En föräldra-wiki, vad är det?

Jo: en kunskapsbank för föräldrar. En databas med kunskap om graviditet, småbarn, tonåringar och allt annat som har med föräldraskap att göra. Skriven av föräldrar och andra experter.

Föreningen Föräldraskap håller just nu på och bygger en sån wiki. Och vi behöver din hjälp!

På wiki-bloggen finns det en lång lista med förslag på artiklar som behöver skrivas. (Du ser en del av dem här nedanför.)

Du kan dela med dig av dina erfarenheter genom att skriva en artikel - kort eller lång - till föräldrawikin. Du behöver inte vara proffs på att skriva heller, huvudsaken är att du skriver om något du är intresserad av.

Du kan också komma med förslag och synpunkter på hur wikin ska fungera och utformas. Passa på nu, var med och bygg en ny och viktig plats för föräldrar!

Andra bloggar om: föräldrawiki, wiki, föräldraskap, föräldrar, barn, graviditet, bebisar, småbarn, tonåringar, utvecklingsblogg, kunskapsbank.

Häromdan upptäckte jag att mjölken var slut och ringde till en av ungarna:

- Hej hej, var är du?
- Jag står i en provhytt på HM.
- Okej, jag tänkte bara be dig att köpa mjölk på hemvägen.
- Visst. Förresten kom jag just på vad snygg jag är, jag såg precis det i spegeln.
- Haha, kul att höra! Och glöm inte att alla utanför provhytten kan höra vad du säger.
- Äh … jag säger bara vad de redan tänker.

:-)

Nu börjar det sakta sjunka in att min äldste son, mitt första barn, har flyttat till Holland. Han flyttade hemifrån redan när han var 17 och nu är han 23, så vi är vana vid att inte ha honom hemma. Men Holland är lite längre bort än Midsommarkransen.

Och ja, å ena sidan är han inget barn längre, han är vuxen och klok och har varit ute i världen på egen hand förut. Han är både son och storebror och vän, en av de bästa. Men också en del av mitt hjärta.

Så nu märker jag hur jag tänker på Holland med en viss ömhet. Holland? Jo, plötsligt verkar det vara ett så himla trevligt ställe. Knepigt politiskt förstås, men med bra klimat och många ekologiska jordbruk. Språket är ju lite - eh - speciellt. Men de har många kanaler. Och de holländare jag har träffat var verkligen coola och trevliga. Goed zo!

När barnen var små läste vi böckerna om Lilla Tiger och Lilla Björn. En gång reste de till sina drömmars land. De trodde att det var Panama, men det var hemma.

Holland kanske är mina drömmars land? Vem vet, det kanske är meningen att resten av oss ska hamna där också. (Då har väl sonen fått jobb i Kina, men iallafall. Kina kan säkert också vara nice.)

Andra bloggar om: Holland, barn, kärlek, Lilla Tiger

Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar - nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans “Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den - ganska akuta - känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför - eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte - tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

Nu tar jag mina erfarenheter av livet som tonårsförälder och flyttar dem hit:

Dels för att de ska få mer svängrum, dels för att jag jobbar med utkastet till en bok och behöver ha dem oblandade på ett ställe. Kom gärna dit och skriv om dina erfarenheter som tonårsförälder! Eller maila mig och föreslå frågor som jag borde skriva om.

Idag puffar jag för en serie om tonåringar och deras föräldrar i lokalradion på P4. Det är spännande och roliga intervjuer om regler och förbud, och vad som händer när viljorna krockar totalt. Läs mer här!

Min fjortonåring och jag är med i en av intervjuerna. Den kan du höra här (ram-fil, 54 kB), cirka 3, 35 minuter in i programmet.

I förrgår lanserade BRIS sin nya webtjänst Squill, där man kan söka på ett alias för att se om personen i fråga verkar misstänkt eller inte.
Tjänsten är en beta-version och ska testas i sex månader för att sedan utvärderas. På startsidan ber BRIS om synpunkter och jag skickade iväg ett mail.

