På bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa “Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Nu har “Osynliga sår“, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före “Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala - enligt min mening - inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset - det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns - först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan “personlig”, som i “för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en “otäck” eller “fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger “barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler - som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag - då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta “barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas “problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt - det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: barnporr, barnpornografi, sex, sexualitet.

I förrgår lanserade BRIS sin nya webtjänst Squill, där man kan söka på ett alias för att se om personen i fråga verkar misstänkt eller inte.
Tjänsten är en beta-version och ska testas i sex månader för att sedan utvärderas. På startsidan ber BRIS om synpunkter och jag skickade iväg ett mail.

Ingenting om själva syftet med sidan. Jag känner mig inte helt övertygad. Det är en god tanke, men dels inbjuder den till missbruk, dels känns det inte alltför svårt att slinka igenom om man verkligen har ont mjöl i påsen.
Flera andra bloggar har skrivit tänkvärt om Squill, till exempel Infontology, Kriminologi, Emerge och IT och Etik, som också har fått svar från Squill.

Man måste nog se hur barnen använder Squill för att kunna ge BRIS återkoppling på själva idén.
Men man kan ju ha synpunkter på texter, navigering och form, och det hade jag:

- Symbolerna i navigationen är otydliga. Hur ska man intuitivt förstå att

a) knappen märkt “squill” leder till info om de olika svaren man kan få på en squill-sökning, en allmän FAQ samt kontaktuppgifter till BRIS

b) knappen märkt “?” leder till info om BRIS samt kontaktuppgifter till polisen

c) knappen märkt med symbolen för “brev” leder till funktionen “Rapportera alias”, som man också kommer till via textlänk när man söker ett alias

d) knappen märkt “i” leder till info för föräldrar och lärare om BRIS och allmän internetsäkerhet?

- På första sidan står det att BRIS är avsändare. Om man klickar på “Om Squill” står det att Squill är ett resultat av ett samarbete mellan BRIS, NetClean, MSN och Telia. Dels tror jag inte att man kan ta för givet att alla barn (eller vuxna) vet vilka de tre andra företagen är. Dels skulle det kännas tryggare att veta vad dessa företag har för intressen i och av Squill-tjänsten.

- Man använder omväxlande orden “forum” och “nätverk” för samma sak, vilket är förvirrande.

- Lunarstorm är felstavat: lunartorm.se. Ska man vara petnoga är det en hel del andra stavfel och särskrivningar också, men det är kanske blir bättre i den färdiga versionen. Och då kan man förhoppningsvis också använda sidan i Firefox - nu ser man bara en del av sidan.

Själva namnet då? Det måste väl vara släkt med squeal = tjalla eller skvallra?

Andra bloggar om: Squill, BRIS

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid “Ingenting!” på hans fråga: “Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga “Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar - därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger “Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn - även om barnet bara är ett år - att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra - stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn

Dottern kommer hem från skolan och är arg så det slår gnistor. “Vi måste tycka att demokrati är det bästa styrelsesättet - annars får vi inte godkänt på kursen! Hur demokratiskt är det på en skala?”

Det kan man ju fråga sig, men det är inget nytt. Jag vet inte hur länge det har stått i läroplanen, men det är ju inte länge sen en skola på fullt allvar ville underkänna elever som hade fel politisk åsikt, oavsett deras resultat.

Tanken är till synes god. Man kan förstå den som på ett personligt plan vill visa sin avsky för något: en brevbärare som vägrar dela ut främlingsfientlig propaganda, en busschaufför som inte vill köra pälshandlare och så vidare.

Men bara för att det är begripligt är det inte rätt! Utfrysning och ihjältigning har aldrig fungerat som metoder för att få ett lyckat, fredligt samhälle där alla drar åt samma håll. De som behandlas som motbjudande sluter sig ännu tätare samman och lovar att hämnas, visa vad de går för, ge igen. Om man trycker ner sina fiender i underjorden och lägger locket på gräver de tunnlar och dyker upp någon annanstans, i en skola kanske. Eller på ett flygplan.

