I samma brevlådeskörd som meddelandet om de nedlagda förundersökningarna låg ett brev från försvarsminister Leni Björklund. Hon ville tacka personligen för mina (och de andras på Rådet) insatser i arbetet för de tsunamidrabbade.
Haha - jag funderar på att rama in båda breven och sätta upp dem brevid varandra.

Någon dag när jag har tid och lite skrivro ska jag försöka samla ihop tankarna om Rådet och vad jag gjorde där - och vad jag inte fick göra.

I fredags slutade jag på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen.
Då hade jag varit där i drygt femton månader, som webbredaktör och under sista halvåret som ansvarig för barn- och ungdomsfrågor.

Jag blev uppringd 28 december 2004, två dagar efter tsunamin, och tillfrågad om jag kunde komma in redan nästa dag. Egentligen skulle jag bara få igång webbplatsen, men jag blev kvar och blev anställd. Nu är verksamheten på väg att avslutas, och mitt uppdrag är slut. Jag har skrivit en utvärdering av vårt arbete med webbplatsen som jag hoppas blir till nytta.

Det har varit minst sagt intressant att komma in i myndighetsvärlden under ett år. På en del sätt var det bättre än jag trott, på andra betydligt värre. Om jag fick bestämma skulle alla byråkrater få praoa i andra delar av arbetslivet två månader om året, samtidigt som vanliga människor skulle få inblick i byråkratin.

Men nu är det alltså slut och jag är frilans, på fri fot igen.
Hejdå lön varje månad, hej bestämma själv!


Andra bloggar om: tsunamin, byråkrati, frilans


Rispapperslampa, Khao Lak annandagen. Bild: Ylva Norberg, RSOS
(more…)

Dagens Nyheter har en hel bilaga om livet efter tsunamin idag (här som pdf).
Jag är intervjuad, en kort liten snutt om hur vi på Rådet för stöd och samordning tänkte när det gällde barn och unga, att vi hellre ville stödja de som redan hade kontakt med de unga anhöriga på webben snarare än att starta ett eget forum för dem.

Andra bloggar om: tsunamin, flodvågskatastrofen

Nu finns det bilder och en rapport från fredagens minnesceremoni i Phuket, samt texten till den specialskrivna sången “Vaggvisa för en orolig själ” (musik: Bo Nilsson, text: Gudrun Ekstrand).

(more…)

Tänk om man bara kunde släppa taget om de människor man älskar. Även när de dör. Istället dör man själv med dem. En stor del av en själv slocknar för alltid. (more…)

Det skulle vara intressant att veta hur mycket av tsunamins verkningar som skulle märkas i Thailand idag om det bara hade varit thailändare som dog. Det vi såg på vår resa var nästan helt koncentrerat runt utlänningarnas död, där thailändare bistår utländska anhöriga och myndigheter med allt de begär och lite till. Det enda vi såg som påminde hur invånarna själva drabbats var stora områden med nybyggda små hus för folk som blivit hemlösa efter flodvågen. (more…)

Hemma igen och så glad, både för att jag åkte dit och för att jag kom hem ordentligt. Det var en otroligt lärorik resa! Och häftig! Snart kommer bilder, fler detaljer och tankar om vad de tsunamidrabbade möter därnere.
Tills dess har jag bara några korta noteringar: (more…)

På tisdag åker jag till Thailand med jobbet. Vi är tre som åker (de andra har redan varit nere eller åker senare) och meningen är att vi ska se katastrofområdet med egna ögon, besöka site 1 och site 2, prata med anhöriga, volontärer, polisen, konsulatet och alla andra.

Vi åker hem natten till söndag igen så det är ingen lång resa, men jag har redan haft hemlängtan i flera veckor. Jag gillar verkligen inte att resa utan familjen. Mesigt, jag vet, men så är det. Flyget är inte det värsta (tio sekunders panik vid start och landning men däremellan lugn och fin), inte heller värmen fast det är runt 40 grader och 70 % luftfuktighet i Phuket just nu. Det är verkligen bara att min subliminala avståndssignal blir 900 mil starkare, och den lugnar sig inte förrän jag är hemma igen.