Ingenting om själva syftet med sidan. Jag känner mig inte helt övertygad. Det är en god tanke, men dels inbjuder den till missbruk, dels känns det inte alltför svårt att slinka igenom om man verkligen har ont mjöl i påsen.
Flera andra bloggar har skrivit tänkvärt om Squill, till exempel Infontology, Kriminologi, Emerge och IT och Etik, som också har fått svar från Squill.

Man måste nog se hur barnen använder Squill för att kunna ge BRIS återkoppling på själva idén.
Men man kan ju ha synpunkter på texter, navigering och form, och det hade jag:

- Symbolerna i navigationen är otydliga. Hur ska man intuitivt förstå att

a) knappen märkt “squill” leder till info om de olika svaren man kan få på en squill-sökning, en allmän FAQ samt kontaktuppgifter till BRIS

b) knappen märkt “?” leder till info om BRIS samt kontaktuppgifter till polisen

c) knappen märkt med symbolen för “brev” leder till funktionen “Rapportera alias”, som man också kommer till via textlänk när man söker ett alias

d) knappen märkt “i” leder till info för föräldrar och lärare om BRIS och allmän internetsäkerhet?

- På första sidan står det att BRIS är avsändare. Om man klickar på “Om Squill” står det att Squill är ett resultat av ett samarbete mellan BRIS, NetClean, MSN och Telia. Dels tror jag inte att man kan ta för givet att alla barn (eller vuxna) vet vilka de tre andra företagen är. Dels skulle det kännas tryggare att veta vad dessa företag har för intressen i och av Squill-tjänsten.

- Man använder omväxlande orden “forum” och “nätverk” för samma sak, vilket är förvirrande.

- Lunarstorm är felstavat: lunartorm.se. Ska man vara petnoga är det en hel del andra stavfel och särskrivningar också, men det är kanske blir bättre i den färdiga versionen. Och då kan man förhoppningsvis också använda sidan i Firefox - nu ser man bara en del av sidan.

Själva namnet då? Det måste väl vara släkt med squeal = tjalla eller skvallra?

Andra bloggar om: Squill, BRIS

Nu i helgen, den 21-22 oktober, samlas drygt hundra av Föräldratelefonens medarbetare på ett konferenscenter i Stockholm. De ska få lyssna på elva föredrag med olika infallsvinklar på tonåringars liv.

Eftersom många av samtalen till Rädda Barnens Föräldratelefon kommer från tonårsföräldrar är det viktigt att de som svarar har en extra fördjupad bild av hur dagens tonåringar lever, hur de har det i sina familjer och vad som kan anses vara vanligt och ofarligt beteende. Därför erbjuder Rädda Barnen sina svarare en hel helg med seminarier - och den kommer att bli superintressant!

Föreläsarna är erfarna och sakkunniga inom en mängd olika områden:

• Majlis Winberg Salomonsson, psykolog och psykoanalytiker, författare till boken Tonårstid: utveckling, problem och psykoterapeutisk behandling ska tala om den psykosociala utvecklingen under tonårstiden

• Mia Faber, redaktör för Folkhälsoinstitutets ungdomstidning Glöd ska dela med sig av de frågor om kärlek, vänskap och sex som tonåringar ställer till Glöds frågelåda

• Lars Lindahl, fil.dr. i psykologi, psykolog och psykoterapeut, familjeterapiutbildad av Walter Kempler ska föreläsa om tonåringens roll i familjen, utifrån terapeutiska krissamtal med tonåringar och deras familjer

• Andraårselever från Fryshusets gymnasium förklarar vad de tycker är de viktigaste frågorna för tonåringar idag

• Samuel Engelhardt, specialpedagog på Angereds Gymnasium pratar om dagens skola

• Karolina Blom, informationsansvarig på Lunarstorm, om de nya mötesplatserna på internet

• Patricia Kempff från Fair Play, en ideell organisation som informerar om TV- och datorspelens effekter, ska prata om var gränsen kan tänkas gå för sunt spelande

• Paula Liljeberg, sektionschef vid alkoholklinken Maria Ungdom i Stockholm berättar om vad alkohol gör med unga människors hjärnor

• Karin Ovefeldt, psykolog, psykoterapeut och ordförande i Beteendevetenskapliga föreningen föreläser under rubriken: “Hur förhålla sig till en ledsen, nedstämd, uppgiven tonåring”

• Elsa Nyberg, socionom, handledare och utbildare med erfarenhet av vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter ger råd till separerade tonårsföräldrar

• Sara Damber, grundare av Friends. Sakkunnig och projektledare på Socialdepartementet talar om media, reklam och idealbilder.