Diskussion, möten och debatt är det enda sättet! Lyssna på deras argument, bemöt dem med bättre, klokare tankar. Undersök vad som ligger bakom, föreslå bättre lösningar.

För som dottern så riktigt påpekade: Om demokrati är så överlägset så måste väl alla vilja bli demokrater?

Andra bloggar om: marginalisering, demokrati, läroplanen

- Det är så folk vill ha det, förklarar dottern för mig när jag suckar över de utstuderade elakheterna i Idol.

Men jag undrar jag.

Jag tror att folk gillar Idol för alla de ivriga, hungriga, modiga, galna, pinsamma, roliga människor som vågar ställa sig på den lilla runda mattan och visa upp sina innersta drömmar.

För att de sjunger så otroligt dåligt så att man inte tror sina öron, eller så bra så att man sitter och håller tummarna. För att de är så konstiga eller pinsamma så att man måste resa på sig och gå ett varv runt soffan och hålla för öronen. För att de är så söta, eller blyga och nervösa så de skakar.

INTE, faktiskt, för att juryn är så överdrivet tuff. Inte för att de sågar någon som just har blottat sig själv totalt. För att de ibland säger så elaka saker så att man tänker: Tänk om han tar livet av sig efter det här. (Det kan faktiskt hända. Tänk om det händer?)
Det skulle räcka så bra med att de sa: Nej tack, tyvärr, du platsade inte. Hejdå.

Fan också! Vilka är de där folk, som vill att de ska vara elaka och säga taskiga saker? Känner man nån som vill det? Varför GÖR ingen nånting? Ska det vara såhär?

Andra bloggar om: Idol

Det kom ett mail från “Nordea” nyss som jag tror att ni också vill läsa. De är för roliga, de där e-post-skurkarna!

God dag, bäste kund!
För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? - då är mitt svar mer njaa …

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus -

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt - det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela - iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?

Detta är en kamel i Kulturbloggens bloggkaravan.
Ämnet är: Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast i valet och varför?

Det här är den viktigaste frågan i valet: Barnen. Inte tillväxten. Inte jobben. Inte lönsamheten, eller någonting alls som kan räknas i pengar.

Det viktiga är barnen och deras föräldrar. Det vill säga alla människor. Men inte i deras roller som arbetsmyror, som kanonmat eller konsumenter. Utan som kännande, tänkande varelser med behov av ömhet, respekt, samarbete och utmaningar.

Varje gång en bebis föds är det faktiskt ett mirakel. Från det ögonblicket, genom barnets dagar, genom lärotiden som får barnet att växa och ta in världen, genom tonårstiden som drar all kunskap till sin spets, i alla dessa ögonblick borde vi komma ihåg vilket mirakel det är att ett barn föds och kan växa upp till en bra människa.

För barnet kan lika gärna bli en tickande bomb, med en kniv eller ett järnrör innanför jackan.
Barnet kan lika gärna bli en hemlös, eller ett vårdpaket.
Den nya mirakelbebisen kan lika gärna bli en bitter gammal skit som bara tänker på sig själv.

Vi kanske inte måste ha så jävla bråttom att förvandla den här ganska oerhört otroliga planeten till en fabrik, en krigszon eller ett köpcenter.

Vi kanske borde se till att ha tid att ta hand om varenda bebis, varenda knatte, varenda tonåring och varenda förälder, ung eller gammal, först.

Det låter självklart och enkelt - men det är det ju inte, eller hur?

Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, bloggkaravan, val 2006, val, bloggkaravanen

Nej, det här ska inte handla om Israel och Libanon och vad som händer när Gud vaknar och upptäcker vad som görs i hans namn.

Det var jag som vaknade. Kvart över sex i morse, av teknomusik på högsta volym. Någon hade bilstereon på på allra värsta kräm på gatan nedanför oss.
Försökte somna om men musiken bara fortsatte, nu ännu högre - det lät som om stereon var inne i mitt sovrum.
Jag vacklade ut i köket för att stänga fönstret och hann precis se den unga ägaren till bilen, klädd i byggarshorts och hjälm, stänga bildörrarna och gå in i ett hus.

