Och så passar jag på att vinka hejdå lite: jag sitter just nu i ett hotellrum i Georgetown, Malaysia, men i morgon bitti (när ni ligger och snusar i era sängar) tar vi en båt till Langkawi och sen vidare till Thailand, och sen Laos och Kambodja, och det kanske dröjer innan vi har uppkoppling igen. Så ha det så bra så länge, vi ses!

I Margareta Toss får tidningen en redaktör som så småningom gör den värdsledande i sitt slag.

Min morsa var chefred på KP från 1957 till 1983 och skrev några hundra Hej alla du-spalter och lottade ut många nallar, vilket är vad de flesta som läste KP då kommer ihåg henne för. Jag är iallafall väldigt stolt över hennes insats, både nallarna och världsledandet!

PS Tyvärr ligger inte artikeln ute på dn.se så ni måste införskaffa en Kulturdel och slå upp sidorna 6-7 om ni vil se det med egna ögon.

Andra bloggar om: Kamratposten

Mer Mark Jenkins här

Mikael Persbrandt som Loranga (han får tjocka på sig lite först)
? som Masarin
Gösta Ekman som Dartanjang
Jan Malmsjö som gammelmorfar
Magnus Härenstam som arga gubben
Lars Nordh som korvgubben
Robert Gustafsson som tjyven Gustaf
Jonas Karlsson som en polis
Peter Harryson som prästen.

(Förresten är det en av världens roligaste böcker och inte en kvinnlig figur med så långt ögat når. Knasigt.)

Frågan är vem som ska spela giraffen och alla tigrar som ser ut som gamla telifoner. Man kanske kan animera dem helt enkelt.

Andra bloggar om: Barbro Lindgren, Loranga, Masarin, Dartanjang, Persbrandt

klicka för att se hela det underbara

Nu kan flickan inte sluta sticka. Hon är lycklig och jag är lycklig; både för att min mammliga intution ledde mig rätt och för att dotterns flinka fingrar nu får skapa istället för att söndra.

Alla husets fjärrkontroller, mobiler, stearinljus och gem drar en lättnadens suck, och vi med dem. Tack Lotten!

Andra bloggar om: stickning, tacksamhet

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: “Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt - jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: bloggande, anonymitet, barn, bebisar, tonåringar, integritet, respekt.

Fler bilder, förklaringar och annat i morgon. godnatt!

Uppdatering 20 april:
- Det var en rolig och intensiv kväll, typ alla (Lotten, Rosemari, Lotta, Petra, Jonas, Hakke, Bengt, Annika Bryn. KistaChic, Coola Morsan och Christofer) var där.
- Fler bilder här!
- Hakke har beskrivit allting ganska sanningsenligt hos sig.
- Trött, skäggig men lycklig kommer från en av världens bästa löpsedlar: en av kvällstidningarna rapporterade någon gång på 80-talet från upplösningen av ett gisslandrama. Bilden var tagen på Arlanda där den frisläppte mannen omfamnades av sin fru, och texten lydde:

TRÖTT, SKÄGGIG MEN LYCKLIG
- HON HAR FÅTT SIN MAN TILLBAKA

Andra bloggar om: bloggträff, bloggöl, Söders Hjärta, löpsedlar

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se “Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill - en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: Osynliga sår, barn, föräldrar, tv, Lotta Olsson

Mellan kartonger och resväskor hinner vi trycka in ett avsnitt av I Claudius på hyr-dvd då och då, men det finns inte många extra minuter över just nu.

Vill därför bara påminna om två viktiga saker:

1. Svimmande getter (missa inte filmen!)

2. Kom till Söders Hjärta i morgon kväll!

Andra bloggar om: I Claudius, svimmande getter, Söders Hjärta