Jag har ordnat seminarierna, på uppdrag av Rädda Barnens Föräldratelefon, och jag kommer att vara med under hela helgen och presentera föreläsarna. Jag ska självklart försöka lägga allt bra som sägs på minnet och rapportera här!

Andra bloggar om: tonåringar, föräldraskap, Föräldratelefonen, föreläsningar.

Hemliga pappan skriver ömsint och på pricken om obegripligheten att den lilla ska bli stor och flytta hemifrån en dag.

Jo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.

För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.

“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.” Så sammanfattar en tonåring boken Självhjälp för tonåringar av Dave Pelzer, recenserad på min boksida.

Utbildningsradion söker föräldrar med tonårsbarn till reportageserie - glädjande att fler och fler program och media börjar rikta sig till tonårsföräldrar! Vill du vara med i programmet? Läs mer här.

Att leva i en familj är som att bo i en kemisk fabrik. Åtminstone är det så för mig.

Alltid är det något som händer. Någon som bubblar, ryker eller fräser. Jag har hört talas om vad som händer när natrium reagerar med vatten: liknande explosioner händer ofta här hemma, när en familjemedlem reagerar med en annan, eller med omvärlden.

Det sjuder, ångar och smäller till - alltid är det någon som genomgår någon slags process, växer, förändras eller immar igen. I perioder är det lugnt, men rätt som det är får någon en molekyl i ögat och så är det dags igen.

Det kanske inte är så här i alla familjer, men det är säkert ganska många som känner igen sig. Ibland kanske man får för sig att det är något fel. Eller man blir bara väldigt trött och ledsen av alla känsloutbrott. Men jag tror att det är ett nödvändigt ont - eller till och med ett nödvändigt (om än påfrestande) gott. Det händer ju inte direkt nånting i tomma provrör …

Andra bloggar om: familjer, barn, föräldrar, utbrott, känslor.

I våras var jag med på en presskonferens - vi skulle presentera en broschyr om att vara tonårsförälder för stockholmstidningarna. Jag frågade min 18-åring om han ville följa med mig dit eftersom han ändå var ledig från skolan, och det ville han gärna. När vi kom dit fick jag förklara hans närvaro där och fråga om det gick bra att han var med som tyst åhörare. Det var helt ok. Han satt i ett hörn och lyssnade tills det var klart.

Ända sen barnen var små har jag tagit med dem på vissa jobb. I början var det ingen särskild plan med det hela, jag tyckte bara att det var kul och/eller praktiskt att ha med dem ibland. Men med tiden - ju äldre de har blivit - har det känts allt viktigare.

Min mamma tog med mig till jobbet då och då. Till Kamratpostens redaktion där jag satt med på möten, till tryckeriet för att läsa korrektur. Det har säkert påverkat mig i mitt yrkesval, och i min trygghet som arbetssökande och som arbetande.

Alla har inte möjlighet att ta med sina barn till jobbet (vilket säger en del om hur lämplig arbetsplatsen är för människor i största allmänhet), men alla som kan borde försöka någon gång. I England och i USA finns organisationer som arrangerar “Take your child to work”-dagar - det kanske vore något för oss också.

Som det är nu blir många väldigt förvånade när man tar med sig barnen på jobb, åtminstone i min bransch. Även om de inser fördelarna det innebär för ungarna verkar de tycka att det är lite skumt. Jag funderar på varför. Är det för att vad än man som förälder gör kan det aldrig vara bättre än det skolan eller barnomsorgen gör?