- Åhh, jag önskar att det fanns pottor igen, tänkte jag, som på den gamla goda medeltiden när man kunde hälla ut dem genom fönstret på folk som är för självupptagna för att tänka på sovande barn och folk som jobbar skift. Eller man kanske kunde ha en vattenslang kopplad till kökskranen och blöta ner ljudmarodörerna?

Just när jag tänkte det kom ett ägg susande genom luften och kraschade mot bilen. Vindrutan och kylaren blev helt nedsmetade. Haha! Det var någon längre bort i huset som var mer företagsam än jag. Ägg! Det hade jag inte tänkt på!

Tingsrätten har dömt en ettåring till att bo varannat dygn hos sin mamma och varannat hos sin pappa.

Det kan ju hända att föräldrarna löser det här på ett klokt sätt av sig själva.

Kanske låter det värre än det är - de kanske bor vägg i vägg.

Men något saknas i alla händelser i tingsrätten. Känslor? Vanligt förnuft? Visdom?

Salomo, du borde varit där!

Andra bloggar om: vårdnadstvister, tingsrätten, barnets bästa, galenskap, Salomo

Hur gick det med mitt brev till den polis som fick ett utbrott, skrämde slag på min dotter och halvt drog min arm ur led när jag bad att få ta med mina söner hem från Reclaim-demonstrationen?

Jag ville ju inte polisanmäla honom utan att först ha fått någon form av kontakt och kommunikation, så jag skickade ett brev med e-post där jag gav honom mina synpunkter och bad om hans. Det var den 9 juni, och jag har inte fått något svar. Jag vet att han har fått det och blivit ombedd av en medarbetare att besvara det, men inget har hänt.

Däremot kom det ett brev från åklagaren i Stockholm idag: kammaråklagare XX har beslutat att lägga ner TVÅ förundersökningar om mig - en om ohörsamhet mot ordningsmakten och en om våldsamt motstånd.
Jag hade inte en susning om att jag överhuvudtaget var polisanmäld, men så kan det tydligen gå till.

Båda sönerna fick för ett par veckor sedan besked att de var frikända och att det inte fanns någon bevisning mot dem (inte så konstigt eftersom de inte hade gjort någonting fel eller olagligt), så nu är vi alla officiellt oskyldiga. Det är ju skönt.

Samtidigt känns det som om polisman “9999″ verkligen har problem med att kommunicera. Istället för att svara på mitt brev (och kanske riskera att tänka efter?) anmäler han mig - för två brott som han vet att jag inte begått.

Dels är det ett slöseri med skattemedel, tid och resurser (när det är en polis som gör en polisanmälan får inte polisens utredare lämna det därhän, då måste de skicka det till åklagaren) som man verkligen önskar kunde ha använts bättre.

Dels känns det som otroligt stelbent byråkrati, av det slaget som skapar negativa känslor (och lågt förtroende) för rättsväsendet.

Jag vill ha en dialog med polisman 9999. Jag vill veta att han klarar att reflektera över sina handlingar, att han har en tanke med sitt arbetssätt. Jag vill höra om han tror sig vara felfri, eller om han kan begå misstag ibland. Och om han isåfall vill försöka att göra rätt nästa gång.

Det ska man kunna veta om polisen.

Adrenalin, del 1
Adrenalin, del 2
Adrenalin, del 3

Andra bloggar om: polisen, polismakten, polisanmälningar, civilpoliser, polisresurser, skattemedel, byråkrati, adrenalin, rädsla, aggression, kommunikation

Civilpolisen vid namn 9999 som hade gripit ett stort antal oskyldiga människor och använt fysiskt våld mot mig tyckte alltså att jag var en av skurkarna i dramat. (more…)

Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande. Hon hade också blivit stoppad av polisen när hon försökte springa efter mig! (more…)

Årets “Reclaim the city”-demonstration blev en trevlig gatufest för många deltagare och åskådare. För andra blev det en våldsam och skrämmande konflikt med polisen, som de hamnade i helt oplanerat och ofrivilligt. Eftersom jag hör till den senare gruppen har jag funderat på hur det kunde bli så fel.

