Nu har “Osynliga sår“, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före “Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

• Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

• Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn - det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

• Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som “håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

• Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

• Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken - en äldre dam - talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: mobbning, Farstametoden, Farstamodellen, skolan, barn, föräldrar.

Utvecklingssamtal häromdagen. Läraren frågar min dotter:

- Hur tycker du att det är i klassen?
- Bra, fast … Lisa är jobbig.
- Jo, jag vet. Men nu är det så att … Lisa har det svårt just nu. Det är därför. Jag tror att det kommer att bli bättre snart.

I vår kultur pratar man inte så mycket med varandra om hur man mår. Tvärtom nästan - ju eländigare man känner sig, desto mer ska man hålla tyst om det. Svåra tider i livet som separationer, arbetslöshet och depressioner är nästan som skamliga hemligheter. Tabu att tala om. Det spelar ingen roll om det är barn eller vuxna som mår dåligt: man berättar inte.

Samtidigt förväntas vi fungera dagligen tillsammans med människor som vi inte står särskilt nära. På jobbet, i klassen. Trots att man kanske går igenom ett litet helvete ska man hålla masken hela dagarna, helst vara trevlig och samarbeta, inte störa. Fylla sin funktion.

Många barn och vuxna orkar inte hålla masken hela tiden. Men eftersom de inte får avslöja vad som tynger dem blir de ilskna och buffliga istället, kanske förstör för alla andra. Och får höra att de är jobbiga. En ond cirkel är sluten.

Vad är vi så himla rädda för? Varför kan inte Lisa komma till klassen och säga: Idag känner jag mig så ledsen och rädd, det verkar som om min mamma och pappa ska skiljas.
Och så vet alla andra varför Lisa är konstig och besvärlig, och kan välja att vara snälla eller att låta henne vara.

Vi borde kunna berätta om våra egna och andras problem utan att sänka rösten till en hemlig viskning, utan att göra dem till någonting fult och skamligt. Alla, precis alla, drabbas ibland av närståendes eller egna problem, som kan sätta en helt ur spel. Det kan vara missbruk, kriminalitet, separation, sjukdomar i kropp och själ. Men det behöver inte vara någon stor katastrof för att man ska tappa balansen tillfälligt. Tänk att kunna säga: Ursäkta att jag kommer försent men min XXX skällde ut mig i morse och jag grät hela vägen till skolan/jobbet. Jag kommer nog att vara lite skör idag.

När min pappa dog blev min dotter otroligt ledsen. Det tog säkert en månad innan hon var sig själv igen. För att visa sina känslor - och samtidigt slippa förklara om och om igen varför hon var så otillgänglig - satte hon ett sorgband på jackärmen. Hon tyckte att det hjälpte mycket, att människor omkring henne visade den omtänksamhet hon behövde.

Man skulle önska att det fanns ett band att sätta på sig när man bara var skruttig i största allämnhet - men det finns det ju inte. Vi måste nog helt enkelt prata med varandra. När det gäller skolbarn måste lärarna och föräldrarna ta ansvar för att göra problemen tydliga. Lisa ska inte behöva bli betraktad som jobbig, ovanpå allt annat hon går igenom.

Andra bloggar om: problem, sorg, öppenhet.

I förrgår lanserade BRIS sin nya webtjänst Squill, där man kan söka på ett alias för att se om personen i fråga verkar misstänkt eller inte.
Tjänsten är en beta-version och ska testas i sex månader för att sedan utvärderas. På startsidan ber BRIS om synpunkter och jag skickade iväg ett mail.

Ingenting om själva syftet med sidan. Jag känner mig inte helt övertygad. Det är en god tanke, men dels inbjuder den till missbruk, dels känns det inte alltför svårt att slinka igenom om man verkligen har ont mjöl i påsen.
Flera andra bloggar har skrivit tänkvärt om Squill, till exempel Infontology, Kriminologi, Emerge och IT och Etik, som också har fått svar från Squill.

Man måste nog se hur barnen använder Squill för att kunna ge BRIS återkoppling på själva idén.
Men man kan ju ha synpunkter på texter, navigering och form, och det hade jag:

- Symbolerna i navigationen är otydliga. Hur ska man intuitivt förstå att

a) knappen märkt “squill” leder till info om de olika svaren man kan få på en squill-sökning, en allmän FAQ samt kontaktuppgifter till BRIS

b) knappen märkt “?” leder till info om BRIS samt kontaktuppgifter till polisen

c) knappen märkt med symbolen för “brev” leder till funktionen “Rapportera alias”, som man också kommer till via textlänk när man söker ett alias

d) knappen märkt “i” leder till info för föräldrar och lärare om BRIS och allmän internetsäkerhet?

- På första sidan står det att BRIS är avsändare. Om man klickar på “Om Squill” står det att Squill är ett resultat av ett samarbete mellan BRIS, NetClean, MSN och Telia. Dels tror jag inte att man kan ta för givet att alla barn (eller vuxna) vet vilka de tre andra företagen är. Dels skulle det kännas tryggare att veta vad dessa företag har för intressen i och av Squill-tjänsten.

- Man använder omväxlande orden “forum” och “nätverk” för samma sak, vilket är förvirrande.

- Lunarstorm är felstavat: lunartorm.se. Ska man vara petnoga är det en hel del andra stavfel och särskrivningar också, men det är kanske blir bättre i den färdiga versionen. Och då kan man förhoppningsvis också använda sidan i Firefox - nu ser man bara en del av sidan.

Själva namnet då? Det måste väl vara släkt med squeal = tjalla eller skvallra?

Andra bloggar om: Squill, BRIS

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

18-åringen kom hem efter en hetsig diskussion i skolan: Är det rätt eller fel av en skola att låta elevernas åsikter påverka betygen? (more…)

(uppdaterat 20 jan 10:02) Nu är jag så arg så jag kokar. En kompis ringde mig för en stund sedan, ledsen och arg. Hennes dotter går på Hemmestas 6-9-skola, där våra barn också gick när vi bodde på Värmdö, och hon berättade en helt grotesk sak som hände hennes dotter (vi kan kalla henne L) i skolan idag. (more…)

Tolvåriga dottern har gått på sommarkurs i teknik på KTH, för andra året i rad. Hon använde åtta dyrbara sommarlovsdagar till att vara i skolan - och gissa varför? (more…)

Rektorn för en friskola på Söder i Stockholm funderar på att införa skoluniform. Inget av mina barn går på den här skolan, men alla känner till den. Den anses vara en snobbskola och vi känner till att skolan har stränga regler, genomsnittligt sett höga betyg och en kontroversiell syn på vad som är passande klädsel för barn.

Min femtonåriga dotter tycker att skoluniform verkar vara en ganska bra idé. (more…)

Rektor Eva Wikberg på friskolan Maria Elementar i Stockholm har infört klädregler på skolan. Helt rätt, men av helt fel orsak. Snarare än att stötta eleverna i det dagliga dilemmat “hur man blir accepterad” verkar hon vara ute efter att bara ha elever som delar hennes uppfattning om vad som är rätt och fel i klädväg. (more…)

16-åringen kom hem med en elevkalender som han fått av sin lärare. Den är tjock och blank och består mest av reklam för godis, smink, abortpiller, sidan
efterfesten.com, hamburgare och annat viktigt.

Jag blev nyfiken på varför skolan delar ut kalendern åt företaget som gör den och fick svaret av rektorn: “För att den är gratis.” Han medgav visserligen att det kunde vara värt att ta en diskussion i kollegiet om vilket ansvar lärarna har när det gäller att dela ut reklam till eleverna. “Men den är ju som sagt gratis”, tillade rektorn.