Andra bloggar om: arbete, arbetsplatsen, tonåringar, barn, föräldraskap, föräldrar.

Tonårsföräldrar får anledning att lyssna på P1 i höst: programmet Föräldrarna startar en serie vid namn Tonårsrummet, där sex tonåringar har spelat in en ljuddagbok.

Ur pressmaterialet:

En gång i månaden, med start måndag 4 september, får vi ta del av berättelser om hur det är att vara tonåring. Daniela, Veronica, Paul, Sebastian, Elias och Maxine öppnar sina ljuddagböcker i Tonårsrummet i P1. En person - en berättelse. Ur hjärtat om vardagens små irritationsmoment och livets stora frågor. Om att inte kunna sova på nätterna. Om att inte vilja lämna sitt rum. Om musiken som räddare. Om att älska någon så att det gör ont. Alla sex går medieprogrammet på Tumba gymnasium, och har spelat in materialet själva.

Föräldrarna konstaterar att man inte har mycket att hämta i media som tonårsförälder. Det mesta kretsar kring småbarn.

Hur gör man när tonåringen vägrar gå till skolan? Eller åker upp och ner i humöret som i en berg- och dalbana? Eller är kär i någon som du inte tycker om?
Hur mycket bestämmer föräldrarna och hur mycket bestämmer tonåringen? Kan man tvinga någon att gå till skolan trots att de inte vill - och hur gör man när skolan inte behöver lämna någon information till föräldrarna? Lyssna på tonårsrummet i P1 - där får du några svar!

Tonårsrummet startar i P1 (92.4MHz) på måndag 4 september kl 11.03 och kl 23.07 samt 10/9 kl 18.30.

Läs mer om ungdomarna i Tonårsrummet på Föräldrarnas hemsida.

Tonårsrummet - ny serie i Sveriges Radios P1 avslöjar allt du vill veta om tonåringar. Foto: Micke Grönberg/SR

Andra bloggar om: tonåringar, föräldraskap, barn, radio, p1, tonårsrummet, tonårsföräldrar

Äldste sonen fyllde år igår och var hembjuden på middag tillsammans med det äldre gänget (mormor och farmor och sånt). Två av tonåringarna berättade att de nyligen gått ur kyrkan och det blev en intressant diskussion om vad kyrkan, både i andlig och fysisk bemärkelse, betyder för olika personer.

Tonåringarna hade nog föreställt sig att församlingspersonalen skulle vara mer ovillig att släppa taget - antingen bevekande (ni får ett gratisår på köpet om ni stannar!) eller hotfull (stick och brinn då, förtappade hedningar), men det var idel soliga leenden på pastorsexpeditionen, och efter några dagar kom det hem varsitt tjusigt diplom som de har satt upp i sina rum.

Det viktiga är ju såklart inte om man är medlem eller inte - man får visserligen inte konfirmera sig, gifta sig eller döpa sina barn i kyrkan men man kan ju vara troende ändå, och gå i kyrkan om man vill. Men frågan är hur kyrkan ser på inträdet i himlen för icke-medlemmar? Och om man nu inte får komma in i himlen, kan man ändå riskera att hamna i helvetet? Finns överhuvudtaget helvetet, om inte himlen finns?

Äldste sonen var inte orolig för sina yngre syskon: “Det kan inte vara så att det bara finns två platser att välja på. Titta bara på de fallna änglarna, Dante som irrade omkring på alla möjliga ställen eller Sankte Per - han har ju en helt egen tjänst. Om jag hamnade hos honom skulle jag höra vad det fanns mer för avdelningar att välja på.”

Jag tror egentligen vare sig på himmelriket eller helvetet i biblisk mening, men det är ändå ganska kul att föreställa sig hur Sankte Per skulle reagera om han öppnade porten och man inte genast steg in. Med tanke på den nya, individualistiska generationen kanske det blir vanligare att man vill ha mer info innan man tackar ja till de evigt gröna ängderna.
- Hur dags serveras frukosten?
- Är kuddarna mjuka?
- Jag är pollenallergiker, har ni sanerade rum?