Händelserna som ledde fram till att jag hamnade i delo med lagen: (more…)

Det snackas mycket om monarkin nuförtiden. Media viker sig tredubbla för att få intervjuer med kungen. Men alla är inte glada åt det! (more…)

18-åringen kom hem efter en hetsig diskussion i skolan: Är det rätt eller fel av en skola att låta elevernas åsikter påverka betygen? (more…)

Dagens lyckliga teaterbesökare: Sofia och Ellen som övertog biljetterna till En midsommarnattsdröm.

Dagens korkskallar: medlemmarna på mailinglistan Elit. Att skvallra och prata skit, i enrum med folk man litar på, är en mänsklig och kanske nödvändig vana. Men att tro att en mailinglista är samma sak som att vara bland vänner, det är väl ändå ganska … eljest? Bakom flötet? Rentav korkat?

Dagens insider-citat: “Om någon kissar på min paj måste dom betala.”

Andra bloggar om: Elit, dumhet, fängelsekunder, citat

Man kanske inte får jämföra politiska och religiösa kriser med gräl i sandlådan, men ibland ligger det så nära till hands. (more…)

(uppdaterat 20 jan 10:02) Nu är jag så arg så jag kokar. En kompis ringde mig för en stund sedan, ledsen och arg. Hennes dotter går på Hemmestas 6-9-skola, där våra barn också gick när vi bodde på Värmdö, och hon berättade en helt grotesk sak som hände hennes dotter (vi kan kalla henne L) i skolan idag. (more…)

Plötsligt kommer en missil farande från ingenstans och spränger minst 18 människor i luften, varav tre barn. (more…)

Insändare i en lokaltidning i Värnamo, skickad av vännen V:

(klicka på bilden för att se den större i ett eget fönster)

(more…)

Det kanske är att hoppas för mycket, att man ska slippa läsa fler hysteriska artiklar om “ondskans religion” och andra medeltida förklaringar till varför självmordsbombare väljer att dö. Men man kan ju alltid önska att ljuset från Chicagos universitet nu ska nå in i vissa skribenters hjärnor: DN - Kultur - Dö för att vinna

Du där! Inte du, men du och du som står därborta och flinar. (more…)

Nu ska vårdnadsfrågor avgöras utifrån vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna. Det föreslår den så kallade Vårdnadskommittén, skriver Dagens Nyheter idag.

Kommittén tillsattes 2002 för att utvärdera vårdnadsreformen från 1998. Den gången var parollen “barnets rätt till båda föräldrarna” och reformen gick framförallt ut på att separerade föräldrar skulle få gemensam vårdnad. Man ville gärna se växelvis boende, även för barn under ett år. Även föräldrar som varit misstänkta för våld, hot och sexuella övergrepp mot andra i familjen har fått vårdnaden efter att reformen gick igenom. (more…)

En god vän berättade om ett möte med polisen nyligen. Han hade varit på ett musikställe och var på väg till en kompis. Klockan var halv tolv på kvällen och han blev plötsligt väldigt kissnödig. (more…)

Femtonåriga dottern blev stoppad av en polis på Medborgarplatsens tunnelbanestation idag när hon skulle hem. Polisen kollade igenom hennes väska, bad att få se hennes legitimation och skrev sedan upp hennes namn, adress och andra uppgifter.

Dottern frågade varför och fick till svar: För att vi ska veta vilka folk är om vi hittar dem med vapen på sig senare idag.

När dottern sedan frågade varför just hon blivit stoppad förklarade polisen att “de stoppar alla som har en viss stil”.

Jag blev minst sagt förvånad när jag fick höra det här. Visserligen är det parkfest ikväll med samling på Medis klockan fyra, men det här var en timme tidigare och dottern åkte bara uppför rulltrappan på sin hemstation som hon gör varje dag, helt fredligt.

