju såklart inte om man är medlem eller inte - man får visserligen inte konfirmera sig, gifta sig eller döpa sina barn i kyrkan men man kan ju vara troende ändå, och gå i kyrkan om man vill. Men frågan är hur kyrkan ser på inträdet i himlen för icke-medlemmar? Och om man nu inte får komma in i himlen, kan man ändå riskera att hamna i helvetet? Finns överhuvudtaget helvetet, om inte himlen finns?

Äldste sonen var inte orolig för sina yngre syskon: “Det kan inte vara så att det bara finns två platser att välja på. Titta bara på de fallna änglarna, Dante som irrade omkring på alla möjliga ställen eller Sankte Per - han har ju en helt egen tjänst. Om jag hamnade hos honom skulle jag höra vad det fanns mer för avdelningar att välja på.”

Jag tror egentligen vare sig på himmelriket eller helvetet i biblisk mening, men det är ändå ganska kul att föreställa sig hur Sankte Per skulle reagera om han öppnade porten och man inte genast steg in. Med tanke på den nya, individualistiska generationen kanske det blir vanligare att man vill ha mer info innan man tackar ja till de evigt gröna ängderna.
- Hur dags serveras frukosten?
- Är kuddarna mjuka?
- Jag är pollenallergiker, har ni sanerade rum?


Andra bloggar om: svenska kyrkan, himlen, helvetet, sankte per


Mina barn är hemma i sommar - vi är hemma allihop och de är så stora så de kan roa sig på egen hand. Det betyder ganska ofta att de sover länge på mornarna, sitter framför datorn och pratar i telefon. Men ibland kommer de iväg på bad, utflykter, övernattningar och andra roligheter.

Häromdagen ville en av dem ha med mig på en långpromenad på Gärdet. Det var en fin promenad, lång och solig. Jag gick och funderade på en sak när vi gick längs Djurgårdskanalen, och det var alla somriga saker jag var med om som liten, som mina barn kanske aldrig kommer att få uppleva.

Min mamma var ensam med mig och jobbade hela somrarna, så jag var utackorderad till snälla människor på olika ställen.

- På Gunnarstorp i Småland kunde man hoppa ner från ett höloft i en höstack, vilket jag och de lokala kidsen gjorde med stor energi. På samma ställe åkte vi höskrinda, uppflugna i höet.

- På Iniö i Åbolands skärgård rensade jag betor, skeppade får till en ö för sommarbete och tvättade trasmattor i havet. På lördagarna fick jag följa med på logdans (fast jag egentligen var för liten) och hjälpa till att hälla potatismjöl på logens golv så att det skulle bli halt och bra att dansa på. Sen fick jag hålla Stina-Maj i handen på vägen hem så att inte karlarna försökte dra ner henne i gräset, och hjälpa henne att vakta sin yngre bror så att han inte skulle slåss med de andra unga männen som också hade brännvin och kniv.

- På Käringön satt jag med de andra ungarna och lyssnade på fiskargubbarnas historier, och lärde mig att dyka i salt, kristallklart vatten där man kunde se sjöstjärnorna på tre meters djup när solen lyste.

Det låter som om det här var för hundra år sen, men det var på 70-talet. Finns det fortfarande logdanser, klart vatten och höstackar att hoppa i?

Andra bloggar om: barn, sommar, höstackar, trasmattor, förritiden

PS När jag letade efter en höstacksbild hittade jag bara plastrullar. Till slut hittade jag bilden ovan på Flickr, där jag fick lov av Dr Fujitronic att låna den.

Andra bloggar om: blomblad, blodbad, lexikon, Lexin, dystopiskt

Vi sov ute i natt, jag bäddade en dubbelmadrass på balkongen åt mig och yngsta dottern.

(more…)

Vi har lyckats få biljetter till