Andra bloggar om: svenska kyrkan, himlen, helvetet, sankte per


Radioprogrammet Föräldrarna i P1 ska starta en serie program om tonåringar i höst. I varje program kommer en föräldrapanel att diskutera olika frågor utifrån sina egna erfarenheter.

Det första programmet ska handla om musik som identitet. Nu behöver redaktionen komma i kontakt med föräldrar vars tonåring/tonåringar helt har gått upp i en musikstil med värderingar, kläder, etc. Hur är det som förälder? Hur tänker och resonerar man?

Är du en mamma eller pappa som är eller har varit med om det här, och som vill berätta om det, hör av dig till Anna Ivemark på Föräldrarna så snart som möjligt! Om din son eller dotter också vill vara med är det bara roligt.

Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande. Hon hade också blivit stoppad av polisen när hon försökte springa efter mig! (more…)

Årets “Reclaim the city”-demonstration blev en trevlig gatufest för många deltagare och åskådare. För andra blev det en våldsam och skrämmande konflikt med polisen, som de hamnade i helt oplanerat och ofrivilligt. Eftersom jag hör till den senare gruppen har jag funderat på hur det kunde bli så fel.

Händelserna som ledde fram till att jag hamnade i delo med lagen: (more…)

I dagarna har Stockholms Stad skickat ut en skrift till tonårsföräldrar - du kanske redan har fått den i brevlådan eller sett kampanjen på pendeln, bussen eller i tunnelbanan:

Den handlar om hur det kan kännas som om ens tonåring var en utomjording ibland - man kunde lika gärna prata klingon, så usel är kommunikationen. Men vi är ju förstås från samma planet. I själva verket är det kanske bara för att rollerna - förälder & barn - blir så annorlunda när barnen blir stora, och man kanske måste bryta en del invanda mönster för att hitta rätt tillsammans. Det finns sätt att komma närmare varandra, och det är vad broschyren vill förmedla.

Jag har skrivit texten på uppdrag av Precens/Stockholms Stad. Om du har läst den och har synpunkter får du gärna höra av dig, här eller i ett mail.

PS Visst är broschyren och affischerna snygga? Fotograf var Lars Forsstedt, formgivare Pierre Andersson, stylist Moa Li Lemhagen Schalin och sminkös Mia Högfeldt. Mods Graphic Studio gjorde retuschen så att de snygga modellerna såg ut som aliens.

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar

“En otaku“, skriver Wikipedia, “är en person med stort intresse för manga, anime och viss annan likartad, japansk populärkultur. Ordet otaku (more…)

Nästan varje dag får vi höra att svenska ungdomar mår dåligt. Flickor skär sig, pojkar super, köerna till barnpsykiatrin verkar oändliga, barn äter antidepressiva medel, barn begår självmord. Som förälder är det lätt att bli orolig när tonåringen verkar helt under isen - och det kan hända alla sorters föräldrar. Vad ska man göra? Och vad beror det på? (more…)

Tonåringar som känner att de har trygga band med sina föräldrar har också bättre förmåga att hantera stress och lösa problem. Tyska och belgiska forskare har följt 112 ungdomar från 14 till 21 års ålder och kommit fram till dett samband, skriver Reuters nyhetsbyrå i artikeln Bond with parents helps teens cope with stress. (more…)

Redan i november började dottern lobba för att få åka till Arvikafestivalen i juli. Hon fick ju åka till Hultsfred i somras (till både sin egen och vår överraskning) så nu tycker hon att det borde vara helt SJÄLVKLART att hon ska få dra till Arvika.
Vi har sagt att vi får se och det beror på och hallå det är inte juli än, ta det lugnt, men då visar det sig att biljetterna är mycket billigare nu än sen så SNÄLLA kan vi inte bara bestämma att hon får?
Jo, och det lutar väl mot ja. Arvika låter så snällt på något vis. Vi ska bara tänka lite till.