Dels undrar jag om polisen verkligen har rätt att stoppa vem som helst hur som helst och visitera dem - jag ska ringa och fråga genast i morgon.

Dels undrar jag vad polisen som stoppade den här femtonåringen tänkte när han såg henne komma med sin rosa lugg, sina gröna gympadojor och svarta kjol. “Håhå, en typisk beväpnad minderårig”, kanske. “Hon har helt rätt stil.”

Att jobba för de goda killarna är rätt och bra. Men ibland tycker jag att det är lite läskigt också. Man får ha noga koll på var man sätter fötterna när man balanserar på randen mellan att hjälpa och att stjälpa.
Vi som jobbar på Rådet ska ju helst hjälpa. Och om man tänker efter så ingår det ju då att vi får folk att känna sig starka, att de kan klara sig och komma framåt. Bli lite mindre beroende av oss.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg. För det är ganska skönt att vara behövd. Man blir glad om man känner att man har lyckats hjälpa någon. Och då är det ganska lätt hänt att man dukar fram mer och mer hjälp: Titta, det här kan du också få av mig, och det här … Kolla vad mycket olika hjälpsaker vi har.

Faktum är att ju mer vi lyckas förkorta tiden av elände för de drabbade, desto mer gör vi oss själva onödiga. (Detsamma gäller nog alla sorters hjälpare - terapeuter, föräldrar, läkare och andra beskyddare.) Tänker man inte på det så noga så kanske man lever sig in i hjälterollen lite för bra. Det är ju så gott att hjälpa någon som det är synd om. Och man vill ju inte bli av med jobbet precis.

På mitt jobb diskuterar vi (förstås) dagligen om vilka som är anhöriga och drabbade, och om hur vi kan hjälpa dem. Vi försöker underlätta deras liv i en vardag som ofta är ett helvete på jorden. Vi vet att det kommer att kännas bättre med tiden, men det är långt dit för många och under tiden gör vi det lilla vi kan.

Då och då får vi frågan: Varför hjälper ni bara tsunami-drabbade? Och vi svarar: Vi hoppas att det vi gör ska hjäpa fler, på sikt.
Men i början kändes det ofta dumt. I tsunamivågens eftersvall av chock och smärta ville alla hjälpa till, vara hjältar. Särskilt de som blev anklagade för att ha reagerat för långsamt. Det blev en del överkompenserande; löften, uppvisningar, extraordinära kramar och besök. Tsunamins offer erbjöds gratis hjälp och stöd, långt utanför ramarna för det vanliga. Och det var ju bra! Så ska det vara!

Men det ska vara så för ALLA. Antingen ska statsministern åka till ALLA barns begravningar, eller till inga alls. Antingen ska alla som fått sin familj utplånad få gratis advokathjälp, eller så ska ingen få det. Kraven på att deklarationen ska vara inne i tid ska undanta alla som är förlamade av sorg efter ett dödsfall.
Annars blir det fel för alla. De tsunamidrabbade har inte bett om specialbehandling. De vill bara bli humant behandlade. Det är inte deras fel om någon annan blir förbisedd.

Om jag fick bestämma skulle min arbetsplats heta “Rådet för stöd till olycksdrabbade”, punkt. Och vi skulle ha ett uttalat mål att göra vårt land till en mindre jävlig plats att leva på när allting rasar samman.

Vi är många som via skatter och avgifter är med och betalar för kollektivtrafiken i Stockholm. Som delägare har vi också synpunkter på hur SL sköter den rent praktiskt. Jag tycker att SL gör mycket som är bra, men jag tycker också att det finns många problem: (more…)

Rektorn för en friskola på Söder i Stockholm funderar på att införa skoluniform. Inget av mina barn går på den här skolan, men alla känner till den. Den anses vara en snobbskola och vi känner till att skolan har stränga regler, genomsnittligt sett höga betyg och en kontroversiell syn på vad som är passande klädsel för barn.