Vad man gör med sin kropp är upp till en själv, så länge man är vuxen. Som förälder har man ett ansvar för sina barn och deras kroppar, och man försöker få dem att göra så kloka val som möjligt även när de är tonåringar.

Vad man uppfattar som klokt och viktigt varierar förstås: (more…)

För drygt ett år sedan testade jag en fiffig uppfinning och skrev om den att den borde bli årets julklapp. Nu är jag ingen trendguru vid vars läppar alla hänger men jag gör ändå ett nytt försök.

Årets julklapp är en Bodyclock. Det är en väckarklocka och den fungerar som en klockradio, men det är inte en radio som går igång på morgonen utan solen som går upp. (more…)

- Vadå, litar du inte på mig?

Jag funderar. Litar jag?

Både och. Med viss reservation.

- Jag litar på dig, fast …
- Fast vadå?
- Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
- Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
- Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
- Nej men vadå …

- Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
- Jaja, det är ju det jag menar.

Att vara tonåring kan vara pest. De flesta tonåringar går igenom en kris, på sitt eget sätt. En del blir trötta, andra blir deppiga. Somliga blir otroligt arga, på sig själva och på världen.

De senaste åren har vi hört allt oftare att en del arga, olyckliga unga tjejer och killar skär sig själva. Det kan verka obegripligt men är ett sätt att döva den inre smärtan: man skär sig tills det gör ont och blöder för att slippa känna hur ont man har i själen. Kanske är det också ett rop på hjälp, en klagan som det inte går att bortse från.

Men det här ska inte handla om det sorgliga i att unga människor kan vara så nere att de vill skada sig själva. Istället handlar det om hur föräldrar, i det här sammanhanget som så många andra, ses som en belastning snarare än som en resurs. (more…)

Har DU minst en tonåring i ditt hem? Är DU också trött på blöta handdukar som ligger i mögliga högar på golvet eller bland den rena tvätten? Då är den här uppfinningen något för dig! (more…)

Aha har hört talas om att danskarna kan låna invandrare på bibblan (i DN stod det att man kunde låna muslimer på holländska bibliotek så det kanske är nåt som går nu) och föreslår att småbarnsföräldrar borde få låna tonåringar för att förbereda sig på chocken. Jag håller med, men också för att de faktiskt KAN vara alldeles, alldeles underbara. Ibland.

Min semester varade i tre veckor, nu är den slut. När jag kom hem från jobbet halv sex första dagen väntade jag mig att få väcka mina trötta tonåringar som blir värsta spökdjuren (more…)

Teven stod på under hela Live8 i lördags. Sonen M som var inbjuden på middag kände inte till varken Live8-galan eller Bob Geldof - han var två år när Live Aid sändes första gången - och trodde först att det var en PR-kupp för G8-mötet.

Jag sa att Geldof nog har ärligt uppsåt även om man kan diskutera hur mycket G8-ledarna bryr sig om vad musikpubliken tycker. Sonen var ändå inte lika förtjust som jag över jippot - “småborgerligt” mumlade han med rynkade ögonbryn när Nelson Mandela (more…)

Dottern, 15, ringde överlycklig från Hultsfred i morse. Hennes revben ömmade så hon knappt kunde prata och hon har levt på bullar från LO-tältet i tre dagar, men eftersom hon hade stått längst fram på Nine Inch Nails kunde hon nu dö lycklig (more…)

En vacker kropp, vad är det? Fråga din dotter så får du se vad hon svarar. Det vill till att vuxna män hänger med i utvecklingen nu, för nästa sommar har alla fjortonåringar stringtrosor och rakade sköten. (more…)

Åhh vad glad jag blev när jag läste DN i morse!

Nina Björk skriver om tidningen Mama men lyser samtidigt allmänt upp ett mörkt hörn i vår kultur: Synen på barnen som ett hinder, som ett problem som ska lösas istället för en tillgång. (more…)

Vad hände egentligen i morse? 12-åringen vaknade och gick upp av sig själv - i tid. 15-åringen vaknar visserligen alltid i tid men var ovanligt ostressad. Och 17-åringen gick upp bara tio minuter efter att jag väckt honom!