Min femtonåriga dotter tycker att skoluniform verkar vara en ganska bra idé. (more…)

Rektor Eva Wikberg på friskolan Maria Elementar i Stockholm har infört klädregler på skolan. Helt rätt, men av helt fel orsak. Snarare än att stötta eleverna i det dagliga dilemmat “hur man blir accepterad” verkar hon vara ute efter att bara ha elever som delar hennes uppfattning om vad som är rätt och fel i klädväg. (more…)

Det finns fyra förhållningssätt till sexualmoral, skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi på DN Debatt idag.
Den traditionalistiska (bara sex mellan man och kvinna är ok), den hedonistiska (allt som inte skadar någon inblandad är ok), den totalt tillåtande (allt är ok, punkt slut) och slutligen en slags kompromiss mellan den första och den andra. Denna kompromiss innebär bland annat att sex mellan homosexuella vuxna är ok om båda är med på noterna.

Torbjörn Tännsjö skriver att de som hävdar denna ståndpunkt har ett styvt jobb med att förklara sig och överbevisa traditionalisterna. Förutom att kunna försvara sin övertygelse måste dess representanter i Sverige (bland annat biskop Caroline Krook) även redogöra för sin syn på nekrofili, tidelag, incest och pedofili.

Det finns dock en femte ståndpunkt, som liknar den fjärde (”kompromissen”) men som inte skiljer mellan “bättre och sämre former av sexualitet” utan i stället drar en klar och tydlig gräns vid ordet JA. Om båda parterna verkligen vill och säger JA så är det ok.

Det låter enkelt men är såklart inte alltid det. JA-et ska inte bara komma från läpparna utan hela vägen från hjärtat. Ett JA betyder: Jag vill göra det nu, här, med dig och jag skulle göra det även om jag hade en trygg och enkel chans att slippa. I det ideala fallet betyder det tillochmed: Jag har gjort det förut, nu vill jag göra det igen.

Det är svårt att föreställa sig en situation där ett barn säger ett sådant JA till en vuxen. Ett djur kan inte säga det till en människa och en person som är död kan inte säga det alls. Däremot kan två jämbördiga personer av samma eller motsatt kön säga det till varandra.

Visserligen kan det säkert förekomma JA-n som känns moraliskt tveksamma eller som verkar vara framtvingat under någon form av psykologisk utpressning. Men jag tror ändå att både filosoferna, lagstiftarna, kyrkans folk och sexutövarna själva - varenda en av oss alltså! - skulle få mycket mindre problem med ångest, våldtäkter och illagörande sex om vi alltid kände efter först: Känns det JA eller bara nja eller tillochmed helst inte?

Den femte ståndpunkten är faktiskt också hedonistisk, eftersom den säger att samlagets egenvärde är lust och lycka samt frånvaro av olust och lidande. Den “rena” hedonism som Tännsjö skriver att han sympatiserar med tillåter sodomi, pedofili och nekrofili. Men eftersom man med utgångspunkt i definitionen av JA-hedonism inte kan vara säker på att den andra parten i något av dessa fall verkligen är helt trygg och bejakande i sin medverkan kan dessa varianter inte vara godkända för en JA-hedonist.

Vad säger du, Torbjörn? Föredrar du din hedonism ren eller med ett rungande JA?

Våren har kommit, med grönska och värme som är nästan somrig. Allting växer så det knakar! Våren är ungdomens tid sägs det, och kanske var det därför som en ungdomsförening valde att demonstrera just på Valborgsmässoafton. “Ge oss unga staden tillbaka”, var parollen.

Knappt tusen människor mellan 13 och 20 träffades på Söder för att dansa och demonstrera. Eftersom flera av dessa ungdomar finns i min nära bekantskapskrets var jag naturligtvis intresserad av hur det skulle gå.
När gruppen “Gatans parlament” demonstrerade förra året blev det ju hårda sammandrabbningar med polisen och många skadades. Polisen fick då mycket kritik från de som bryr sig mest om ungdomarna. I år höll sig polisen passiv, och fick lika mycket kritik från de som främst värnar om lag och rätt. (more…)