En stund senare satt alla och åt frukost och läste tidningen i lugn och ro. Alla var nöjda med sina pålägg och flingor. Efter tjugo minuter var alla ute ur lägenheten. Ingen hade glömt mobil eller busskort. Alla hade borstat tänderna. Ingen rusade hals över huvud med skorna i handen. Och alla hade städat undan efter sin frukost!

Fortfarande när jag cyklade till jobbet var jag tvungen att ruska på mig för att vara säker på att det inte var en dröm. Och det konstigaste av allt var att jag också kom i tid. Det måste ha varit någon slags science fiction som svepte över Södermalm i morse.

En massa folk har hört av sig efter programmet - de flesta vill berömma dottern och tror att det kanske blir något stort av henne en vacker dag, politiker kanske? Men hon är nog för mycket rebell för det. Kanske! Man vet aldrig!

Några vill förstås också diskutera de ständiga påminnelserna om sex och några är särskilt arga på kvällstidningarna och deras löpsedlar. Efter tisdagens debatt med Anders Gerdin fick jag för mig ett tag att de där sexlöpen och skitlöpen bara är en kollektiv hallucination - Anders kanske hade rätt i att AB:s löp har blivit mer nyanserade?

En timmes efterforskning ger både Gerdin och de arga rätt. Löpen har blivit lite bättre de senaste två-tre åren, enligt min ovetenskapliga undersökning. Men man kan fortfarande spotta ur sig riktiga sexpaddor utan att darra märkbart på manschetten: (more…)

15-åringen och jag blev inbjudna av P1-morgon att ge vår syn på kvällstidningarnas sexlöp och om att statsminister Göran Persson överväger att lagstifta “mot ökad sexualisering i medierna och i det offentliga rummet”.
Kvällen före programmet fick vi veta att Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin skulle vara med - Otto Sjöberg från Expressen var också inbjuden men hade tackat nej. (more…)

Rektor Eva Wikberg på friskolan Maria Elementar i Stockholm har infört klädregler på skolan. Helt rätt, men av helt fel orsak. Snarare än att stötta eleverna i det dagliga dilemmat “hur man blir accepterad” verkar hon vara ute efter att bara ha elever som delar hennes uppfattning om vad som är rätt och fel i klädväg. (more…)

Har du tänkt på en sak? Att tonåringar tänker annorlunda än vuxna.

Va, säger du. Det är väl självklart att barn tänker barnsligare. Visst! Men när det gäller yngre barn så tar vi det för givet; att de inte förstår, inte har erfarenhet.
När det gäller tonåringar ställer vi gärna större krav. Man kan bli både bestört och upprörd över att de, som borde ha lärt sig att veta bättre, ändå kan vara så slarviga, risktagande, självupptagna, fåfänga eller ohygieniska. Och man undrar hur de egentligen är möblerade inuti, upptill. (more…)

Den sista frukosten ska inhandlas. Det är söndagsmorgon, den sista dagen. Ja, inte sista för alltid förstås. Men den sista så länge du bor hemma!

Lägger ner två feta baguetter i kundvagnen och rullar tankfullt vidare mot grönsakerna. (more…)

Våren har kommit, med grönska och värme som är nästan somrig. Allting växer så det knakar! Våren är ungdomens tid sägs det, och kanske var det därför som en ungdomsförening valde att demonstrera just på Valborgsmässoafton. “Ge oss unga staden tillbaka”, var parollen.

Knappt tusen människor mellan 13 och 20 träffades på Söder för att dansa och demonstrera. Eftersom flera av dessa ungdomar finns i min nära bekantskapskrets var jag naturligtvis intresserad av hur det skulle gå.
När gruppen “Gatans parlament” demonstrerade förra året blev det ju hårda sammandrabbningar med polisen och många skadades. Polisen fick då mycket kritik från de som bryr sig mest om ungdomarna. I år höll sig polisen passiv, och fick lika mycket kritik från de som främst värnar om lag och rätt. (more…)